I söndags var det exakt nio år sedan jag fyllde 30. Vilket egentligen är helt oväsentligt i det här sammanhanget (jag kände bara för att nämna sammanträffandet). Viktigare är emellertid att det även var exakt nio år sedan Annika Norlin släppte sitt första album efter att ha flyttat hem sitt alias till svenska språket och blivit Säkert! (Hennes engelskspråkiga debut ”Introducing… Hello Saferide” kom ju ett par år tidigare). Första singeln från det självbetitlade Säkert!-albumet var ”Vi kommer att dö samtidigt”.
Sen dröjde det ett par dagar…

 

Ja, fort ska det gå! Bara knappa veckan efter att Säkert! gett ut albumet med Vi kommer att dö samtidigt på i februari 2007 tryckte Animal Five ut sin singel We’re Going to Die… vilken lät, tja, snarlikt. Fast på engelska.
På grund av den tidsrumsliga närheten rådde ett tag viss förvirring rörande vilken version som var först. Att originalet är Annika Norlins råder det sedermera inga tvivel om – men den förnämliga Malmö-kvintettens variant förtjänar bannemej lite extra erkännande (om än såhär på pricken nio år senare.)
Kanske föddes idén till covern ur vetskapen att Annika Norlins skapelser ju tidigare funkat fint på engelska, eller så spratt den bara upp ur stundens ingivelse och originalets smått förbluffade hittighet. Jag skulle nog gissa på det senare (med, möjligtvis, en gnutta av det förstnämnda) – för anslaget är så naturligt, så självklart att det inte är några problem att förstå hur den där förvirringen om ursprungsversion kunde uppstå (även om räknar bort snabbheten i dess utgivning som förbryllelseparameter). Att covern känns väldigt mycket som Animal Fives egen låt betyder emellertid inte att den skiljer sig markant från förlagan – tvärt om ligger det tydliga släktskapet med Säkert! just i den personliga tonen; på samma, ganska säregna, sätt som Annika Norlin brukar frasera sina ord har Animal Five lyckats skohorna in allt vad låttexten vill förmedla, med både allvar och lättvindig humor, i melodierna, utan att vare sig orden har tvingat till avkall på tonerna eller vice versa (notera exempelvis frasen ”…but that’s inevitable”, som vid 2:12 faller hur naturligt som helst trots att den totalt vrickar tungan i fallet). Det gör att de har kunnat göra en nästan rak översättning av texten från svenskan till engelska, och endast med små medel ha behövt tweaka till den för att få den att stämma idiomatiskt och melodiskt. Ja, ibland passar nästan deras engelska texthand snudd på ännu bättre i melodihandsken – ta den svenska originalbryggans ”Andas… jag kan inte andas” som i Martin von Inghardts mikrofon blivit till perfekt metatextuella ”inhale… exhale…”, eller för den delen ”…so let’s say ’even-steven’, baby…” (”…så jag skulle säga att vi är plus-minus-noll”) vid 0:36 (0:23).
Hurra, va bra!

Ja, fort ska det gå – för Animal Five har gjort ytterligare egen tillputsning genom att streamlajna rytmen till räsertakt och skruva upp det mysenergiska tempot ytterligare – där Norlins original klockar in på den schlagerklassiska gränsmarkeringen tre minuter blankt, har A5 skalat av cirkus en kvartsminut och landar på 2:43 (och då hade de ändå klämt in 16 extra takter i låtens intro!).

Men det slutar inte där. Även om covern bara släpptes som digital nedladdningslåt – och alltså aldrig officiellt fick något fysiskt skivomslag – Animal5wgdCså är det inte utan att den faktiskt nästan hade kunnat platsa lika väl under vinjetten Omslagsonsdag, som nu under Fredagscovern.
För omslagsbilden är ett litet kapitel för sig. Det har samma glimt i ögat som hos såväl Annika Norlins originalkomposition som hos coverlåten i sig (och i själva idén att göra den). Ja, ni ser själva…
Med typsnitt och grafiskt uttryck ser det ut exakt som en detaljannons från från en känd stor svensk multinationell möbelkedja (som vi lämnar onämnd, men dess grundares namn rimmar på Plingvar Lamprad, om det kan vara till någon ledtråd). Och vilken möbel passar bättre till två personers samtida frånfälle än en våningskista (Med den officiella benämningen ”final resting place”!)
Därtill har omslagets skapare tagit fasta på att ”Säkert” är ett alldeles ypperligt typiskt namn på en artikel från nämnda onämnda möbelkedja, och vips har den ursprungliga upphovsartisten fått tillbörlig cred redan här!
Att möbeln dessutom fått det gentila reapriset 2359 pix (nedsatt från 3295) hintar dessutom om att, jo, det rör sig ju faktiskt om en cover.
Bildredigeraren/grafikern i mig riktigt ryser över hur smartroligt det är.
Hurra igen!

Dessvärre kickade Animal Five, som band, hinken för ett par år sedan (fast band har ju återuppstått från det döda förut, så hoppet om deras fortlevnad lever väl än…) och har således överlevts av Annika Norlin och hennes båda artist-alias.
Men jag hoppas att i alla fall deras Säkert!-cover kommer att dö samtidigt som originalet.
Det vill säga aldrig.
Hurra för tredje gången gillt! De kommer att dö samtidigt – ett trefaldigt leve för de båda versionerna; de leve – Hurra! Hurra! Hurra!
För den är precis som en bra cover ska vara; både trogen originalet och fullständigt sin egen, respektfull men personligt inlevelsefull – så till den grad att vissa alltså först trodde att covern var originalet. Den är därtill en jävligt bra låt, både i original och tolkning. En cover som helt enkelt bara var tvungen att göras! (Och med ett genialiskt omslag som bonus).
Ja, det är fan briljant hela vägen.

††

††

   

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg