Puscifer
Cirkus
Stockholm
2016-06-16

 

Föreställ er själva bilden: Längst fram på scenen, i mitten, står trumsetet. Bakom det en wrestlingring. Till vänster om den står gitarrist och basist. Till höger keyboardisten. Bakom alltihop en filmduk. Scenens flankeras därtill av en manlig och en kvinnlig fribrottare, i klassisk mexikansk lucha-mundering, på vardera sida.
Uppe i ringen står bandets två sångare: Carina Round och Maynard James Keenan. Den senare klädd i blodröd, skräddarsydd three-piece suit – och svart luchamask.

Jepp, nu blir det fajt!

 

Just den genomgående wrestling-tematiken är inte bara en intressant och lätt bisarr dramaturgisk effekt för konserten – den är också en ganska träffsäkert metafor för det som är bandet Puscifer: Det är ett i grunden ganska tramsigt skådespel, men där finns en seriös dimension och när brottarna blöder är det riktigt blod.
Puscifer uppstod ju mer eller mindre på skoj som ett fiktionellt band när Maynard James Keenan och Adam Jones, gittarist i Maynards främsta och mest kända band, Tool, gjorde en cameo i David Cross och Bob Odenkirks kultsketchserie ”Mr. Show” i mitten av 90-talet. När det sedan, åtskilliga år senare (och utan Jones) utvecklades till ett faktiskt band med faktiska låtar så var det alltjämt mer eller mindre ett plojband – könsordenen haglade under bältet och med kostymer från (typ) Buttericks rea-tunna kunde det hela stundom framstå som ett sämre studentspex.
Det var inte så mycket ett Maynard James Keenans sidoprojekt till Tool som ett sido-sido-projekt, där A Perfect Circle alltjämt stod på hans personliga musikpalls silverplats.

Det slår mig att att Maynard James Keenans tre band (i alla fall i början när det band vi nu upplever live uppstod) var som de tre bedståndsdelarna av hans personlighet: Tool är det svårfångade överjaget, A Perfect Circle det mer rättframma jaget, och Puscifer det hormonstint pubertala det:et. (Intressant nog, visar det sig när jag sedan gör lite rudimentär research om Puscifer, är Maynard själv inne på, om inte samma, så på ett lite liknande spår när han beskriver bandet som ”simply a playground for the various voices in my head, […] a space with no clear or discernible goals, […] where my Id, Ego, and Anima all come together to exchange cookie recipes.”)

Men hela tiden fanns där från början en omistlig musikalisk ambition hos Puscifer. Och det där tramset hade hela tiden en metaironisk glimt i det pliriga ögat, under fula peruker och över illasittande lösmustascher som nästan övertydligt skrek ut de cyniskt parodierande under- och övertonerna i bandets diverse uttryck – det var det tydligt att Maynard James Keenan, likt en korsbefruktning mellan Marilyn Manson och Weird Al Yankovic, här tillsammans med sina Puscifer-kollegor var (och är) härförare mot all världens ondska och dumhet i allmänhet och amerikansk, white-trash-understödd antiintellektualism i synnerhet.
Genom åren och produktionerna har Puscifer sedan blivit mer och mer på allvar, och den konstnärliga ribban har för varje platta petats upp ett antal snäpp till nya verkshöjd-PB. Det är som om konstnären Maynard James Keenan slutligen låtit sin musikaliska perfektionism dra det längsta strået och sätta clownen i baksätet (även om även han alltjämt är med på resan). Kanske beror det till någon del också på att nästa Tool-platta alltjämt låter vänta på sig (den börjar nästan närma sig ”Chinese Democracy”-nivåer av längtan, ovisshet och mystik, och får fansen att, med ivrig förhoppning, vrida och vända på minsta levnadstecken från bandet). Det står helt enkelt klart att Maynard James Keenan går all-in med allt han företar sig, om det än är som skuggdränkt front-/bakgrundsperson i vilket av hans band det än må vara, som låtsnickrare, som konstnär, som clown, som galet geni, som vinmakare (ja, han har har inte bara, som vissa andra band *host* Kiss *host* Kent *host* Motörhead *host* medflermedflera*host* slängt sin logga på en pava rödtjut som han tycker smakar okej –  han har en egen vingård, Merkin* Vineyards, med en gedigen och framgångsrik produktion, Caduceus.)

(*”Merkin” är ju för övrigt, apropå den där blandningen mellan trams och allvar, det engelska/amerikanska ordet för vad som på ren svenska närmast får kallas ”pubisperuk”. Joråsatteee…)

Hursomhelst så har Puscifer blivit ett riktigt band (om än utan skivbolag; något som nog emellertid snarast bör ses som ett kreativt politiskt statement) med ett riktigt starkt låtmaterial. En kraft att räkna med, både på skiva och scen.
Det tackar vi för.
Föret det är där vi är nu: senaste albumet, ”Money Shot”, förtjänar en fin plats i skivhyllan, och den show som bandet nu paketerat plattan i och tar med sig ut på turné är, visar det sig här och nu på Cirkus, en alldeles fenomenal föreställning.

Efter att ett av Maynard James Keenans maskerade alter egon låtit sin stämma eka ut från ett par bildskärmar och åsamkat oss  lika delar förväntansfull förvirring som skön skrämselhicka intar bandet sina platser på den skuggdränkta scenen till ljudet av Simultaneous, som får konserten att växa igång med snyggt dramatisk ackuratess. Efter ett tag får bandmedlemmarna sällskap på scenen av kostymerade fribrottare. Vi är lätt förundrade, men farhågorna om att det här ska bli något slags pruttigt spexspektakel lägger bandet lika stabilt som snabbt undan åt oss, och genom Galileo och snygga Agostina sitter vi tryggt och låter konserten dundra oss vidare.

Men nu blir det paus.
Och naturligtvis är det wrestlingringen som är skådeplatsen för pausunderhållningen – eller vad vi nu ska kalla den; de minuter av lagom överdriven brottningsbalett vi nu får oss till livs, framförd av den medresande wrestling-/performancegruppen Luchifer, är ju en vital del av showens dramaturgi och genomgående tematik.
Bandmedlemmarna hejar på blodssuktande på brottarna och vi i (övriga delen av) publiken är med på noterna.
Handflatan dunkas i mattan. Matchen är över, en av de brottande kvinnorna har, till ömsom jubel, ömsom burop, triumferat.
Det annonseras med en härligt lågbudgetkitchig filmsekvens att nu börjar Akt 2.
Och nu tar konserten fart på riktigt. De båda sångarna har lämnat ringen och bemannat mikrofoner vid scenens framkant, och tre låtar senare tar de och bandet ett hårt grepp om våra nackar med ett av de absolut starkaste numren i sin arsenal – The Remedy (se videon till låten ovan) blir en ordentlig slutsving på Akt 2.

Paus igen.
Den här gången är det de manliga brottarna som huvudsakligen står för holmgången i ringen, och showen skruvas upp till ordentligt halsbrytande stycken wrestlingakrobatik. Ny triumf. Nytt jubel, nya burop.
Ny kitchig filmsnuttspresentation.

Akt 3 innebär en för showen lika välbehövd som dramaturgiskt riktig andhämtning. Det är fortfarande i mångt och mycket härligt hårt, men genom låtar som Grand Canyon och The Rapture ges konserten en för stunden perfekt skön luftighet innan det är dags för nästa lilla paus.
Nu bärs det in en slagsmålsring av miniformat på scenen, och Carina Round och Maynard James Keenan ledsagar in varsin champion – det vill säga två uppstoppade tuppar. Bandet hejar sedan på sina fajters under en kort och, får vi anta, intensiv tuppfäktningsmatch. Oklart vem som vann. (Jodå, så var det ju – det brottartunga allvaret behöver ju en motpol i det knasigt lättsamma för att styrkan på allvar ska kännas.)

Nåja. Nog med tramserierna. Det är dags för Akt 4, och när brutala Toma hugger igång står det klart att nu är det ingen pardon längre: Av med både mjuk- och hårdhandskarna, för här blir det käftsmällar med bara knogar. Efter Telling Ghostst är vi lyckligt blåslagna och blödande när vi så, alltmedan luchabrottarna kryddar scenkanten med koreografi, låter Maynard redogöra för Conditions of My Parole.

Ja, det går inte att hymla med att det är Maynard James Keenan – som i egenskap av frontperson i Tool närapå uppnått status av progrockpåve – som är magneten som dragit både öron till Puscifer och publiken hit till Circus. Och trots att han i vanlig ordning väljer att både maskera sig och i stor utsträckning gömma sig bland skuggorna så bidrar det mer till mystiken och kultifieringen av honom än till någon faktisk blygsamhet.
Men i kvällens föreställning spelar Carina Round (som dessutom under konserten bistår med förnämligt strängbändande  på både gitarr, mandolin och banjo) en (i alla fall nästan) lika bärande huvudroll. Hennes starka röst ger inte bara konserten extra höjd på egen hand utan viger sig också perfekt med Maynards (helvete vad han kan sjunga ändå!) i den stämsång som utgör en avgörande del av Puscifers sound. Lägg därtill att övriga medlemmar gör att bandet med fog skulle kunna få en given plats under det gamla tröttsamma epitetet ”supergrupp”: basisten Paul Barker har exempelvis drösvis med band på sitt cv, det mest välkända av dem Ministry; trummisen Jeff Friedl bankar även i A Perfect Circle, Ashes Devide, Beta Machine och med de gamla återuppståndna knashattarna i Devo, och Carina Round har en gedigen solokarriär vid sidan av Puscifer.
Nämnas bör därtill Mahsa Zargaran, som är posterad vid scenens keyboard men mellan varven också trär på sig elgitarr och fyller på med digitala percussiontakter, samt gitarristen Mat Mitchell, som även är hjärnan bakom musikens programmerade inslag och därtill utgör bandets kreativa stomme vid sidan av Maynard James Keenan.
Och nämner dem är precis vad Maynard gör: I en paus som under vilken annan konsert som helst hade känts som ett obekvämt avbräck, men som här är både naturlig och välkommen, lämnar alla showens medlemmarna sina posteringar och tar plats vid scenens kant, medan sångaren presenterar dem, en efter en, och med en blandning av skojfriskhet och djup respekt går igenom såväl deras insatser i bandet som valda delar av deras respektive meritlistor. Inte minst innebär pausen att Maynard själv kliver ner från sin bildliga piedestal och plötsligt blir en nåbar, jordnära och vanlig (-ish) snubbe. Som fortfarande har huvudet täckt av en mexikansk brottarmask med hål för hans tuppkamsfrippa.

Efter att bandet – och i synnerhet, vill jag hävda, Maynard – belönats med en jubelapplåd som fått takstolarna på Cirkus att skallra intar sångarna ringen igen. Det hela är nu inte så mycket wrestling som en rejäl jävla boxningsföreställning, och konserten avslutas med en förnämlig slagserie: The Humbling River tassar först runt med förnämligt fotarbete och skickliga jabbar för att sedan släppa loss Money Shot som en rak höger rakt i våra plyten. Med Man Overboard vrids så slutligen stämningen upp till både 11 och 12, och även om vi räknar vidare därifrån har vi svårt att resa oss.
Vilken knock!
Vilken härlig jävla knock!

Uppdaterat: Missa inte Martin Wilsons bilder från konserten – och brottningsmatchen! Ni hittar dem HÄR.

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras