Egentligen var nog den gångna veckans mest tongivande musik den som skränades från diverse förbipasserande lastbilsflak (med tidlösa hits som ”Sommartider”,”För vi har tagit studenten, fy fan va vi e bra” och ”Wööööö-whöööö”). Att det var student- och skolavslutningstider betydde emellertid också att konsert- och festivalsommaren kickade igång på allvar.  För egen del innebar det inte bara att jag inom loppet av ett par dagar fick ta mig från rockspektrats ena kant hela vägen till den andra – jag fick också ta mig ner till några av mina mest nostalgiska rottrådar.

 

”Fan vad glad jag är att jag inte bor vid Gärdet”, konstaterar jag när jag på fredagseftermiddagen sitter på jobbet och känner hur hela huset skakar och fönstren skallrar från soundchecken på Summerburst-scenen ett par hundra meter bort. Arbetsdagen är slut och jag kan ta mig längre iväg från Gärdet, knappa milen hem ner till Söderort.
Det blir ett par timmars vila innan det blir dags för livemusik. När jag framåt kvällen hoppar på tunnelbanans gröna gör jag det emellertid inte för att ta mig till Summerburst. I stället åker jag så långt linje 17 kan ta mig åt motsatt håll, till Skarpnäck, och jag knallar vidare genom duggregnet ut till ett industriområde, tills jag hör skränande gitarrer och arga trumtakter från en av byggnaderna.

Upp för en smal trappa, betalar en femtiolapp vid ett bord, får ett svart kryss spritpennat på handen. Kanelbullar, delicatobollar, läsk och kaffe. Vegoburgare för en tia.
In genom en helt vanlig vit sovrumsdörr, in i Hangaren – som i jämförelse med många andra spelställen är mer av ett lite extra avlångt vanligt rum med en uppallad scen snarare än en konsertlokal – där Stockholm Straight Edge låter fyra akter skrika loss sina känslor till förnämligt komponerat skrän.
Upplägget får mig att ta en nostalgitripp ett par decennier tillbaka i min egen tid, till kvällarna vid scenen på ungdomskaféet eller musikföreningen, häng i sunkiga soffor i härligt inskrikna replokaler. Min egen ålder är nog den dubbla jämfört med medelåldern i publiken här och nu, men jag känner mig mer som en av dem än som en outsiderfarbror på studiebesök. (De andra närvarande ser mig kanske som en dylik, men det känns inte så; den tonårigt intensiva likgiltigheten och musiken som framförs är inkluderande för vemhelst som känner sig som hemma, oavsett ålder. Och jag känner mig som hemma.)

Nja, exakt som på min gamla goda tid är det emellertid inte. Då var det mest punken som satte agendan för den här typen av tillställningar, oavsett om det var lokala viljor eller tillresta punkarproffs som stod på scen. Det som senare skulle formas in (eller i alla fall mot) facket ”emo” låg alltjämt i sin genrelinda, och när ilska och ångest skreks ut från scenen fanns där (nästan) alltid de som såg till att nedanför scenen mosha loss ett kroppsröj som kunde mäta sig med det på den. Det skulle liksom vara så, även om vi var många som redan då föredrog att stå hyfsat stilla och insupa musiken.
När jag nu kliver in i lokalen där den skotska trion Carson Wells just börjat sitt set står publiken tämligen stilla. En och annan vaggar med i de hårda takterna, men mer fysiskt än så blir inte röjet i publiken. Hade det här varit hemma i mina tonår hade jag känt mig obekväm över avsaknaden av synligt publikgensvar
Känslorna ska inte ösas med en skopa från scenen och en från publiken för att blandas ihop i en härlig jävla röra på golvet – nej, bandet står för röjet, för utloppet; publiken suger åt sig det och låter det mixas med det egna känslolivet nere i maggropen. Bandet vet det, och det är gensvar nog.

Det här får mig att fundera lite extra på det här med emo-genren (om det nu finns någon egentlig sådan bland det verkliga tonerna). Jag snor ihop en ytterst förenklad och hobbyvetenskaplig historiehypotes: Det började nog med Fugazi. Eller, om vi ska vara lite patriotiska (och det vill jag påstå att vi faktiskt kan här), med Fireside. De banade, både här och på andra sidan Atlanten, väg för en musik som slet sig loss från punkens extroverta ilska för att i stället vända sig inåt och att gräva ut skrik och disonanta gitarhugg ur sitt eget emotionella register. Ja, ”emo”, liksom. Därifrån tycks genren ha grenats ut i två huvudsakliga inriktningar (kom ihåg att jag förenklar alldeles våldsamt nu; som i de flesta genrer, ja kanske extra mycket i den här, är så när som varje enskilt band sin egen subgenre): Den ena grenen gick ut på att färga håret svart och låta en snedlugg hänga med perfekt lojhet framför ett kajaltungt sminkat ansikte och på att vara alternativa i MTV. Den andra var mer intresserad att få gitarrerna, basarna och trummorna skramla och skära i samma klösande oljudstoner som den egna själen.
Utan att kasta bajs på den ena grenen så kan vi ganska lätt konstatera att jag personligen mest uppskattar frukterna som hänger på den andra. Och det är på den grenen jag och banden befinner oss på fredagskvällen.
Och det är riktigt jävla bra.

Den ena grenen gick ut på att färga håret svart och låta en snedlugg hänga med perfekt lojhet framför ett kajaltungt sminkat ansikte och på att vara ”alternativa” i MTV. Den andra var mer intresserad att få gitarrerna, basarna och trummorna skramla och skära i samma klösande oljudstoner som den egna själen.

Det är först och främst för att se ett av mina absoluta favoritband i genren (kalla den ”emo”, ”postrock-screamo” eller ”vadfanduvillmo”), Vi som älskade varandra så mycket, som jag tagit mig hit. Det innebär dessvärre att jag är lite sen och har missat både göteborgarna i Del III och det tyska bandet Duct Hearts. Men Carson Wells blir en trevlig ny bekantskap och utgör ett finfint förband till VSÄVSM, som sedan förnämligt vräker ut sin vrålstarka blandning ångestskrik och melodisk fingertoppskänsla så till den grad att den själ mina öron öppnat upp på vid gavel blir fylld till brädden.
Det är inte utan att jag tycker det är lite synd att de inte en större publik får ta del av det här. Vi som älskade varandra så mycket är ett har ett starkt material, och om bara fler kände till dem så skulle de säkert älska dem så mycket tillbaka. Samtidigt har det sin charm att se dem just här – den raka ärligheten i deras, och de andra bandens, uttryck andas ju eldsjäl snarare än vinstsuktande storbudget. Och det här är ju, som sagt, i någon nostalgisk mån min hemmaplan, och det är lika viktigt som härligt att den här typen av evenemang och ställen finns.

Så jo, jag är väldigt nöjd när jag beger mig hemåt i sommarkvällen.
När jag kommer hem och sätter nyckeln i porten hör och känner jag ett tydligt pulserande untz-untz från andra sidan stan. Summerburst envisas.

Det är tvära kast mellan min fredagskväll och min lördagskväll. Det är inte många kilometer från Skarpnäck till Globen, men vad gäller skillnaden i konsertproduktion får vi nog ta och mäta åt andra hållet de båda platserna emellan – där den ena upplevelsen frenetiskt vek pappersflygplan är den andra uppbackad av hela jävla Nasa.
Det gör också att de två tillställningarna, trots att båda egentligen går ut energiskt utmanglad rockmusik, är så gott som väsensskilda upplevelser. Där fredagskvällens enkla emo-scen handlade om att närvara och suga åt sig varenda ångestförbannad vibration från scenen är cirkusföreställningen i Globen tvärtemot en eskapism. En bombastiskt påkostad och totalsvulstigt rockexplosiv rymdopera inramad av anarko-scifi, som vore den regisserad av syskonen Wachovski.

Där den ena upplevelsen frenetiskt vek pappersflygplan
är den andra uppbackad av hela jävla Nasa.

När Muse sparkar igång i Globen på lördagskvällen har gått på dagen 15 år och en månad sedan jag såg dem live senast. Den gången var på KB i Malmö, och från merch-bordet inhandlade jag den nya singeln Plug In Baby, en lysande försmak på bandets då stundande släpp av sitt andra album, ”Origin of Symmetry”. Jag hade sommaren innan, på bandets spelning på Roskildefestivalen, knockats fullständigt av Matt Bellamys förmåga att få sin falsettröst att skära rakt in i min närvaro och få sin elgitarr att låta som kärleksbarnet mellan en hel brinnande symfoniorkester och ett formel 1-lopp. Hur i helvete kunde en liten trio låta så stort?
Min förbluffade haka var lika tappad när jag sedan fick återse bandet i Malmö, och därmed kunde jag sluka deras storslagenhet totalt. Och så hade Muse tagit en ordentligt stabil plats bland mina absoluta favoritband.
Där har de egentligen funnits sedan dess – men även om jag troget slukat varje nytt låtsläpp
Med risk för att vara den där ”jag-gillade-de-bättre-innan-de-slog-igenom-på-allvar”-snubben så tror jag att jag på något sätt tappade intresset mer och mer ju längre från klubbscenen och mot arenan Muse tog sig. Det blev så stort, så mycket, så dramatiskt. Jag tyckte nog helt enkelt att deras musik var bombastisk nog för att inte behöva accentueras med arenasvulstig lasershow. Att få tillfälle att se dem live igen blev liksom inget jag orkade prioritera eller kämpa nämnvärt för.
Men tjosan i tårtan, vad glad jag är att jag nu ändå hostade upp ett gäng hundralappar och begav mig till Globen. För vad konsertupplevelser anbelangar är det här något alldeles enastående, och den där sura jäveln i mig som gått och småbjäbbat över Muse genom åren alltmer tilltagande faiblesse för lasershower och bombastisk svultstighet får sig rejält på fingrarna. Laser-showen har i mångt och mycket nu bytts ut mot filmprojiceringar, och det inte mig emot. För det hela är alldeles rysligt snyggt, innovativt och storslaget, sinnesvrängande fantasirikt och käftsmällsstarkt. Och Muse har vuxit till det här. Deal with it, Håkan. Det är den här inramningen Muse ska ha nu.*
Ja, jag blir faktiskt glad när min telefon efter att några knäppta bildrutor meddelar att dess minne är fullt. För jag inser snabbt att jag mycket hellre upplever det här, livs levande live i detta nu, än sätter mig och börjar radera filer i luren. Och inte ens den mest avancerade kamera-appen skulle kunna fånga ens en droppe av det upplevelsehav som den här konserten svallar över oss som har turen att vara närvarande.
Den här inramningen av Muse blir en ny upplevelse för mig, och även om material från deras första album ”Showbiz” ljöd med sin frånvaro (lite tyvärr, faktiskt; storslagenheten fanns i låtarna redan där, med eller utan arenasvulstiga explosioner, och någon av dem hade gärna kunnat få en välkommen plats i Globen), så kan jag trycka ner mina personliga musikrötter ordentligt i konserten. När ett av rockhistoriens bästa gitarrintron – det till just Plug In Baby – bänder loss konsertens tredje nummer känner jag nostalgitrippen knalla igång på allvar, och eftersom jag alltjämt har följt Muse genom åren och plattorna, så hänger den sedan taktfast med konserten igenom.

* Redaktör Mjörnbergs recension av Muse-konserten hittar du HÄR. Och ja, jag skriver under på hans omdöme,

Så jo, jag är väldigt nöjd när jag beger mig hemåt i sommarkvällen.
När jag kommer hem och sätter nyckeln i porten hör och känner jag ett tydligt pulserande untz-untz från andra sidan stan. För i helvete, Summerburst – förlåt, ni är säkert rysligt bra på det ni gör (vad nu det egentligen är) men jag försöker ju liksom smälta några kiloton rock här!

Det är alltså två vitt skilda rockuttryck jag får i mig denna helg. Gott så!
Men något fattas ändå.
Jag påminns nämligen om att det samtidigt, i en annan ände av landet, äger rum en radda konserter som jag ack så gärna skulle närvara vid (nej, inte Summerburst). I mitten av 00-talet jobbade jag nämligen som något slags nöjesredaktör på en Blekinge-tidning, och som sådan fick jag i början av några somrar åka till Norje för att bevaka Sweden Rock Festival. Och nu trillar det i mina socialmediala flöden in bilder och recensioner från kompisar och gamla kollegor som är på plats.
Det är inte för att årets line-up direkt bjussat på något riktigt favoritband, eller för att min metal-kvot för helgen behövde fyllas mer – Muse har ju faktiskt gott om hårdrock invävt i sin maffiga ljudmatta, så det fick jag ändå gott om. Och inte för att något band i line-upen skulle innebära någon egentlig SRF-nostalgi för mig heller (Lemmy är ju död. Ronnie James Dio likaså.) Nej, det är framförallt hela den där härligt hårdrocksnördiga festivalatmosfären som plötsligt fattas mig kännbart.
Visst, en av festivalens headlines var ett gäng förstklassiga legendarer med en säkerligen alltjämt storslagen förmåga, trots att dess ikoniska originalsångare vilar i frid sedan ett kvartssekel. Så dem hade det varit mäktigt att få se. Men Muse avhjälpte saknaden även här – för Matt Bellamy har tillräckligt mycket Brian May i sin gitarr och Freddie Mercury i sina pianotangenter för att jag inte ska gräma mig alltför mycket över att ha missat Queen med Adam Lambert på SRF.
Sedan skulle det så klart ha varit kul att kunna ta mig riktigt långt ner längs mina musikrötter – hela vägen till när jag gick i lågstadiet och på allvar började fatta hela grejen med musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet, när Dee Snider sjöng om att han ville rocka, om att de inte skulle ta det och om att vi skulle brinna i helvetet – att få ta sista chansen (?) att se och höra Twisted Sister live på svensk mark. Menmen. Jag klarar mig.

Rapporterna från Norje innebär emellertid – tack vare ett särskilt band (och det för mig utomordentliga faktum att mången uppsträckt telefon filmade delar av deras gig) – att jag faktiskt nostalgiserar mig ännu längre ner längs mina festivalrötter än bara till SRF, nämligen till några 90-talssomrar i Hultsfred. För när ett av Sveriges genom tiderna bästa rockorkestrar återförenas efter att ha legat i dvala  i åtta år – och därtill i en sättning som inte varit rådande på ytterligare tio – smärtar det mig att inte få vara på plats och än en gång höra den där twangiga gitarrslingan och de rusande virvelslagen vräka igång den där låten…
För hur förnämligt bra än introt till Muse’ Plug In Baby än är (visst nämnde jag att det är ett av rockvärldens absolut bästa?) så kommer det inte i närheten av fulländningen i  inledningen till (Gotta Get Some Action) Now!.
Och om några screamoband i ett industriområde i Skarpnäck respektive en hypersvulstig supernovaproduktion i Globen utgör två motsatta ytterligheter av vad rockmusik är och hur den kan framföras så är bannemej Hellacopters på Sweden Rock Festival smack-dab in the fucking jävla mittipricken av allt vad rock heter.
Så för att inte riskera att det smyg-untzar sig in ytterligare några summerburstar här så väljer jag att avsluta min lilla (?) personliga redogörelse av en musikhelg sommaren 2016 med ett klipp från avslutningen av en konsert som jag alltså inte lyckades närvara vid häromdan. Och med musikhistoriens bästa (!) rock-intro.
Så – glad konsertsommar på er, älskade drefvare!

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg