Ja, visst handlar det om kärlek. Som musik ju ofta gör. Lägg därtill att bandet heter Vi som älskade varandra så mycket, att de finner sitt uttryck i gränslandet mellan postrock och screamo och att det färska debutalbumet går under det lite lagom anspråkslösa namnet Den sorgligaste musiken i världen, och vi kan dra slutsatsen att det inte direkt handlar om den mest rosaskimrande romantiken. Drefvet tog ett snack med bandets sångare Arvid och ena (eller andra, eller tredje) gitarrist Mark.

– Låtarna är mycket en hyllning till kärleken. Kärleken i sin helhet. Inte bara det positiva utan även alla mindre roliga aspekter av den, kärleken som en del av livet, säger Arvid Ringborg, som skriver bandets texter och håller i mikrofonen.
– Men det är inte så att vi vältrar oss i sorg. Det går mer ut på att göra en ärlig känslomässig uppskattning av saker och ting. Och den typ av musik vi spelar funkar så i stor utsträckning, både hos dem som spelar och dem som lyssnar på den. Det råder en slags oförstörd känslomässig äkthet i den här musiken, tillägger Mark Shaw.

 

Just ärligheten i sextettens musik, i de screamo-angränsande marker som deras sound rör sig i, har gjort att den redan innan skivsläppet lyckats ta sig ut i världen, under topplisteradarn – trots att låtarna är på svenska.
– Den första spelningsförfrågan vi fick var från en snubbe Ukraina som hade hört oss och ville att vi skulle komma och spela på en festival någonstans ute på vischan. Det blev tyvärr inget av, för det skulle vara alldeles för krångligt att bara ta oss dit. Det verkade ungefär som Mordor. Men det är inte utan att en ångrar sig lite ändå…, säger Arvid Ringborg.
– Det hade onekligen varit ett ganska speciellt första-gig att ha på sitt CV, fyller Mark Shaw i.
VSAVSM3Ungefär lika speciellt som det hade varit om de hade låtit debuten släppas av ryssen som hörde av sig och ville ge ut bandet på sitt bolag, på kassett. Men så blev det inte. I stället hittade Vi som älskade varandra så mycket sin bolagskanal en bra bit åt det motsatta väderstrecket, på det amerikanska bolaget Blood of the Young Records (som gett ut Marks tidigare band The Khayembii Communiqué, vilket alltjämt har ett trogen fanbase på den amerikanska mellanvästerns hardcore-territorium) och på det kanadensiska bolaget Zegema Beach. Bolag där folk alltså inte har någon egentlig susning vad Arvid Ringborg sjunger/skriker.
Men vad fan gör det… Det spelar liksom ingen roll. Musiken gör sig förstådd ändå.
Men Arvid och Mark håller ändå på att översätta texterna. Vilket dock är mer för publikens skull än skivbolagens. Folk har helt enkelt frågat efter det.
– Det är inte helt lätt. Även om det inte handlar om att vi ska sjunga låtarna på engelska så vill vi ju tolka det texterna verklig säger snarare än att bara översätta ordagrannt, säger Mark, och fortsätter:
– Arvid har dessutom en ganska unik förmåga att skrika rätt välartikulerat, vilket gör att publiken ofta sjunger med. Och då är det ju inte utan att de kanske blir nyfikna på vad det är de egentligen skriker.

 

Marks Shaw har, som så många engelsktalande personer i Stockholm, lite svårt att finna motivationen att lära sig prata svenska. Han gör ju sig fullt förstådd med sitt modersmål. Efter två år som bosatt i Den Kungliga Hufvudstaden, och dessförinnan ett tonår som utbytesstudent i vårt avlånga rike, har han emellertid fullt tillräcklig koll på det svenska tungomålet för att begripa både vad bandets låttexter.
Om vi backar bandet sisådär ett och ett halvt decennium, till det där året som utbytesstudent, så hittar vi möjligtvis ett litet embryo till det som idag är VSÄVSM.
– Faktum är att vi hade lärt känna varandra redan innan, när jag var utbytesstudent i USA. Jag lärde känna Mark när jag åkte för att hälsa på min kusin Erik, som också var utbytesstudent då, i Minneapolis.
– Jag hade lärt känna Erik tack vare att han bar en Snapcase-tisha när vi träffades. Där visste jag att jag hade en själsfrände.
Med den positiv bild av Sverige Mark skaffade sig härigenom blev det hit han styrde sin egen utbytesperiod året efter. Och då hamnade han – hos familjen Ringborg.
Men precis som med de bådas febläss för musik, i synnerhet dito i hardcoregenren, höll deras vänskap i sig upp i de vuxna (nåja) åren och växte sig starkare. Så när Marks hustrus jobb hos en stor svenskt klädbutikskedja (låt os kalla den Mennes & Hauritz) härom året innebar möjligheten att flytta till Sverige var Mark inte sen med att börja packa.
På svensk mark stod Arvid redo, och sedan gick det fort.
– Jag var i studion och blev med i bandet mindre än 24 timmar efter det att jag landat i Sverige, berättar Mark Shaw, och tillägger:
– Jag hade hört ep:n de tidigare spelat in och gillade den verkligen. De frågade om jag ville vara med som gitarrist. Det ville jag så klart, men ”behöver ni verkligen tre gitarrer?” undrade jag.
Självklart behövde bandet det ( – Hallå! Vilket band vill inte ha, minst, tre gitarrer?).
Och fler gitarrer skulle det bli (om än inte fler gitarrister).
– På plattan har vi typ 80 gitarrer. Eller 40. Eller… ja, väldigt många gitarrer i alla fall, säger Arvid Ringborg och utvecklar:
– Det är för att vi ville ha utrymme att verkligen komma åt nyanserna i låtarna, att göra dem dynamiska. Men när vi spelar live kan vi ju ”bara” ha tre gitarrer, så då får låtarna i stället bäras upp av den väldiga energi som de skapar.

 

Studion i fråga ligger i stockholmska Aspudden och innehas av bandets basist, Tomas Brisman. Här har bandmedlemmarna tillbringats många timmar under det senaste paret år.
– Det är, minst sagt, en lyx att ha en sådan tillgång till en studio och så mycket tid att hålla på med inspelningarna. Vi kan vrida och vända på låtarna, lyssna om, finslipa, ta bort grejer, lägga till andra eller göra om, säger Arvid.
– Jag har aldrig tidigare haft så här mycket tid att jobba med en inspelning. Vi har kunnat utforska låtarna på ett avkopplat sätt, och i slutänden känns det väldigt bra, säger Mark.
Studiofriheten har även gjort det möjligt för VSÄVSM att sammanfoga influenser från postrock till de mer hardcore-drivna aspekterna av deras musik – något som inte låter sig göras i första taget. För trots att bandets sound och energiska uttryck bor granne med genrer som – tillsynes – bygger på rå explosivitet och smider i stundens hetta, så har VSÄVSM i mångt och mycket snarare varit ett studioband, och låtarna är ofta uppbyggda genom ett idogt pusslande av olika delar.
– Alla är med och skriver musiken. Vi kan ta en sekvens som en i bandet har skrivit och koppla samman det med något från en annan. Vi gör arrangemangen tillsammans och ofta hamnar en låt någon helt annan stans än där vi började, säger Arvid och fortsätter:
– Länge bodde inte ens vår trummis i Stockholm, så då skickade vi inspelningar till honom i Göteborg, sedan lade han trummor när han kom hit på besök. Så höll vi på och skickade, fram och tillbaka.
– Faktum är att jag inte hade träffat alla de andra i bandet förrän vi skulle repa inför vår första spelning, flikar Mark in.
Vi som älskade varandra så mycket ska snart göra sin sjätte spelning i karriären, och med det färdiga albumet i ryggsäcken kan scenbesöken bli mer frekventa. Bland annat blir det i maj ett återbesök på festivalen (We Built The World And) Missed The Stars i Berlin, där bandet gjorde ett av sina första gig.
Någon textöversättning till tyska kommer det emellertid nog inte bli.
– Även om vi inte vill beröva våra lyssnare vetskapen om vad texterna handlar om så har det sin charm att låtarna inte är på engelska. Många av de utländska recensioner som gjorts av vår platta fokuserar just på det faktum att musiken ändå tycks ha ett ”eget språk”, säger Mark.
Han tror att just de genremarker där VSÄVSM rör sig har en särskild möjlighet att uttrycka sig utan att falla tillbaka på engelskan. Som en exemplifierande förebild nämner han det japanska bandet Envy, vars känslospråk det är lätt att ta till sig även om en inte förstår japanska.
Dessutom finns ett mervärde av exotism när känslan skriks ut på svenska i högtalare i utlandet, tror Mark:
– Det är nog mycket därför exempelvis ett band som Dungen, som ju sjunger på svenska, fått sådana framgångar i USA. Även om texterna är viktiga så gör det inte nödvändigtvis så mycket om man inte förstår dem ordagrant. Det ger musiken en egen mystik.

 

 

Mer om Vi som älskade varandra så mycketVSAVSM2

Består av: Arvid Ringborg, röst, Mark Shaw, gitarr, Johan Angantyr, gitarr, Tomas Brisman, bas, Jens Gentzschein Lager, gitarr, Gösta Jonasson, trummor.
Bandnamnet: Kommer från Ettore Scolas film från 1974 med samma namn. Originaltiteln, ”C’erevamo tanto amati”, var även titeln på den första låten på den tre-låtars-ep som VSÄVSM släppte digitalt 2011, och i vilken bandets namn även utgör refrängfras.
Skivtiteln: Ännu en filmreferens. Från The Saddest Music in The World (2003, regisserad av Guy Maddin, med manus av Kazuo Ishiguro).
Livs levande live: VSÄVSM gör sin första spelning sedan albumsläppet nu på fredag, den 17 november, på Gula Villan i Haninge. På evenemanget, som anordnas av Stockholm Straight Edge, spelar även Malmö-baserade hardcorebandet Trophies och emo-akten Crooked Letter från Gävle.
► Ännu mer: Följ VSÄVSM på fejsboken och på Bandcamp.

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras