The Search
”Heart’s Racing”
Aenaos Records
Det har hunnit gå en månad sedan det här senaste albumet släpptes, men utifrån hur länge The Search har existerat så är en månad en relativt kort tidsrymd för plattan att lagras lite extra. För ja, Uppsalabandet – som i mångt och mycket är musikmaskinen Razmig Tekeyan – bildades redan förra millenniet (då, 1999, under namnet Silverslut; först i och med första skivsläppet 2004 tog bandet sig namnet The Search) och har, märkligt nog, lyckats flyga under med hela 13 (!) släppta album. Men nu har det, glädjande nog, lyckats landa i mina öron.
”Åh, det här låter ju precis som…”, tänker jag när några låtar från ”Heart’s racing” fått virvlas runt i mina öron – bara för att konstatera att jag faktiskt inte alls kan komma på vad det är det låter precis som. Plötsligt känner jag mig som en vinkännare på jakt efter nyanser att sätta ord på.
Regionen är väldigt brittisk, och influenserna smakar tydligt av årgångar på 80-talet. Popmyllan är en ordentligt näringsmättad blandning med postpunk, new romantics, new pop och synth. Soundet är luftigt och stort, med stora doser av reverb, chorus och delay stänkta över fluffiga synthmattor. Ibland (som när inledningen till Under the Radar tar fart) dras vi med i basgångar och gitarreffekter som hämtade från The Cures mer svulstigt tilltagna ljudbyggen, för att på andra ställen låta anslaget föra tankarna till känsligheten hos The Smiths, varpå ett energiskt driv eller en medryckande slinga för in starka toner av Echo and The Bunnymen eller New Order.
Razmig Tekeyans känsla för harmonier och catchiga refränger räds inte heller att röra sig bland mer listvänliga synthgräddade pophits från det storhåriga årtiondet, och här och var kryddas ljudbilden av välsmakande power-chords och strängar snyggt plockade ur en gammal Def Leppard-katalog.
Men ”Heart’s Racing” är långt ifrån något 80-talsnostalgiskt retrokalas. Att referensramarna faller som de gör är snarare en kartläggning av musikaliska vibbar som strålar ut från något eget och nutida – utifrån Tekeyans egna känslor och hans breda kompetens, men också utifrån hans ordentliga musikaliska resa; utifrån den punkt till vilken den har nått nu.
Det är smärtande hjärtan och tårtorkande smekningar, det är längtan, saknad och filmiskt neondränkt nöjesfältsromantik, och i jakten på de där smaksensationerna går spåret vidare genom ’90-, ’00 och ’10-talen och mina tankar stannar (utan att jag exakt vet varför) till vid namn som The Divine Comedy, The Delays och Pulp (som för övrigt får en hyllning, både i text och ljud-flörtar, i fina Ghosts).
Den ambitiösa produktionen ger utrymme för inslag av tuttifrutti-smakande synthslingor och krispigt strummande från en tolvsträngad akustisk gitarr, och det hela lagras i oklanderligt drivande trummor, disciplinerat hållna med perfekt portionerade ifyllningar över bråddjupt hängande pukor. Inte sällan får sångens fraseringar och melodierna mig att tänka på Motoboy, men även på Jens Lekmans känslosamma stämband.
❦
Ska man ha någon invändning om ”Heart’s Racing” så är det möjligtvis att det blir lite väl mycket av det goda. 18 låtar över 74 minuter är ganska mastigt tilltaget för ett album, och en lite hårdare sållning bland låtarna hade kanske inte skadat. Razmig Tekeyan är onekligen en fasligt produktiv musikskapare – ”För mig är låtskrivande ett sätt att vara”, som han själv säger i pressmeddelandet till skivsläppet – och med The Search’s helgjutna sound och Tekeyans förmåga att på egen hand bygga låtar är det begripligt att han inte har lust att lägga band på sin skaparlusta. Men det gör att det snygga ljudbilden till slut blir en smula övertydlig, med återkommande harmonier och ackordföljder – det knuffar ett par låtar farligt nära den gräns där de stundom berättelsetyngda texterna riskerar bli teatrala och refrängernas hittighet att bli klyschig.
Kanske hade en lite sträng medproducent valt att låta några av låtarna i stället agera starka b-sidor till ett par singlar (där exempelvis Don’t Let Yourself Down och In My Restless Dreams hade varit perfekta a-sidor, väl representativa för albumet som helhet).
Men detta är så klart ett lyxproblem, och Tekeyans fasta och säkra grepp om produktionens tyglar är samtidigt det som räddar det hela från att tippa över den där gränsen, och det ambitiösa blir aldrig pretentiöst.
Så för den pop-konsument som, liksom jag, gillar fylliga sound och känslosamma toner är The Search’s poprockbrygd, årgång 2020, i allmänhet riktigt smaskens! Nu har vi ju inte för vana att sätta numerära betyg på plattor här på Drefvet – men hade vi haft det, så skulle jag ge ”Heart’s Racing” fyra fina Frithiofsson-solar. Så låt er väl smaka – men det kan vara klokt att inte hinka i sig hela album-bibben (eller dubbelmagnum-pavan, om man så vill) i en sittning.
♦