Norlin och Teglunds senaste skiva “En tid att riva sönder” har krävt några lyssningar, och jag är inte färdig med den än på långa vägar. Skönt då att få gå på en spelning där nästan allting klarnar. Annika Norlins texter sätter ord på livets upp-och nedsidor och tröstar i en tid som kan verka hopplös. Jag kommer aldrig få nog av hennes finurliga formuleringar. Teglund bidrar med nya rytmer och tillsammans med bandet får de publiken att stå och smågunga genom hela konserten.
De inleder med “Full på dan” och fortsätter med låtar, till största del från nya skivan. Det känns helt rätt och vi saknar inte de gamla hittarna. Under “Dåligt besked” står jag på tå och spänner öronen för att inte missa en stavelse. “Röd september” får det att gunga lite extra i många knäleder. Till extranumret “Den sista” gråter jag lite, för att jag älskar den låten och blev överraskad av att den plötsligt dök upp. Mellansnacket är lagom mycket och ger oss små förklaringar till en del av låtarna. Några minnen från Norrköping återges och vi får känna oss lite speciella. Vi fick en fin kväll på Arbis. Det var kul att vara tillbaka där igen. Kanske är det frånvaron av nutidens “ljust och fräscht” som får olika människor att mötas just där. Hoppas de gamla luggslitna stolarna får vara kvar och att alla minnen som sitter i väggarna inte målas över med vitt.
Skribent: Anna Hofvergård
Foto: Martin Wilson
