Fredrik Tideman

Steen och Larsson om konsten att bevaka en festival

Om nu någon trodde att bevaka en musikfestival skulle vara något slags drömjobb, har Drefvet tagit ett snack med de rätta personerna att sticka hål på den fantasibilden. I samband med Bråvallafestivalen tog vi ett snack med de minst sagt rutinerade musikjournalisterna Håkan Steen och Markus Larsson. Ett samtal om att jobba på festival, om minnen och om varför Bråvalla aldrig kommer få en orange atmosfär. Plus mycket mer såklart..

Första festivalen ni bevakade profesionellt?

Håkan Steen – Eeeehhh.. då ska vi se.. Hultsfred 92, för Smålandsposten. Sen har jag gjort alla Hultsfred-festivaler sen dess. Först för Smålandsposten, sen för Expressen och för Aftonbladet. Så det har blitt en del. Tjugo Roskilde-festivaler, ganska många Arvika, alla Way Out West. Om man skulle börja räkna dagar som man tillbringat i såna här sammanhang så kommer man nog upp i månader, rätt många månader skulle jag tro. Större delen av ett år gissningsvis. Så det vill man kanske inte tänka supermycket på.

Markus Larsson – Jag var sen, jag växte upp i Kiruna så det var ganska långt till festivaler på den tiden, men den första jag fick betalt för att vara på var väl Hultsfred 99, då som reporter. Jag tror det var då jag sprang omkring med Joe Strummer och intervjuade han i flykten backstage när han susade omkring med nåt vinglas. Den intervjun blev ju som den blev kan man säga..

HS – Det var väl då Black Sabbath spelade?
ML – Naae det var året innan..98..
HS – Jaha..jag minns det som att du var med..
ML – Nej nej nej nej nej.. 98 satt jag på redaktionen och var vikarie sen fick jag åka 99. Skitsamma, det har blivit en hel del.. Samma sak som Håkan, sedan dess har man ju knappt missat nån festival. Men den längsta tiden har nog varit på Melodifestivalen. Jag har räknat ut att jag har varit där i 88 veckor av mitt liv, på Melodifestivalen och Eurovision. Över ETT år! I ett och ett halvt år har jag suttit och lyssnat på folk som sjungit singback och fånat sig. Men nån måste ju göra det också.

Av alla dessa festivaler. Från slutet av 90-talet fram till idag, finns det någon festival ni skulle kunna lyfta fram. En festival som stått ut lite extra? En festival ni aldrig glömmer..

HS – Det finns ju flera egentligen. Hultsfred 94 var jävligt roligt. Dels för att det var en jävligt bra upplaga av festivalen. Oasis första spelning utanför England, eller andra tror jag det var. Och så var det ju Blur och Primal Scream, alla dom väsentliga britpop-banden nästan var på plats. Så det var ett jävligt roligt år. Jag gjorde det för Expressen som reporter. Jag intervjuade Primal Scream backstage, Bobby (Gillespie) var helt borta. En hemsk intervju, han satt med pannan i bordet större delen av intervjun. Halvvägs in så reste han sig upp, och så satt Noel Gallagher och Richard Ashcroft jämte och skrattade lite åt den unge reporter-vikarien som deperat försökte få nåt vettigt ur Bobby Gillespie. Så visst, en hemsk intervju, men det är det man minns.
Och det var jävligt mycket..den Oasis-spelningen..den var ju precis så bra. De hade inte ens släppt ”Definitely Maybe”, den kom två veckor senare, så det var bara singlar ute. Hypen var ju enorm.
Kent spelade i ett öltält också det året. Martin Sköld hade nån slags grodmans-dräkt med cyklop på sig eller va faan det var. Dom spelade i ett litet jävla öltält och Liam Gallagher var tydligen inne och vände med ordet ”Bollocks”. Han var inte så imponerad.
Så det är ett sånt år man minns. Man kände att man var mitt i nånting som hände. Det var roligt, rolig fest också. Man hann ha lite kul också. Här hinner man ju aldrig med det över huvud taget. Det är ju kul att göra det man gör, men det blir bara jobb här för att det blir så jävla intensivt.. aaja.. Markus kan ta sin..

ML – Jag har ingen som direkt står ut. Men som Håkan sa, att man varit med om där det hände nåt var väl möjligtvis Hultsfred 2001. Då Håkan Hellström och Broder Daniel spelade, det var väl en klassiker på det viset. Men den jag minns mest är väl Hultsfred 2005 och det har inte med anledningen av vika som spelade där, det minns jag knappt. Utan för det var det året som alla musikjournalister tog i så.. vi hade så jävla roligt. Jag tror jag aldrig har varit så packad som under den festivalen, och ingen av oss andra som håller på med det här fortfarande har nog heller varit lika packade. Sov ingenting och levde rockrövare i en hel helg. Efter det insåg man att det här orkar man ju inte med nåt mer. Man gick över nån gräns.
Men det var ett väldigt roligt år. Jag blev kallad årets Shaun Ryder av DN. Jag vet inte om det är nåt att va stolt över men.. Det var ett fruktansvärt roligt år, men efter det insåg man att såhär kan vi inte hålla på längre.
Vi är inte ungdomar, man kommer ju få uppleva en för tidig död.

Är det skillnad på att bevaka en festivalspelning och en ”vanlig” spelning?

ML – Festivalspelningar är ett annat typ av monster. Man springer omkring och ser flera spelningar på en dag, och måste skriva massa..en hel jävla massa ord..på väldigt kort tid. Det är inte ofta jag kan gå tillbaka och säga att någon av mina bästa texter har kommit till på en festival, det kan jag inte säga. Det kan bli rätt banalt, man måste spy ur sig fort. Fort om många band hela tiden. Men sen är ju festivalspelningar en annan feeling på det sättet. Många av de bästa spelningar man sett har ju skett på festivaler. Det kan ju bli otroligt laddat på en festival, förväntningar och upphetsade människor.

HS – Så är det ju verkligen..en festivalspelning är ju oftast lite kortare. Så de blir ju oftast lite mer intensiva. Beroende på hur banden lägger upp det, det kan ju ibland vara en bra grej, fast ibland en dålig grej också. Vissa artister funkar ju verkligen inte att spela på festivaler. Det är ju nästan en kategori artister i sig själv.
ML – Maskinen funkar väl alltid på festival till exempel..
HS – ja dom ska ju nästan inte spela nån annanstans än på festivaler

Är det skillnad på hur man ser en festivalspelning mot en vanlig konsert?

HS- Nej det vet jag inte..man känner väl mest att man kanske inte hinner tänka lika mycket som man gör annars..
ML- Det kan ju vara en bra grej också..
HS – Ja ibland är det bra. Det blir nåt slags flow i texten som det kan vara ett rätt stort värde i. Men oftast känns det som man blir lite banal. Förhoppningsvis är det bara jag som tänker på det..
ML – Jag tänker på alla enfaldiga meningar man spytt ur sig på festival som inte säger ett skit egentligen, det är bara ord.

Är det bara för att få ur sig texten?

ML – Ja man hinner ju inte..
HS – Man måste..det är totalt oglamoröst egentligen. Man springer och ser nånting och s springer man tillbaka och ska skriva nåt om det innan nästa gig börjar och så ska man förhoppningsvis hinna få lite mat i sig också innan nästa spelning sätter igång. Så är det långt mellan scenerna, vädret är dåligt.. I-landsproblem givetvis. Folk tror ju man har så jävla roligt..
ML – Att det är så glassigt jobb..

Då kommer vi osökt in på nästa stycke. När kompisar blir avis för att man ska bevaka en festival. Skriva lite, dricka några öl..

ML – För det första så är det inte att skriva LITE. Det är väldigt mycket skriva och väldigt lite bira. Folk tror inte på en när man säger det. Men ska vi dricka på Bråvalla.. vi brukar ta nån liten stänkare klockan 4 på morgonen på ett litet hotellrum och sen somnar man i bästa fall.
HS – Man hinner ju inte träffa folk direkt, det är väl det som blir allra tråkigast. Det är ju ofta väldigt roliga människor på plats som man känner..

ML – Men glassigt ska folk inte tro att det är. Det finns en anledning till att det är så få som gör det här år efter år efter år..dom som har en hjärna slutar väl.
HS – nää..men vaddå..man är ju väldigt priviligerad som får se och höra väldigt mycket bra musik..
ML – Ja herregud..vi har ju nån slags låtsasjobb..vi vet inte ens om vi kommer få betalt för det här i framtiden..

Ja jo det blir ju ett pseudojobb..

ML – Det är ju jävligt kul att göra det. Och festivaler..det blir ju lite motstånd också. Jag gillar det..det ska inte vara så jävla bekvämt. Det är inget som blir bättre i text av det. Det behöver kanske inte vara så som när du var på Roskilde att folk drunknade på campingen..
HS – Nej de utfärdade varningar..drunkningsvarning..
ML – För att det regnade så jävla mycket. Det är väl kanske att ta i.. så mycket motstånd behöver man INTE.

Jag trodde nån av er skulle välja den Roskilde-upplagan som en av de mest minnesvärda. Regn-året.
ML – Roskilde är ju den bästa festivalen..
HS – Ja det finns ju flera såna regn-år, men 2007 var nog..nej det var hemskt var det..
ML – Roskilde är ju den bäst organiserade, den bästa stämningen..bästa allting egentligen. Av de jag har varit på. Alla andra festivaler i Skandinavien kanske framförallt i Sverige är ju lite fattigare versioner av Roskilde

HS – Roskilde var ju det som Hultsfred och Arvika modellerade hela sin verksamhet på. Så det var ju det de ville göra. Att det liksom är viktigt hur man ramar in det, att man odlar nån slags linje i det man bokar, att det finns nån slags själ i hela grejen. Hultsfred var ju jävligt bra på det under många år, men det var ju lite faktiskt efter 2005 som det sakta började knaka.
Det blev svårare för dom att boka band som sålde biljetter. Då blev dom desperata och oroliga och så gick spiralen neråt. Dom (Roskilde) är ju så jävla bra på att varje liten detalj är tänkt på och det. Dom är väldigt bra på att få det att kännas som att det kommer från hjärtat. De presenterar knappt sina headliners dom lyfter fram mindre akter i sina pressmeddelanden och sånt.
Det är upplevelsen av Roskilde som är det viktiga, inte vilka som spelar. Sen är det ju alltid jävligt bra..men det vet man ju..att det alltid kommer bli bra..

ML – Den värmen saknar man ju på andra festivaler. Bråvalla till exempel är ju bara business. Det är ju ganska kallt. Sen är det ju fantastiskt på ett sätt att Sverige har en sån här stor festival med så många stora namn. Det har vi ju inte sett nåt liknande tidigare. Men samtidigt har dom ju en lång bit kvar innan vad det gäller att få Bråvalla och ett gott rykte, att man vill åka dit bara för att vara på Bråvalla.
HS – I Roskilde pratar man ju om The Orange Feeling..det finns ju ingen Bråvalla Feeling direkt. Visst, det är nåt som tar tid..men frågan är om det ens kommer att bli så. Det känns inte som att det finns den ambitionen..

Frågan är ju om de ens vill ha det eller om de bara vill ha hit massa folk.
ML – De vill ha hit massa folk, stora artister och så ska allting vara ganska dyrt. Det här kan ju skada dom i längden. För det här är ju inget Bråvalla..Way Out West har ju folk som åker dit oavsett vilka band som spelar. Bara för att det är roligt att hänga där, lite som Roskilde. Men Bråvalla är verkligen..ja man väntar och ser vilka band som kommer..
HS – Ja det är ju helt beroende på programmet

Som till exempel Peace and Love var att man åkte dit oavsett band..

ML- Ja P&L var verkligen det..
HS – P&L var kanske de som tog Roskilde-ambitionerna längst i Sverige och gjorde det ganska bra.
ML – P&L och de två sista guldåren var ju en underbar festival att vara på. Och man kände dit åkte folk, hela branschen samlades några dagar där. Här (Bråvalla) är det lite mer..jaha..vi åker och jobbar.
HS – De tog över den stafettpinnen från Hultsfred..och det har ju inte Bråvalla gjort
ML – Det här är ett helt annat monster..
HS – Det är ju det att dom festivalerna drevs av andra anledningar. Såna musikförenings-drivna festivaler är ju i princip omöjligt att arrangera idag..
ML – Det är för dyrt att boka stora artister idag..
HS – Det är ju som med allting annat idag, det handlar om att skala upp. Men kan man ha den sortens stordrift av festivaler som FKP Scorpio har så kan det fungera. Men om man är en liten aktör med en festival som sin verksamhet, då blir det jävligt risky business. Och det är ju jävlig tråkigt, för då är det nånting som försvinner. När man inte fattar beslut utifrån att man alltid drömt att få dit den och den artisten att få spela vid Hulingens strand, det blir en helt annan grej av det.

Det var väl en replokalsdröm för många band förr. Att få spela på Hultsfredsfestivalen.

HS – Det var två artister som var gifta med varandra ett tag som jag kom ihåg. Efter de träffades efter att ha varit separerade några år och pratade om sin relation..så båda två var väl överens om att spela på Hultsfred var större än bröllopet. Lite så var det ju..
ML- Jag kan förstå dom..
HS – Men så var det ju..det var en sån jävla garant för att man hade kommit nånstans, ett bevis på att man kommit nånvart.

En god vän tillika sportjournalist har lärt mig att ”no cheers at the press-stand”.. hur funkar det på festival? Är det händerna i byxfickorna och uttryckslös blick mot scenen?

HS – hehe..det är det väl..men jag vet inte..det är väl mest för att man sett så jävla mycket. Så man blir inte så jävla entusiastisk på det visuella sättet längre..
ML- ibland kan man ju bli väldigt entusiastisk..men oftast när man jobbar på en konsert så sitter man ju..det är ett ganska sjukt sätt att uppleva en konsert, som egentligen ska vara en upplevelse. Man ska vara med sina vänner, ha druckit nån öl och ska ha trevligt. Men musikkritiker står ju och försöker lägga märke till varje liten detalj och skapa sig en bild i huvudet och försöka sätta fingret på vad det här handlade om, de här 90 minutrarna eller va det nu är en artist spelar..
HS – Man får ju lite andra ögon och öron..
ML – plocka ut alla låtar och sånt, det blir inte så lätt..man står still på ett ställe och jobbar. Medans folk omkring en har fest. Som rockkritiker står man lite vid sidan om och tittar på festen.
Det låter som min uppväxt.
Det var därför man blev rockkritiker..