Stockholm Music & Arts, dag 1
2015-08-01
Skeppsholmen, Stockholm

Den gångna helgen bjöds det, i numera vanlig högsommarordning (nåja, rent kalendermässigt bör väl månadsskiftet juli-augusti i alla fall kunna kallas högsommar), på festival på Skeppsholmen. Knockande överraskningar lös måhända med sin frånvaro, men festivalen lyckades med god marginal leva upp till höga förväntningar. Här är en tillbakablick på festivalens första dag.

– Vi smälter här. Men vi ska inte klaga. Vi har det härligt! säger Hanna Enlöf i Good Harvest efter några låtar.
Och varmt är det, plötsligt – sommaren har hyfs nog att, efter några evighetslånga dagar och veckor med påtaglig frånvaro, spricka ut i full blom lagom till startskottet för Stockholm Music & Arts.
Det är inte helt tacksamt att vara först ut på festivalens huvudscen, knappa halvtimmen efter att publikinsläppet satt igång – den stora stenplanen i duons blickfång är till en början tämligen öde men börjar så smått befolkas; många slår sig ner på backen, och öarna av njutande människor blir allt fler och tätare. Även om Good Harvest bara är två personer, Hanna Enlöf och Ylva Eriksson, själva med sina röster och varsin gitarr på den stora scenytan, så har de full koll på läget och inga problem att med innerlighet och kompetens fylla ut den stora sommarrymden med musiken.
Och vi smälter också. Inte bara av den stekande solen från den blåa himlen utan främst av Good Harvests toner. Både som stark värme och mjukt svalkande bris blir de säkert plockade gitarrmelodierna och perfekt sammanvävda sångstämmorna en vacker och angenäm start på festivalen. Vi har det, ja, härligt.

Jonathan Johansson har begåvats med nästa utrymme i spelschemat, och det funkar fint, på ett halvt motsägelsefullt charmigt vis – samtidigt som hans set skulle kunna höra hemma i en kvällsmörk konsertlokal är den lika självklar här, ute i det stora ljuset; Jonathan Johanssons musik är både ljus och mörk, mjuk och hård, skir och intensiv, både pretentiös och lättsam, kärv och medryckande. Och Jonathan Johansson är både känd och okänd – för vissa, glatt överraskade, festivalbesökare verkar han vara ett nytt namn, medan många av oss andra har följt honom länge – tillräckligt länge för att vi ska sakna en handfull låtar från hans repertoar (vilken alltså nu är såpass diger att detta ju är oundvikligt), men återblickarna till En hand i himlen (både debutplattan från 2009 och dess titelspår) är riktigt sköna höjdpunkter.
Värmen håller i sig.
–  …och här står jag i en lång svart rock, säger Jonathan Johansson mellan ett par låtar, tillsynes fullt medveten om den där motsägelsefullheten mellan han framtoning och hans härvaro på scenen.
Han ber om ursäkt för att han har solglasögon på sig. Det ursäktar vi honom så gärna när den stora strålkastaren i skyn nu våldsamt attackerar scenen. Och hans närvaro, hans kontroll över scenen och grepp om publiken, är oklanderlig. Hemligheten bakom att de där tillsynes motsägelsefulla aspekterna av hans musik kan mötas i en så trots allt självklar enhet? Jag tror att den utgörs av Jonathan Johanssons förnämliga känsla för såväl melodier som för synthbeströdd pop-produktion – och allt det hela knyts ihop av lika förnämligt framtvinnade låttexter.
Festivalens intensitet skruvas upp, stämningen accelererar i en takt passar perfekt på Skeppsholmens soliga eftermiddag.

Kanske skulle man därför kunna tro att det skulle innebära ett lite klantigt motorstopp att låta Nils Frahm stå näst på tur. Den tyska klaviatören går på scenen, presenterar sig försynt och kliver in i sin koja av tangenter och knappar och rattar; en flygel, ett stå-piano, ett Rhodes och två Juno-synthar, redo att bistå med byggstenar till hans ljudarkitektur. Och vissa av dem som hört hans plattor hade kanske väntat sig en bjudning i minimalism – men nu är vi inte hemma i Nils Frahms lägenhet i Berlin, där det krävs en filt över pianot för att inte grannarnas nattsömn ska störas; vi är på Skeppsholmen där alla ska höra. Så det blir allt annat än avstannande – sten efter sten, vägg efter vägg av toner bygger Nils Frahm successivt upp en hel storstad av ljud. Medan Nils Frahm hoppas att hans instrument inte ska smälta under den varma solen ställs vi ena stunden framför stora monotona brutalistiska ljudbyggnader, nedklottrade med storslagen gatukonst, för att i nästa tas med på virtuosa vandringar över hans tangentgator, där sprida synth-blipp blir till sprinklade regndroppar som gör att vi inte förgås i värmen och ljudtyngden. Jet inte riktigt vilken genre som ska hittas på för Nils Frahms musik – post-kraut, kanske? Men det spelar mindre roll – huvudsaken är att den är här.

 

Det är inte direkt svalkande inne i Eric Ericson-hallen, men den har ännu inte hunnit bli en bastu, så det innebär ändå en skön flykt från den stekande solen att göra ett konsertbesök.
Det kan möjligtvis skönjas en gnutta att Natali Felicias artistnerver ännu inte har vuxit sig vrålstarka, men i den lika förnämliga som oförlåtande gamla hallen – den före detta Skeppsholmskyrkan har en akustik så monstruös att en kan höra en knappnål… släppa en annan knappnål – visar hon ändå en god kontroll över sin röst och sina låtar. Första-släppet ”Used to be” är också först ut i hennes set, och helt stick i stäv med låttiteln får den oss att blicka framåt – för det lovar gott, både för den akut nära framtid som konserten utgör och för en kommande karriär. Den alldeles lagom långa konserten (det vill säga den ganska korta konserten; i stället för att göra anspråk på en total konsertupplevelse, och därmed riskera att tappa greppet om publiken, blir den som ett smakprov på kommande resor) håller det löftet, och som grädde på moset har Natalie Felicia bland de egna alstren flikat in en snyggt personlig version av Tom Waits ”Clap hands”, vilket får oss att ge spelningen en extra applåd.

Jag vet inte om stunden med Natali Felicia främst är att likna vid en fest, men tillbaka vid stora scenen hamnar vi nu på efterfest. Även om Hello Saferides spelning är mitt i dagens musikaliska festligheter så presenterar Annika Norlin den i alla fall som en sådan. Denna mellansnackskontextualisering är ett finfint exempel på vad – vid sidan, så klart, om hennes musikalitet, innterlighet och känsla för melodier och ord – som gör hennes musik så träffsäker och lättillgänglig; hon är en berättare. Var och en av låtarna, egna små berättelser i sig, flikas skickligt in i det stora efterfests-/konsertnarrativet, och plötsligt tas vi från en eftermiddag på stor solig stenplan nedanför Moderna Museet till klockan cirka 03:26 i ett litet kök någonstans i Sverige, med lite för mycket under västen, med de där tonårgrabbarna som visar sig vara nynazisterna in spe, med den där gulliga killen eller tjejen som en är lite för buskablyg för att riktigt våga prata med, med trista slattar och gamla snacks. Ja, Annika Norlin gör till och med sin berättelse såpass verklig att hon faktiskt tar in en balja med sin sämsta choklad (Riesen) och en halväten påse nachochips och skickar ut i publiken. För ja, humor är en annan viktig beståndsdel i Hello Saferide-receptet – den vävs ihop med det vemod som inte sällan finns i Annika Norlins låtar och som med lätthet pendlar mellan det privata och det samhälleliga, och det hela blir en skön blandning av glädje och sorg, ljust och mörkt. Det där välbekanta som vi nog alla kan ta till oss. C’est la vie, liksom.
Och låtlistan som valts till efterfesten är så klart inget att klaga på; ingen behöver kravla sig fram till Spottan eller skivhyllan för att lägga sig i. Från låtar som ”I forgot about songs” och ”The Crawler” från senaste plattan, förra årets The Fox, The Hunter and Hello Saferide, till återblickar ett decennium tillbaka i tiden, till debuten Introducing Hello Saferide och numera klassiker som ”My best friend” och ”Long lost penpal” (där det är trevligt att ha sällskap av Maia Hirasawa i köket), får vi ett nästintill perfekt soundtrack till (berättelsen om) efterfesten. Som alltså kan summeras som väldigt lyckad.
Men vi behöver, tack och lov, inte stappla hem och lägga oss (eller däcka i soffan) än…

En kan möjligtvis fråga sig om egentligen inte José Gonzales låtar är snäppet mer lämplig efterfestmusik än Annika Norlins. Så vi kan ju se hans gig som en efterfest till hennes. Eller för den delen som en välkommen myspaus inför de spelningar som får ses som kvällens headliners.
Som sådan känns även José Gonzales plats i spelschemat alldeles utomordentlig – till hans charmigt småsömninga sång och förnämliga plock på den nylonsträngade gitarren får vi ett fint tillfälle att andas djupt och njuta av kvällen, hela vägen från den goda vännen i inledande ”Crosses” till sista tonerna i den avslutande och ännu mer välkända coverversionen av ”Heartbeats”, en låt som José Gonzales gjort till sin egen till en sådan grad att en stundom har svårt att minnas vem det egentligen var som gjorde originalet, han eller The Knife.
Coverversioner, ja. Där kan vi utan problem kalla José Gonzales en smärre mästare, då hans stil är så särpräglad att de blir så gott som egna låtar, och under hans set får vi inte bara The Knife-hitten, utan, dessförinnan, även en dito från Kylie Minogue (Hand on your heart), Arthur Russels ”This is how we walk on the moon” och den också smått klassiska José-versionen av Massive Attacks ”Teardrops”. Att kalla Junip-låten ”Walking lightly” för en cover är kanske att ta i, då den ju i grund och botten också är Gonzales egna (och, än en gång, får mig att undra vad, rent musikaliskt, som får José Gonzales att dela upp sin repertoar i ett fack med det egna namnet på och ett med bandets namn. Nåja, det finns säkert anledningar). Hursomhelst sitter den fint i spelningen, där i övrigt följden av de tre låtarna ”The Forrest”, ”Let it carry you” och ”Leaf off /The Cave”, alla från senaste albumet Vestiges & claws utgör en höjdpunkt.

 

Efter att ha haft Tori Amos som något av en husgudinna i min skivhylla redan sedan tidigt 90-tal kan jag inte göra någon hemlighet av att hon utgör en av de akter jag mest sett fram emot på festivalen – både att få se och höra och att få plåta. Men med det sistnämnda blir det tji – totalt fotoförbud; inga fotografer i något dike, inga kameror i publiken.
Nähäpp.
Nåja, ”bra konsertbevaknings-sås reder sig själv”, tänker jag och konstaterar att de ju trots allt inte sa något om förbud att avbilda konserten på andra sätt. Så – tänk er att det (från min plats i publiken) såg ut ungefär såhär… typ:

(Att Tori Amos kära Bösendorfer-flygel här nästan ser ut som ett censurstreck tvärs över scenen kan vi ju tolka hur vi vill…)

Och min respekt för Tori Amos, hennes musik och integritet är för stor för att jag ska låta ett irriterande fotoförbud smolka min övriga konsertupplevelse. Det får bli lite mer ord i stället. (Sorry).

Hon är för kvällen helt klädd i vitt (bortsett från några ljust mintgröna ränder på hennes kappa) och har så klart valt ett par matchande vita kattbrillor ur sin numera smått patenterade glasögonsamling. Så under fotoförbudet har vi egentligen inga större problem att ändå etsa fast bilden av henne vid den stora svarta flygeln på våra näthinnors minneskort.
Och med sig har hon sitt stora låtbagage – trots att hennes senaste (och 14:e) studioalbum, Unrepented Geraldines, bara har ett år på nacken så lyser inslag från det nästan helt med sin frånvaro ikväll (endast några takter av titelspåret, kanske pliktskyldigt, får vara med i ett litet medley framåt slutet av spelningen). Det är inte på något sätt en dålig eller icke-representativ platta, men med tanke på hur många skatter som finns i Tori Amos kista är den inte något som saknas.
I stället rör hon sig, nästan förvånansvärt mycket, i katalogavdelningarna kring millennieskiftet och 90-talets första halva. I vanlig  ordning halvt gränslar hon pallen mellan den stora flygeln och elpianot när hon plinkar iväg med påtaglig intensitet i ”Bliss” för att sedan bibehålla tempot i ”Secret spell”.
Om José Gonzales är en mästare på att göra andras låtar till sina egna så är nog hans efterträdare på den stora scenen ändå hans överkvinna – på hennes tangenter kan vilken låt som helst bli ett genuint Tori Amos-alster, och hennes konserter brukar innehålla minst ett par total-Tori:fierade covers. Den här kvällen får vi hela fyra (och en halv). Den första vi bjuds på, efter ett önskemål, är också den nog mest välkända (så väl i originaltappning som i Tori-version) och då det ändå inte är helt självklart att få höra den live så är det kul att vi nu bjuds på ”Smells like Teen spirit” (Som ju Tori Amos spelade in redan i samma veva som Nirvana). Att den dessutom följs av en likaledes Tori-typisk cover på Depeche Modes ”In your room” gör inte saken sämre, och när den halvvägs får uppbackning av sequencerinspelad synthmatta och tunga beats funkar det faktiskt utmärkt.

Det där med fotoförbudet känns lite märkligt just vad gäller Tori Amos; det är både förvånande och inte. Förvisso har konsertbilder från hennes senaste turnésväng i mångt och mycket lyst med sin frånvaro, men hon är en artist som bjussar på sig själv nästan intill excentricitetens gräns. Möjligtvis kan vi kalla henne hyfsat fåfäng, och hon har ju nu passerat 50-strecket, men jag har svårt att tro att det handlar om någon åldersnåja (hennes stilsäkerhet är alltjämt oklanderlig, och även om hon hade åldrats hela vägen till mumiestadiet – vilket ju nu är så långt från verkligheten det går att komma – så hade hennes konstnärlighet och karisma alltjämt gjort hennes uppenbarelse till inget mindre än tokvacker). Men visst – integritet är något som går åt båda hållen; både till ett bjussande på sin existens och en återhållsamhet med den.
Och bjuder på sig själv gör Tori Amos här ikväll, och hon ursäktar sig inte. Eller, tja, lite gör hon det; hon ursäktar det faktum att hon behöver papper för att komma ihåg låttexterna. Detta föranlett av att kvällsbrisen över Skeppsholmen gång efter annan tar tag i hennes lappar och, till ganska trevlig munterhet hos både Tori och publiken, tvingar in en roddare att agera pappersinsamling. Textglömskan skyller hon på att hon är i klimakteriet – varpå hon genast improviserar fram ett lite pianointermezzo med sångfrasen ”Trying to make a menapausal mind work tonight…”. Vilket så klart får sägas höra till just den självutlämnande delen av hennes integritet. (Det där med åldersnoja? Hmm… njaäe, den verkar hon klara sig utan)

Runt sin integritet har Tori Amos också ett starkt människorättspatos, och då hbtq-frågor ligger henne varmt om hjärtat är det väldigt vältajmat med ett konsertbesök i den svenska huvudstaden samma dag som Stockholm Pride når sin kulmen – något hon så klart inte är sen att påpeka, och i den andan tillägnar hon ”Silent all these years” till den fria kärleken och till alla i publiken. Solen har börjat gå ner, en luftballong glider över området och i inramningen blir den redan i grunden smärtsamt vackra låten till en explosion av vemodig skönhet; den ljudbild som bäst urskiljer Tori Amos egenart och karaktäristiskt låter hennes röst glida sömlöst mellan viskningar och intensiva yl. Den regnbågsfärgade tråden viras sedan vidare på en vindlande men taktfast ”Taxi Ride”, och att Tori här i dess sista fras låter den långa titulära resan gå från Moskva till Jerusalem kan inte ses som annat än en snyggt inflikad politisk kommentar.
Temat fortsätter in på genusspåret när Tori Amos som nästa cover väljer att plocka fram den inte ofta spelade Joe Jackson-covern ”Real men” (som hon spelade in till den tillfullo manlighetsdekonstruerande coverplattan Strange little girls 2001), och med en regnbågsnyans alltjämt kvar knyts den röda tråden sedan om coverpaketet med en tillbörligt känslosam version av Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”.

Under ”Amber waves” dansar sedan återigen kvällsbrisen in över flygeln och plockar med sig valda delar av Tori Amos papperhög. Sånt händer den bästa, konstaterar hon urskuldande och tar sig en funderare på om hon kanske bör ta till sig rådet från hennes crew: ”You need to go digital”.
Hmm. Tja… Att exempelvis en läsplatta med låttexter är svårare att blåsa bort tål förvisso att tänkas på – men att låta det digitala ta ett starkare grepp om hennes ljudbild är jag tämligen skeptiskt till. Synthpåläggen har visserligen funkat hyggligt här och var under spelningen, och efter att hon låtit pianotonerna regera under den kaxigt studsiga ”Leather”, tar de på nytt och backar upp tonerna i medleyt av ”Cruel”, ”Sweet Sangria” och ”Unrepentant geraldines” ganska snyggt.
Men det står sedan jobbigt klart att så länge Tori Amos är den enda musikern på scenen så är det att föredra att låta de mäktiga ljuden från hennes röst och tangenter ha makten. Det får de nu göra i ”Hey Jupiter”, som framförs med så mycket avskalad känsla att rent av gåshudsknottrorna på mina armar nästan börjar gråta.
…för att sedan ge plats till den betydligt mer kompkrävande ”Raspberry swirl”. Den drivs redan i skivversionen av monotont och hårt hamrande trumslag, men när den takten nu kickas igång med just digital hjälp går det hela från intensitet till att bli en pajig untz-untz-version som får mig att skärpa blicken ordentligt för att klargöra att det faktiskt inte sitter en bakvänd Avicii-keps på Tori Amos huvud. Att hon sedan låter det hela löpa in e ett par refrängrundor av den tröttsamma Dead or Alive-hitten ”You spin me round (like a record)” gör tyvärr inte pajigheten mindre.

Att detta blir det sista vi får från Tori Amos blir dessvärre ett påtagligt antiklimax, ett konsertavslut föga värdigt den fina sommarkvällen.
Vi får hoppas att hon ämnar komma tillbaka till Sverige igen, inom en inte alltför avlägsen framtid. Besök av Tori Amos är vi ju inte särskilt bortskämda med i det här landet, och visst vore det trevligt att få sig till livs en ”riktig” konsert med henne. Alltså en som inte är inslipad i det tyvärr något begränsade – i synnerhet för en artist med en så diger katalog som Tori Amos – festivalformatet. (Senast jag såg Tori Amos var för övrigt också på festival, på Hultsfred för ganska exakt tio år sedan. Mitt på dagen. I regn. Jomentjena). Kanske rentav med ett helt band som uppbackning – för även om hennes röst och pianospel utgör en stabil stomme i hennes musik och många av hennes låtar ofta klarar sig utmärkt med den så mår andra bra av en större orkestrering (snarare än sequensade synthbeats).
Så kom tillbaka snart, Tori!

 

Men vi behöver inte gräma oss över det lite fjösiga Tori Amos-slutet särskilt länge. För när festivaldagen når sin kulmen med nästa artist finns det i princip inget att klaga på. Att  Thåström, med all rätt, är en av det här musiklandets främsta har efter några bevittnade konserter nu bankats in hela vägen in i mitt musikaliska medvetande. Det finns inga tvivel därom. Men Fanfanfan vet om inte kvällens spelning ändå hamrar in spikhuvudet någon extra centimeter ner i min skalle. För det här är alldeles enastående – mörkt, febrigt, tungt, intensivt, innerligt, hårt. Och hela tiden med både storslagen kontroll och förmåga att släppa den och hänge sig till stunden och låtarna. Ofta hugger vråldjupa bastoner monotont mot oss med en sådan kraft att njutningen blir rent våldsam –utan att det för en sekund blir enformigt (vilket det egentligen, med de senaste plattorna som urvalsgrund, inte direkt skulle vara svårt att få det hela till).
Bandet är som en frustande maskin, och Pelle Osslers gitarrer skär mellan varven förnämligt skönt genom den massiva ljudbilden. Det här är kanske inte blues i någon strikt musikalisk mening, men vad fan en än väljer att kalla den här musiken så är det ingen som sjunger den som Jocke Thåström.
Det behövs egentligen inte orda mer om saken. Mästerligt.

Nästan utmattade lämnar vi festivalplanen framför stora scenen och traskar hem i sommarnatten. Vi är snudd på euforiskt nöjda, men tar ändå vägen om Eric Ericson-hallen och tittar in hos Anna von Hausswolff.
På skiva har jag stundom haft svårt att bestämma mig för om jag tycker att hennes musik är konstnärligt briljant eller bara pretentiös – men här hamnar den utan tvivel i det första alternativet. Djupt dova kyrkoorgeltoner föser igång konserten, som teatraliskt insvept i mystiska strålkastare hjälpta av stearinljus sedan sveper mellan avgrundsdjupa ljudmattor och Anna von Hausswolffs nästan Kate Bush-likt intensiva och skira falsetter.
Med det långa håret hängande längs hennes väna uppsyn är det inte utan att hon, ackompanjerad av musiken och den mystiska ljussättningen som den är, nästan målas upp som en blonderad version av en flicka kliven rakt ur en japansk skräckfilm. Och kanske leds vi här in i en natt med mardrömmar att vänta, men det är vackra mardrömmar och vi ledsagas ack så gärna in i dem på detta vis.

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras