Festivalsommaren lider mot sitt slut. Drefvets festivalskägg Fredrik och Håkan tar i helgen med sig sina kameror och pennor till Eriksdalsbadet i huvudstaden för att rapportera från årets upplaga av Popaganda. Här är akterna de har bespetsat sig lite extra på.

Fredrik Tideman

Angel Haze
Stora scenen, fredag, 16.45
Vilken satans besvikelse det var när Angel Haze ställde in på Bråvalla i juni. Med ett par nya singlar i ryggsäcken kommer hon nu äntligen tillbaka till Sverige och jag förväntar mig en riktigt grym spelning. Låt oss nu hoppas att hon dyker upp.

Laakso
Lilla scenen, lördag, 20.45
Jag vill skråla med i Västerbron, höra nya ”Time of my life” och få berättat för mig av Krunis hur det var ”when we walked the streets of Norrköping.” Det handlar inte om nostalgi, jag lyssnade aldrig på Laakso när det begav sig. Tvärtom handlar det om att få upptäcka hur bra alla de där låtarna jag har upptäckt så här i efterhand är live.

Lorentz
Stora scenen, lördag, 19.45
Det blir första gången som jag ser Loso Yamamoto och jag har byggt upp så jävla stora förväntningar inför det här. Det borde ju räcka med huvudpersonen men jag hoppas på en massa gästartister också. Say Lou Lou, Madi Banja och hela Där dit vinden kommer-gänget. Tonårsromantik och leva life-feeling, det här har potential att bli Popagandas bästa spelning.

Håkan Kjellgren

bob hund
Stora scenen, fredag 21.45
Jag insåg härom dagen, till lika mycket fasa som glädje, att det måste ha gått sissådär tjugo år sedan jag såg bob hund för första gången. Sedan dess har jag gått ut på konsertpromenad med den sexhövdade skånskstockholmska (”stånkolmska?”) vovven en smärre drös gånger. Det var förvisso några år sedan sist nu, men jag kan nog konstatera (med samma blandning av fasa och glädje) att en av oss har åldrats med betydligt större värdighet än den andra. Och det är alltså inte jag. Eller ”åldrats” och ”åldrats”… Jag har åldrats, inte bob hund. De har utvecklats, utan att för den delen ha tappat sitt fotfäste fem meter upp i luften. Fortfarande relevanta, fortfarande lika vansinniga som geniala, fortfarande alldeles unika. Fortfarande nu. Fortfarande bob hund.
(Extranyfikenhet: I vilken utsträckning kommer bandets vanligtvis halsbrytande men nu även handledsbrutne gitarrförare Jonny Essing medverka?)

Maja Francis
Lilla scenen, lördag 13.45
Maja Francis fick jag faktiskt upp ett öra för redan när hon gick på gymnasiet i Helsingborg för dussinet år sedan och utgjorde ena (eller kanske andra?) halvan av den finfina duon Hospital. Örat hölls sedan på glänt och snappade upp hennes lika säkra som väna stämma ett par gånger och påmindes om såväl Jewel som Jennie Abrahamsson då hon gick sin egen singersongwriterväg och plinkade fram spröda toner med med efternamnet Alderin. Nu heter hon alltså Francis och tycks stå redo att blomma ut i en betydligt större och mer ambitiöst planterad ljudrabatt. Det tror jag blir riktigt angenämt att bevittna som start på festivalens andra dag.
(Extranyfikenhet: Kommer Majas, och Popagandas, kompis Veronica Maggio live-göra ett gästspel i ”Space invades my mind”, precis som hon gör på singeln?)

Amason
Stora scenen, lördag 16.15
Att Amason är en förnämligt stark konstellation blev Popaganda-publiken varse redan för ett par år sedan. Sedan dess har de slutligen blivit med fullängdare och därmed gjort det möjligt för helfrälsta lyssnare (som jag) att lyssna  hur mycket och ofta som helst på deras härliga alster, så mötet mellan scen och publik lär bli ännu varmare den här gången. Med massa speltimmar och välförtjänt hajp i bagaget ska det därtill bli extra spännande att se vilken resa som Amason tänker ta med oss på.

…sedan ska det så klart bli intressant att se vad Robyn kan tänkas hitta på tillsammans med La Bagatelle Magique och hur Laakso tänker ta sig an 2015. James Blake, Mapei och ser/hör jag också fram emot med nyfiken förtjusning – och så tror jag att Seinabo Sey slutligen blir en riktigt storslagen krona på årets Popaganda-verk!

 

 

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras