Fredagscover igen. På självaste midsommarafton. Den här gången gräver jag inte mig ner till något gammalt minnesskrymsle för att hämta en anmärkningsvärd cover – originalet har visserligen 31 år på sin genomtrevligt svenskblonda nacke, men covern är pinfärsk och dess innebörd är ytterst aktuell. Det hade varit trevligt om det var innevarande midsommarafton jag åsyftade med denna aktualitet, men dessvärre har den med betydligt otrevligare saker att göra.

 

Förvisso blir det mesta som läggs i Beth Gibbons darrande mun en smärre orgie av deppigt, om än vackert, allvar – men det är fler faktorer än hennes röst och coverns produktion som blottlägger låtens sorgsna, nästan förtvivlade (men samtidigt hoppsökande) dimensioner.
För Portisheads cover på Abbas SOS släpps samma vecka som Storbritannien genom val beslutar sig för att lämna EU, samma vecka som den brittiska labour-politikern och parlamentsledamoten Jo Cox skulle ha fyllt 42 år. Och några dagar efter att hon mördades i en attack som utan större fantasi går att tolka som ett politiskt dåd. Ett vansinnesdåd av en ensam galning, förvisso, men ett med politiska motiv icke desto mindre; den 52-årige ”tystlåtne man” som gripits för dådet ska ha ropat ”Britain first” (vilket i sammanhanget inte bara kan tolkas en slogan för den separatistiska Brexit-sida som nu gått segrande ur valet om britternas EU-kvarvarande, utan även är namnet på ett högerextremt brittiskt parti) innan han sköt Jo Cox tre gånger och knivhögg henne.

Med den i sin enkelhet kraftiga och dramatiska videon gör Portishead det tydligt att det inte är någon slump att de släpper låten just nu utan att den är en direkt hyllning till Jo Cox’ minne.
Oavsett hur en ställer sig till EU och/eller till Storbritanniens utträde ur unionen så torde varje person som ser sig som medlem av det vi, stundom med svårighet, envisas med att kalla ”mänskligheten” tycka att mordet av Jo Cox var fullständigt vedervärdigt – och vi torde alla kunna skriva under på de ord, tagna från Jo Cox premiärtal i det brittiska parlamentet den 5 juni förra året som citeras över bilden i videons sista rutor: ”We have far more in common than which divides us.” 

En aspekt har dessa sorgligheter, med en viss politisk inlutning, trots allt gemensamt med att det här även är midsommarveckan: det faktum att vi nu går mot mörkare tider.
Men mänskligheten kan, bland annat med musikens hjälp, se till att det blir ljusare igen – se till att lägga fokus på hur det finns betydligt mer som knyter människor samman än vad som bryter oss isär. Att vi har #MoreInCommon.

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras