Ashes to Ashes . . .
There’s a star man waiting in the sky . . .
Tell my wife I love her very much, she knows . . .

Om det häromdagen fanns sidvis med textavsnitt ur Motörheads låtskatt att kommentera Lemmys tragiska bortgång med så finns det när det nu kom till David Bowie ett helt bibliotek. Ett bibliotek vars sista boks sista sida nu fick sin sista punkt.  


Döden väntar oss alla,
men väntar på ingen.
Men den verkar kunna ge lite uppskov ibland, vila på lien för att ge den levande en sista chans att få frid; att få träffa en vän eller besöka ett kärt ställe en sista gång, att få höra sitt barns eller barnbarns första andetag innan en tar sitt eget sista – att få försäkra sig om sitt eget arv, om att världen kommer att fortsätta.
Jag kan inte låta bli att tänka på det här när nyheten om David Bowies död plötsligt hugger sig in i min måndagsmorgon, bara ett par dagar efter att hans sista album, ”Black Star”, släppts; att han höll ut, genom ett och ett halvt års hemlighållen kamp – mot sjukdomen, mot cancern, mot döden – för att få låta sin sista skapelse möta världen och eftervärlden, för att se den sista biten i sitt konstnärliga pussel – det riktiga, stora livspusslet – falla på plats och göra bilden av ett livsverk komplett.
Ja, jag har svårt att se det som en slump att det tragiska frånfället kom så snart efter hans skivsläpp (eller, för den delen, efter hans 69:e födelsedag), men oavsett om det nu var slumpen eller inte så finns det något trösterikt i det faktum att David Bowie hann fira såväl sin födelsedag som sitt sista skivsläpp.

I helgen rättade jag mig själv när jag råkade kalla ”Blackstar” för David Bowies ”sista” (”nej, förlåt, jag menar senaste”) album. Men ja, det blev alltså hans sista (för nu räknar vi inte alla postuma utgivningar som diverse skivbolagstomtar med dollartecken i ögonen kommer krama ur hans eftermäle). Hans 28:e studioalbum.
Jag tänker inte dra på mig någon pretentiös expertkappa och låtsas som att jag haft David Bowie som ständigt närvarande husgud, med smärre altarplats bredvid mina högtalare där hemma. Grejen är att det inte har behövts. För så stor och viktig var han – hans musik fanns helt enkelt aldrig långt borta, så många av hans låtar har lagts varmt om mitt hjärta utan att jag medvetet behövt lägga dem där.
Han är en av de artister som ju alltid funnits där.
Och hela tiden, genom sitt långa konstnärsliv, var han modern; alltid i framkant, musikaliskt stabil i samtiden utan att vara sin egenhet otrogen eller (behöva) göra avkall på sin integritet.
Om min respekt och mitt intresse för Bowie och hans musik någonsin vuxit sig större än det redan stora fortlöpande grundtillståndet så torde det ha varit i krokarna kring 1997, när min egen musikaliska mognad råkade linjera med Bowies utforskningar av elektronica och drum and bass-kryddade industrisound i och med det stabila albumet ”Earthling”. Det var också detta år jag för första och enda gången såg honom live, på Lillipop-festivalen.
Det är jag väldigt glad att jag fick göra. Specifika minnen om konsertens låtar och detaljer har har försvunnit i förgänglighetens töcken – ett par klassiska gamla Bowie-hit fanns det väl på setlisten vid sidan av ”Earthling”-hitsen, och visst var ett par jättelika ögonballonger del av scenografin…? – men jag minns ännu känslan. Av hur storlaget det var, av vilken ofantlig artist det var vi hade framför oss, där på stora scenen på Lida utanför Stockholm.

I och med fredagens skivsläpp så dök han upp i mina tankar ett par gånger under helgen, innan jag (eller någon annan, verkar det som) hade en susning om att döden stod runt knuten. En av tankarna var att ”ack den som finge se ut som Bowie när/om man själv börjar närma sig 70-strecket. Så ung ändå, så mycket liv kvar.” Vilket ju nu alltså inte alls var fallet.
En annan tanke var den plötsliga frågan om huruvida Bowie fått Polarpriset (än) – det borde han ju ha fått. Och svaret, att nej, det har han ju faktiskt inte. Än.
Finns det någon sannolikhet att David Bowie får årets Polarpris postumt? Såvida det inte finns någon klausul i stadgarna som säger att en pristagare måste vara vid liv så vill jag hävda att ja, det finns det. Få, om någon, vid sidan av de hittillsa pristagarna har väl haft en så stor och solklar inverkan på popmusikens utformning och utveckling som just David Bowie? Så ja, han borde redan ha fått priset. Det tycker nog Polar-juryn också. De hann väl bara inte ge honom det…

När ”Blackstar” släpptes i fredags hade jag just bestämt mig för att ta en musikfri helg (ja, det är en väldigt sällsynt företeelse i mitt nästan tvångsmässigt musiklyssnande liv, men ibland behöver jag låta trumhinnorna vila och återhämta sin tontörst). Jag tänkte att plattan i stället skulle bli en fin veckostart i lurarna på väg till jobbet på på måndagsmorgonen.
Det blev nu en helt annan lyssning än vad jag hade tänkt mig. En sån tyngd. Så mycket mer sorg och vemod i tonerna, i sången, i fraseringen av orden.
Och texterna…

Something happened on the day he died

Spirit rose a metre and stepped aside

Somebody else took his place, and bravely cried

I’m a blackstar, I’m a blackstar
How many times does an angel fall?

How many people lie instead of talking tall?

He trod on sacred ground, he cried loud into the crowd

I’m a blackstar, I’m a blackstar…

…hör jag i mitten av det inledande titelspåret.

Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now…

…hör jag inleda Lazarus för att sedan glida ur den till orden

Oh, I’ll be free
Just like that bluebird
Oh, I’ll be free
Ain’t that just like me?

Kanske gör kontexten att jag nu läser in annat i texterna än vad David Bowie skrev in i dem. Eller så stirrade han döden i vitögat när han plitade ner de där raderna. Utan att någon hade någon aning om att han faktiskt gjorde det, att han Det känns bäst att inte analysera sönder texterna och bara bitterljuvt konstatera att det, oavsett texternas egentliga innebörd (om nu någon har makten att bestämma en sådan) är som att han skapade soundtracket till sitt eget liv, hela vägen till slutet.
Ett konstnärskap fyllt till brädden. Nu var det fullt.
Nedräkningen har nått nollan.
David Bowie har lämnat jordelivet.

Och stjärnorna ter sig väldigt annorlunda idag.

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg