Odödlig. Det är ordet som, gång efter gång, ploppar upp i ledsna fb-poster och tweets i mina flöden. Han var ju odödlig. Ingen grad av destruktiva och ohälsosamma levnadsvanor var hög nog för att ens röra honom i ryggen. Farorna med droger och sprit, och Döden själv, var för honom som knott på King-Kong.
Och nu har han dött. Hur fan…?

Enda gången jag sett Lemmy Kilmister på hyfsat nära håll annat än på en scen var när han satt ett par stolsrader framför mig under en presskonfa på Sweden Rock Festival för tiotalet år sedan. På bordet där framme stod en flaska Jack’s och en burk Cola, ur vilka Lemmy läppjade växelvis under samtalet med oss journalister. Inget glas.
Det var, vill jag minnas, mitt på dagen. Typ 13-14-snåret. Frukost.

Lemmy ansträngde sig inte nämnvärt, eller alls, för att odla någon mytbildning kring sig själv. Den i-munnen-blandade groggen var helt naturlig. Vardagsmat, bokstavligt talat. Han levde bara som han gjorde, ett liv som nog skulle ha tagit kol på gemene man redan efter ett par månader.
Men Lemmy passade inte in i rock’n’roll-myten – det var rock’n’roll-myten som passade in i Lemmy; ja, det var i mångt och mycket ur Lemmy den uppstod (tillsammans, möjligtvis, med den likaledes ”odödliga” Keith Richards; om båda har det sagts att läkarvetenskapen konstaterat att deras respektive blod varit så nedskitat att de skulle dö om de fick en transfusion med rent blod. Frågeställningen huruvida det är sant eller inte bör tas med både en eller två nypor salt. Men det är i alla fall inte osant). Han var helt enkelt en av de ytterst få (seriöst: ytterst få – det är ingen idé att försöka utmana de oddsen) som inte bara klarar av att leva rocklivet utan måste leva det; en av en handfull rocktomtar som har ett hälsospektrum totalt omvänt från alla andras – han höll sig frisk och vid liv genom att leva helt hälsovådligt och dödsföraktande.
Att här lyfta fram närmare exempel på, eller en redogörelse av, Lemmys liv och leverne vore lika oönskat som överflödigt. Det är det så många andra som gör bättre. Ja, Lemmy gjorde det kanske bäst själv – för den som vill förkovra sig i det ämnet rekommenderar jag varmt den smått lysande självbiografin ”White Line Fever”. Och/eller att kolla på dokumentären ”Lemmy” från 2010.

Samtidigt som Lemmy på måndagen drog sitt sista andetag så var det slut med Motörhead. Att Motörhead skulle fortsätta utan honom finns inte.
40 jävla år blev det ändå. Och 22 studioalbum (det senaste, ”Bad Magic” kom i augusti i år) och ett hela tiden outtröttligt turnerande. Fullt ös hela vägen, högre än alla andra – för mindre än tre veckor sedan, den 11 december, gjorde bandet sitt sista gigg, i Berlin; veckan tidigare gjorde de sin sista spelning i Sverige, på Hovet i Stockholm.
Och Ian ”Lemmy” Kilmister hann (med en hårsmån) få 70 år. Att han (över)levde så länge som han ändå gjordevågar jag påstå berodde på att han sket fullständigt i vad fan nån annan hade att säga om honom, hans leverne, hans stil, hans band eller hans musik. Han sysslade, förbehållslöst, med vad han älskade – sex, droger, jack and coke, bränna sina pengar – och, framför allt, med att skriva och spela en jävla massa hård rock. Och läsa, spela tv-spel och toksamla på krigsmemorabilia.
Och hur hänsynslöst hans livstil än var i vissa avseenden, lika ödmjuk tycks han ha varit i andra. En rätt schysst – och rolig – jävel.

”You know the main thing in your life? Sense of humor. Lose that – you’re done!”

Men nu vet vi. Sjukdomen och döden kommer ikapp även en odödlig rockgud med helt uppochnedvända hälsoförutsättningar.
Under den turné som under hösten och vintern skulle bli Motörheads sista blev det uppenbart att Lemmys hälsotillstånd var vacklande, och Lemmy var öppen med att han inte var frisk. Att det var cancern som slutligen skulle knacka dödens knotiga finger på Lemmys axel var det emellertid ingen som visste, troligtvis inte ens han själv. Inte förrän samtalet med beskedet från läkaren kom i lördags, två dagar efter Lemmys 70:e födelsedag på julafton. God jävla fortsättning. Han gavs två månader. Han tog två dagar.
70 är förvisso ett aktningsvärt antal årsringar, men det var ingen ålder på en Lemmy – bilder från det senaste Sverige-besöket (som den på Lemmy tillsammans med Fredrik Strage) vittnar tydligt om att det här är inte en gammal utan en sjuk man. Cowboyhatten nedsjunken över hans huvud, som upphållen endast av öronen; det stripiga svarta håret lika håglöst som den nu taniga kroppen; ansiktet utmärglat, insjunket, som om det skulle drösa till marken om det inte hölls ihop av hans mutton-chops.
Så även om Lemmys frånfälle var förvånande så var det, faktiskt, inte helt oväntat.

Lemmy ska, efter att i lördags ha fått beskedet att han höll på att ätas upp av en väldigt aggressiv form av cancer, lakoniskt ha konstaterat att ”I had a good run”.
Det finns egentligen ingen anledning att betvivla sanningshalten i det.
Var Lemmy rädd för döden?
”Nah. You gotta have a sense of humor, you know. At the funeral I’m gonna have them play the Laurel and Hardy theme”, var hans svar på den frågan i en annan sevärd dokumentär från 2005.
Jag hoppas att den önskan efterlevs (och har inga problem att tro Lemmys svar helt och fullt – ytterst få människor har nog varit mindre rädda för att dö, han visste hur det skulle göras).

Att plocka en låtfras från en Motörhead-låt för att kommentera Lemmys frånfälle är inbjudande, men mest bara för att det nästan är för lätt. Dels för att bandet gjort en så groteskt stor drös med låtar, dels för att många av dem berör döden eller bara rusar på med totalt dödsförakt. ”That’s the way I like it baby, I don’t want to live forever”, från den första och största hitten, Ace of Spades, ligger uppenbart närmast tillhands, men nästan varenda annan rad i låten skulle funka, liksom hundratals andra från den digra repertoaren.
Men nej, måste jag så väljer jag nog ändå den enkla och raka uppmaningen från refrängen i den första låten på den första plattan 1977, låten som bar både plattans och bandets namn (minus prickarna över o:et).

Motorhead
Remember me now
Motorhead
Allright

Konstigare än så är det inte. Vi kommer att komma ihåg Motörhead och Lemmy. Legenden är redan ett faktum. Lemmy var, helt enkelt, en människa så legendarisk att legenden skrevs löpande, i rasande takt med hans hårda hugg på Rickenbacker-basen, med varje väsande bröl han tryckte upp i den säreget vinklade mikrofonen, och när han väl på måndagen lade ifrån sig tv-spelskontrollen, sa ”Fuck it” och somnade in var det bara att trycka på publiceringsknappen. Från legendar till legend.
Nu är han död.
Men nog fan är han fortfarande odödlig.

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras