När Kent nu ska göra en Sverige-unik världs-unik spelning på Bråvallafestivalen i sommar, så tänkte jag ge en liten hjälpande hand att sätta setlisten till spelningen. Se det här som lika delar önsketänkande och konsultation.

Mina kent-konserter har sedan några år passerat tvåsiffrigt till antalet, så jag hoppas att jag har tillräckligt med kött på benen för att faktiskt veta vad jag pratar om. Jag tänkte först att jag skulle sätta mig in i själva scenariot utan att egentligen veta någonting, och för det så skruvar vi fram klockan några veckor och landar rakt ner i lördagen den 27:e juni 2015. En strålande dag där ljuset sjunker och förväntningarna stiger. Jag står framför festivalens största scen. Jag har handsvett och är kissnödig. Lite nervös.

Scenen är lika mörk och gigantisk som kvällen. Rökmaskinerna gör sitt till för att skapa stämning. Men alltjämt en ridå mellan oss och Kent. Vi är många här nu. Jag snurrar runt ett varv. Kanske 25-30.000 pers. Alla lika förväntansfulla, nervösa och kissnödiga som jag.

Jublet stiger, eller stiger.. Jublet skär hål på hela Norrköpings stadskärna. Gitarrintrot till Stenbrott är lika subtilt som det är skrikigt. Ridå ner.. jublet dränker Sami Sirviös gitarr nu. Han blickar ut över publikhavet. Han ler samtidigt som han plockar fram introt. Han står ensam på scenen. Han syns knappt, men hörs desto mer. Nu kommer Martin Skiöld in. Han nickar mot oss, ler lite. Slänger på sig basen. Stämmer in i introt. Markus Mustonen har smygit in bakvägen och får nu marken att skaka. Stenbrott herrejävlar vilken öppning. Skitigt, stenhårt och alldeles alldeles underbart. Låt mig gå i bitar, jag har gjort nåt så dåligt igen.. Jocke Berg sätter sången perfekt tillsammans med den massiva kören på tusentals lyckliga människor.

Vilken jävla öppning. Vilket publikgensvar. HALLÅ HALLÅ HAR DU BLIVIT STUM? allsången hörs ända till Linköping.
I det öronbedövande jublet när låten tagit slut hör jag ett annat väldigt välbekant intro. Nää..inte kan det väl..inte nu.. vafaan..det..är..kaos..i..kosmos.. Mannen I Den Vita Hatten. Nu? Jag får tårar i ögonen redan under andra låten. En av världens mäktigaste låtar i liveskrud. Här. Igen. Mitt framför ögonen på mig. Så monumental, så episk. Så fantastiskt otippad. Men den låter så ohyggligt stark. Och jodå, den är kryddad med rykande färska extra-verser. Inte ens Björn Ranelid hade kunnat sätta ord på den här stunden. När konfettiregnet från scenen skiftar färg på himlen över Bråvalla från svart till pride.
Konserten hade kunnat sluta nu och jag hade ändå suttit på spårvagnen i natten hem med det största av leenden.
Men konserten är långt från slut. Vi står mitt i uppvärmningen.

Det avgrundsmörka introt från Töntarna forsar ut som en tsunami över festivalområdet. Det känns för ett ögonblick som om allt och alla stannar upp och vänder sina blickar mot scenen som nu är upplyst likt en amerikansk förorts-villa under jul-helgen. Förblindande och förtrollande. Låten är lika våldsamt tung som den är snygg, och hur i helvete ska man kunna ta skydd eller värja sig när den ikväll går hand i hand med en disco-dopad version av Skisser För Sommaren. Jag tittar över axeln och ser Calvin Harris, Steve Aoki och en robotliknande mus bara skaka sina huvuden och titta skamset ner i det jordstampade dansgolvet. Tomorrowland? Ultra Festival? Fuck that! Eskilstuna levererar.

Jag är genomsvett. Jag är lycklig. Jag står mitt i det vackraste av vykort. Jag behöver andas.
Jocke står längst fram på scenen med mikrofonsladden virad väldigt Morrissey-iskt runt halsen.

Vi är Kent från Eskilstuna. Det här är Kräm..

Min ungdoms vägskäl. Det var den låten som så småningom skulle ta mig hit. För någon sekund förstår jag de där (oftast) tjejerna som står och gallskriker på One Direction-konserterna. Jag är en av er nu tjejer. Allt är förlåtet.

Det som följer efter denna indie-käftsmäll kan endast beskrivas som det vackraste av diamanthalsband. Ett smycke att hänga på sig vid kallare gråare dagar. Eller vad sägs om La Belle EpoqueMirageSkogarnaJag Ser Dig. Inte en chans att hinna andas. Blinkar du missar du hur hela livet passerar framför ögonen på dig. Jag har sedan länge tappat förmågan att förklara. Nu står jag bara och beundrar. All journalistisk objektivitet är sedan länge bortkastad. Jag står mitt i en kokande kittel, en kittel av jubel, tårar, leenden och kärleksförklaringar. Vi kokar över vilken sekund som helst.

Det fantastiskt snygga introt till Godhet är droppen som får den där grytan att rinna över. Beatrice Eli svävar in på scenen som en jävla ängel med glorian på sné. Ingen sjunger Kent som Beatrice Eli. Hennes röst skär som en kniv.

– Tack som fan Bråvalla. Vi älskar er! Tack för ikväll. Jocke Berg och bandet försvinner från scenen till ett öronbedövande jubel.

Det känns som om bandet är borta en timme. En timme är en minut. Nu börjar fyrverkeriet! 999 fullkomligt exploderar från scenen. Det som tidigare var en plats där ett band från Eskilstuna uppträtt är nu universums färggladaste discokula. Scenshowen bränner hål på näthinnan. Och jag fullkomligt älskar det.

Innan man hinner fylla lungorna med luft och höja armarna till skyn kommer nästa slagserie. Max 500Kärleken VäntarMusik Non StopDom Andra spräcker varenda revben och tar sig rakt in i hjärtat. Bandet försvinner från scenen. Jag klarar inte mer. Mitt hjärta klarar inte mer.

Scenen drunknar i ett rött sken. Som om solen bestämde sig för att skifta färg i några minuter. Jag tvingas kisa. En välbekant trumma hörs svagt. Som att den skulle komma från andra sidan staden. Men jag vet, vi vet, alla vet. Gitarrplock. Tystnad. Tunnel, avfart.. Jag behöver inte kisa längre. Tårarna gör det omöjligt att se. Intrycken blir för många, för stora. Jag sänker huvudet och försöker ta in allt.

När paniken bryter ut ler Du svagt och viskar till Mig Du är värd att dö för

Tusentals händer i luften. Vi drunknar i ett rött hav. Det här är obeskrivligt. Jag är oförmögen att sätta ord. Låten vill aldrig ta slut. Den växer och växer och växer och till slut når den klimax. I en fullkomligt briljant övergång till Utan Dina Andetag Det är ingen idé att ens försöka förklara längre. Det. Går. Inte.

Vad vore jag utan dina andetag

Så hur ska då detta spektakel avslutas. Vilken låt kan ens komma i närheten av att sätta en värdig punkt för denna fantastiska spelning?

Den börjar med att jag krossar fönstret.

 

Kent spellista Bråvalla 2015

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras