Eric Palmqwist har hittat till Värmen

Från perukprydd hårdrockslek till hyperfokuserad indiepop; från Gotland till Stockholm. Vidare till en central plats på svennericana-scenen, via diverse snubbelsteg i missbruksdiken, och till slut fram till en balanserad tillvaro och färdigställandet av en trilogi med soloalbum på svenska.
Vi har träffat Eric Palmqwist och skissar en karta över hans resa fram till ”Värmen”.

 

Den tycks alltid ha funnits där för Eric Palmqwist, musiken. Redan i barndomen på Gotland, i tidigt 80-tal, när hårdrocken hittade till hans sinnen, började föreställningen om att leva i musiken ta form.

– Första bandet bildade jag nog redan i lågstadiet. Även om det mer var att man lekte band än att vi faktiskt spelade. Gjorde tuffa loggor och så. Jag hade ett band med en kompis och vi spelade på fritidsgården, berättar Eric Palmqwist och utvecklar:

– Han spelade trummor och jag sjöng. Som White Stripes utan gitarr. Och vi uppträdde. Jag hade peruk.

Allteftersom blev leken mer till allvar, och vid ett framträdande i skolan – Eric sjöng Europes The Final Countdown (i peruk) och Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren” (utan peruk) – rasslade en drös pusselbitar på plats.

– Det var då jag insåg wow, vilken kraft det fanns i att sjunga, ordentligt inför folk. Visst, för att kunna sjunga The Final Countdown hjälpte det ju att jag inte hade kommit i målbrottet än, men ändå…

Målbrottet infann sig så klart vad det led, varpå möjligheten att nå de höga hårdrocksregistren plötsligt blev avlägsen – men samtidigt hade influenserna blivit fler och annorlunda, och en gryende indie-scen hade börjat locka. Band som U2 och The Cure snurrade flitigt i skivspelaren, och när indievågen kom på allvar blev det där med att spela i band det som skulle staka ut framtidsvägen.

– Det som skulle bli Monostar bildade vi nån gång på högstadiet. Vi var verkligen jätteseriösa. Repade varje dag och var helt säkra på vad vi ville.

Replokalstimmar blev till år, och tids nog skulle kombinationen av envishet, talang och hårt harvande ge resultat. Eric var först att dra till Stockholm, och snart kom resten av bandet efter. Skivkontrakt med MNW och den glödheta indie-etiketten Soap Records hägrade.
Det skulle bli några singlar, men när både 90-talet, ett helt millennium och bandets albumsläpp närmade sig till började luften gå ur Monostar. Artister som Bob Dylan, Joni Mitchell och Neil Young hade börjat bli alltmer tongivande bland Eric Palmqwists intryck – och uttryck: den musik han nu började knåpa på andades mer americana än svengelsk alternativpop, och när albumet ”The Airport” väl hittade till skivbutikerna 1999 så var Monostar redan så gott som upplöst.

Att plötsligt inte ha den delen av ens identitet längre… det var riktigt smärtsamt, faktiskt.

– De andra i Monostar var mer inne på indie-spåret, och jag var inne på ett annat, säger Eric och berättar att även om avslutet var naturligt så var det allt annat än lätt:

– När man varit i ett band så länge och satsat så hårt, repat varje dag och haft ett tydligt mål, så har det blivit en så stor del av ens identitet att man inte riktigt vet vem man är utan det. Och att plötsligt inte ha den delen av ens identitet längre… det var riktigt smärtsamt, faktiskt.

Även om Monostar officiellt hade packat ihop, så gjorde de emellertid en sista gemensam ansats för att ge bandets existens ett tillbörligt utropstecken – med en sista spelning på Hultsfredsfestivalen 1999. Vilket också blev avstampen för Erics nya riktning i musiken och karriären – hans nya band gjorde sitt premiärgig på samma festival, dagen därpå.

Och det tog fart ganska snabbt – med EP’s Trailer Park bjöd han och hans nya konstellation på ett sound som var som gjort för Landsvägssverige, och plötsligt utgjorde bandet i princip sinnebilden av den genre som närmast kan klassificeras som svensk americana. (Kan vi kalla den ”svennericana”? Tja, varför inte…).

– Det var typ vi, Kristoffer Åström, Christian Kjellvander och Thousand Dollar Playboys. Och i den vevan kom hela alt-country-grejen, så vi hamnade helt rätt. Det var en ny scen och vi lyckades vara först på bollen. Sen verkar det som att vi drabbades av nåt slags Lloyd Cole-effekt – vår första skiva hyllades hur mycket som helst, men sedan mattades det av och blev mindre och mindre för varje platta.

En smärre kult-stämpel satt emellertid kvar, och bandet puttrade på. Och det puttrar än – fyra album med eget material har det hunnit bli. Hittills. Från debuten ”Apartment Recordings” (2000) och uppföljaren ”L’Esprit d’Escalier” (2003) till ”Scissors and Knives” (2010) och det självbetitlade fjärde-albumet som kom 2013. Det senaste albumet, den Gotlands-centrerade ”Lojsta & Other Stories from an Island släpptes Samt en cover-platta, ”Cover My Heart, Vol. 1” (vilken för övrig ger en förnämlig bild av Eric Palmqwist breda upptagningsområde vad gäller tidiga influenser, med låtar från allt från Dio, Soft Boys, The Smiths och The Cure till Madonna, Bruce Springsteen, Eurythmics och Don Henley).

Någon spikrak resa över slät asfalt har det emellertid inte varit, och det har varit påtaglig ruljangs i trailer-parkens hyresgästrullor under åren som gått.

– Det var mest på den tiden då jag var som mest krånglig. Det var under min sämsta period, så det hängde nog en hel del ihop med det, säger Eric.

För ja, det där med att leva rockliv har ju sina sidor… Det missbruk som Eric Palmqwist fann sig i innebar så klart problem utöver lite oklarheter om vilka namn som skulle fyllas i reptillfällenas närvarolistor. Till slut skulle emellertid livet säga stopp till allt det där – hans väg bort från droger och alkohol och vidare till ett ordnat liv kom att sammanfalla med födelsen av såväl Erics dotter som av tanken på en svenskspråkig solokarriär som artist.
Den första soloplattan, ”En halv gris kan inte gå” (2019), blev en temaskiva om just uppbrottet från missbruket. Även nästa, ”Hej då!”, som kom året därpå, rörde sig kring ett uppbrottstema – den här gången dock på ett mer relationspersonligt plan, med avskedet till en parbunden samvaro som röd tråd genom låtarna. Med det senaste, rykande färska, plattsläppet – ”Värmen” – är så skivtrilogin fullbordad.

Jag gav medvetet mig själv sparken.

Struliga år, missbruk och bandmedlemsrulljangs till trots – av gästspelen på soloplattorna att döma så har de personliga och professionella vänskapsband som Eric knutit med namnkunniga artister och musiker i den svenska popscenen under sitt dryga kvartssekel i Stockholm ändå pallat för påfrestningarna – många kända röster och instrument har tagit hjälpande toner på inspelningarna. Mest tongivande bland inspelen utifrån har möjligtvis Popsicle-pappan och mästerproducenten/-kompositören Andreas Mattsson varit – redan på de senare albumen med EP’s Trailer Park var han anlitad vid studiospakarna, och hans fingrar har så klart sedan varit med i spelet när Eric Palmquists musikkarriär vuxit ut på solokvist. Så när den tredje egna plattan redan från början var bestämd att bli en mer avskalad historia än sina två betydligt mer välbefolkade föregångare, då blev Mattsson det självklara valet att dela skaparansvaret med. Vid sidan av att Anna Järvinen bidragit med sin duettröst på låten Kom en liten stund är ”Värmen” fullt ut en Palmqwist/Mattsson-kreation.

– Både i Monostar och i EP’s Trailer Park har det ju alltid varit mina låtar, så det har varit naturligt för mig att ha kontroll hela vägen. Innan skapade det ofta ett självhat hos mig i att behöva ta den rollen, men numera är det okej. Jag är trygg i att bestämma. Vem om inte jag ska ha kontrollen över mina låtar? Så i det hänseendet har det inte varit någon stor skillnad i att göra soloskivor i stället för att spela med band. Men nu kände jag ändå att det var läge att lämna över hela producentansvaret – jag gav medvetet mig själv sparken. Och det gjorde jag av den enkla anledning att Andreas är ett geni. Jag har fullt förtroende för honom, och det var befriande att göra plattan på det här viset.

Den mer avskalade produktionen fick även Eric att prova nya vägar till soundet – exempelvis via klaviatur.

– Jag har aldrig kunnat spela piano egentligen. Gitarr är ju mitt instrument. Men här har jag gjort en hel del utifrån piano i stället, och det har också varit en ganska befriande skillnad, och det bidrog till att det blev en betydligt lugnare skiva.

Det kan vara befriande att påminnas om att det finns andra värden än pengar.

Eric Palmqwist har hittat balansen i varannanveckaslivet, där han kombinerar rollen som pappa och deltidsknegare med musikskapandet – och får det att funka. Och i den balansräkningen ingår en inte oviktig inkomstkälla – för det där med att tjäna ordentligt med pengar på sin musik i Sverige, nådens år 2022, är få förunnat, och för Eric, som för så många andra, ligger den verkliga rikedomen i det musikaliska värvet i något annat. I något som varken Skattemyndigheten eller ogina streamingplattformar kan ta sig in och fingra på: rikedomen i att kunna uttrycka sig.

– Det är svårt att överleva om man vill jobba med musik. Det är en jävligt konstig bransch, och det är lätt att fråga sig varför man håller på med det. Därför är det ganska bra att ha ett vanligt jobb också – det behövs något jordnära som utgör en balans med navelskådandet. Och om man vänder på det så kan det finnas något positivt i att det knappt går att tjäna några större pengar på musiken. För allt handlar inte om pengar, och musiken blir ett bevis på att det finns saker man måste göra ändå, även om det inte medför så mycket till ekonomisk inkomst. Det är en tröst, ja det kan vara befriande att påminnas om att det finns andra värden än pengar.

Och denna rikedom förräntar sig när musiken dessutom hjälper till att skapa en kontakt med andra människor. Med publiken, med lyssnarna. Något som för Eric Palmqwist har vuxit sig allt starkare i och med soloplattorna och den ökande grad av självutlämnande personlighet som följt med dem.

– Det är inte bara att människor kanske berättar att de funnit hjälp i min musik… När jag gör låtar som är ärliga, när jag vågar vara öppen med hur jag har haft det, då vågar andra människor berätta för mig hur de har det, om vad de har gått igenom. Ofta har det rört sig om väldigt tunga ämnen. Det har lett till många fina och starka möten med människor, och det gör att det jag pysslar med får en ytterligare dimension av meningsfullhet.

Man kan nog säga att den handlar om det svåra i att vara människa.

Ju närmare han vågar gå sig själv, desto närmare verkar han även komma sin publik. Och där i närheten finns den – Värmen.

Och även om albumet ”Värmen” inte har en lika tydlig tematik som sina två föregångare (och inte kretsar så tajt kring uppbrott) så finns där ändå, just i detta med den nakna sårbarheten, en röd tråd som gör att den också går att betrakta som en temaskiva.

– Man kan nog säga att den handlar om det svåra i att vara människa, säger Eric.

…vilket leder oss tillbaka till det här med den fullbordade trilogin – för betyder detta att det nu sätts punkt för karriären som soloartist?

– Nej… Det är ju inget som säger att jag inte kommer göra fler solo-grejer. Men det fanns nog redan från början en idé om att det skulle bli en trilogi. Det var Johan Bergmark [vännen och fotografen som dessutom driver skivbolaget Ella Ruth Institutet, vilket gett ut Eric Palmqwists skivor; reds. anm] som tyckte det skulle vara coolt om jag gjorde en trilogi, och så fick det bli.

Och att solotrilogin är färdig innebär också att Eric Palmqwist kan lägga om fokus till bandtillvaron igen. Redan förra året släppte EP’s Trailer Park ”nytt” för första gången på länge, då en gammal inspelning grävdes fram ur gömmorna och singeln Love Is Gonna Help You fick sin release, och därpå har bandet redan knåpat ihop ett lass nytt material – så nästa skivsläpp planeras bli med EP’s Trailer Park.

Men först ska den senaste soloplattan nå ut till svenska folket även i mer personligt fysisk mening: i vår stundar en Sverigeturné tillsammans med ett band bestående av Sarianna Cortes, Ulf Jonsson, Jesper Jonsson och Fredrik Moberg. Turnépremiär blir nästa helg, lördagen den 26 mars, och det i Erics gotländska hembygd, med en spelning på Joda Bar & Kök i Visby. Därefter följer spelningar i Uppsala, på Reginateatern, den 1 april; i Gävle, på Musikhuset, 2 april; i Umeå, på Klubb Berlin, den 22 april; i Ljusdal, på Röda Kvarn, den 23 april; i Stockholm, på Mosebacke, den 27 april; i Göteborg, på Skeppet, den 10 juni; och slutligen i Mariefred, på Skottvångs grufva, den 11 juni.

Redan nu på söndag, den 20 mars, kan folk i Stockholm emellertid få sig en dos av hans musik live, då Eric tillsammans med Jonatan Johansson, Anna Järvinen, Andreas Mattsson, Anna Stadling & Helene Sjöholm, Grant med flera håller stödgalan Hjälp Ukraina! i samarbete med Frälsningsarmén, närmare bestämt på Templet på Östermalmsgatan 69, kl 18.