I förra veckan dök plötsligt hans namn upp här och var i massa artiklar. Texterna handlade förvisso om en annan fallen hjälte – men det gick ju inte att skriva dödsrunor om Leonard Cohen utan att nämna den av alla hans älskade låtar som genererat den kanske största uppsjön av efterhärmningar. Främst på denna svallvåg av covers surfar han, den hypermusikaliska talangen med den berömda pappan. Och säkert har vi hans version av ”Hallelujah” att tacka att vi nu känner till honom över huvud taget. Det och det faktum att han gick bort alltför ung.
Idag skulle Jeff Buckley ha fyllt 50 år.
Vi får nästan gräva oss tillbaka hela vägen till Mozart, Beethoven, Bach och boysen för att hitta musikskapare vars skivproduktion består av postuma verk i samma utsträckning som Jeff Buckleys – hans skivkatalog har fler återuppståndelser än ett par säsonger av ”The Walking Dead”.
Det beror så klart på det lika enkla som tragiska faktum att han endast hann släppa ett enda studioalbum före sin bortgång – ”Grace” hörde dagens ljud i augusti 1994. Ett andra album, med arbetsnamnet ”My Sweetheart the Drunk”, hade sedermera påbörjats ett par år senare och var på god väg. Hans medmusikanter satt på planet, på väg till för att ansluta och spela in, när Jeff, på kvällen den 29 maj 1997, fick för sig att ta ett dopp, med kläder och boots på, i Wolf Rivers hamnutlopp i Memphis, Tennessee. Hans roadie-polare Keith Foti avrådde honom och stannade själv på stranden, men Buckley, som hade badat på samma ställe flera gånger tidigare, struntade i förmaningen och tog sig ut i vattnet, samtidigt som han för full hals sjöng på refrängen till Led Zeppelins Whole Lotta Love.
En bogserbåt passerade, och Foti fick göra en snabb manöver för att rädda den medhavda gitarren och radion från båtens vågor. När han sedan tittade upp var Jeff försvunnen.
Trots en gedigen sökinsats gick han inte att finna. Fem dagar senare hittades hans kropp vid en flodbåt längre ner längs hamnloppet. Jeff Buckley blev 30 år.
Polisrapporten klassade dödsfallet som drunkning till följd av olyckshändelse. En viss romantisk klang ackompanjerade hans Zeppelin-sång ner i djupet, men i övrigt var dödsfallet kallt avskalat från all möjligt rockmytbildning – obduktionen visade att han inte varit påverkad av några droger, och ingen nämnvärd alkoholpåverkan fanns att avläsa. Inte heller hade något självdestruktivt mörker dragit ner honom under ytan – tvärtom tycks det ha varit en förhållandevis lycklig man som bara råkade ryckas iväg, helt utan mystiska omständigheter.
Den påbörjade plattan färdigställdes av Buckleys band, med välsignelsen från hans mamma Mary Guibert, och tillsammans med ytterligare några inspelningar Jeff som själv lekt med blev det till den postumt utgivna ”Sketches for My Sweetheart The Drunk” (1998).
❦
Möjligtvis måste vi blicka tillbaka ända till de gamla klassiska mästarna även för att hitta en tvärmusikalisk talang stor nog för jämförelse. Eller okej – det där är kanske i många kännares öron en nästintill ärekränkande överdrift, men faktum är att Jeff Buckleys kombination av gitarrvirtuositet, låtsnickrande, vokalt omfång, originalitet, hängivenhet, innerlighet och innovativitet förärar honom en plats bland musikhistoriens riktiga giganter.
Och han hade mycket av det i blodet, om än motvilligt – Tim Buckley, Jeffs pappa, var en av 60- och det tidiga 70-talets stora singer/songrwriters och hann under sin korta karriär släppa hela nio album, vilka med inslag av såväl folkrock som jazz och psykedelia fick ett stort inflytande på såväl hans musikaliska samtid som eftervärld.
Någon egentlig relation till sin far hade Jeff Buckley emellertid inte. Jeffs dopnamn var Jeffrey Scott Buckley, men under sin uppväxt i Kalifornien gick han under namnet Scott ”Scottie” Moorhead. Han var bara ett halvår gammal när Tim, själv bara 18 år gammal, övergav sin fru och son. Jeff träffade honom sedan bara en gång, när han var åtta år och fick tillbringa lite mer än en vecka med sin pappa. Två månader senare var Tim Buckley död, en heroinöverdos satte punkt för hans endast 28-åriga jordeliv. Först därefter, efter att ha hittat sitt födelsebevis, började junior använda sitt födelsenamn, men för sina närmaste förblev han ”Scottie”.
Att musikaliteten fanns där och skulle vara tongivande i hans liv var oundvikligt, men inte heller rent musikaliskt ville Jeff kännas vid något arv från sin far. Genetiken hade emellertid ändå begåvat honom med samma talang, samma intensitet samt en enorm pipa – Jeff hade ett röstomfång som sträckte sig över sensationella fyra oktaver, vilket emellertid inte kunde ”överrösta” farsans (enligt vissa källor ska Tim Buckley ha haft en röstomfång över fem och en halv oktav – i mina lekmannaöron låter det som en fysisk omöjlighet, men säkert är att han hade förbluffande röstresurser som varit svåröverträffade i popvärlden, både förr och senare).
❦
Kanske var det för att aktivt undvika sin pappas självdestruktiva missbrukarfotspår, kanske var det för att det helt enkelt inte intresserade honom nämnvärt, men Jeff Buckley tycks aldrig ha varit lockad av den klassiska rockdekadensen, utan verkade vara mer jordnära – en vanlig kille som ville göra musik.
Enligt Buckleys flickvän från strax efter ”Grace”-släppet fram till hans död, Joan Wasser (sedermera framgångsrik och förnämlig artist under monikern Joan as Policewoman) hade Jeff inte mycket till övers för den berömmelse som ändå började tränga sig på hans liv. I synnerhet inte för det faktum att han plötsligt hade börjat betraktas som ”snygga snubben”. För Buckley handlade det om musiken, musiken och musiken, och allt som förflyttade fokus från den var en smärre plåga i hans karriär.
Att Jeff Buckley lyckades undvika de värsta av rockbranschens och berömmelsens många mytiska fallgropar och demoner betyder inte att hans liv saknade svärta – i hans musik hittar vi gott om den, i alla fall betydligt mer, och mer tydligt, än i något som en människa som glidit genom livet på en glädjens räkmacka skulle kunna prestera i konstnärlig väg. Där finns förtvivlan, olycklig kärlek, identitetssökande grubbleri och tankar om döden.
Just Buckleys förhållandevis sansade rockliv och seriösa musikaliska hållning gör att det vore lika löjligt som respektlöst att leta ledtrådar i hans låtar om något slags synskt förebådande kännedom om det stundande ödet. Men även om det skulle vara en efterkonstruktion som ekar av hans tragiska slut, så känns också döden väldigt närvarande i vissa av hans låtar; i Grace, i Last Goodbye, i Lover, You Should’ve Come Over, i Eternal Life…
Avsaknaden av en relation till sin pappa verkar också ha haft en stark och inte helt enkel inverkan på Jeffs liv och konstnärskap, och inte sällan kunde den nog stå envist i vägen. En förlösande milstolpe blev emellertid när Jeff Buckley gick med på att medverka under konsert till minne av Tim Buckley. På den smått legendariska hyllningen i St. Ann’s Church i Brooklyn 1991, där även flera av faderns gamla medmusiker deltog, framförde Jeff ett par av sin pappas låtar.*
”Det var inte mina skapelser, det var inte mitt liv,” ska Jeff Buckley ha sagt om sin fars livsverk. ”Men det störde mig att jag inte gick på hans begravning. Konserten blev mitt sätt att hedra honom.”
* Historien om Jeff Buckleys medverkan på konserten ligger till grund för den sevärda biografiska spelfilmen ”Greetings from Tim Buckley” (2012). Lite tillrättalagd är filmen, så klart, men den är inte överdrivet inklämd i något mer dramaturgiskt spänningsspår än det verkligheten erbjöd, och ”Gossip Girl”-hunken Penn Badgely gör en habil insats som Buckley (en inte enormt porträttlik gestaltning, men för att vara på jakt efter en tämligen oefterhärmlig röst så kommer Badgely imponerande nära Jeff Buckleys uttryck i sina sångarinsatser.)
❦
För att få en god ljudbild av Jeff Buckleys musikaliska storhet är det lika bra att börja från början, med hans kanske största egna hit, tillika det inledande titelspåret från hans första och egentligen enda album. Grace är ett förnämligt exempel på bredden i hans skapande och framtoning – den är allt i hans musikalitet samtidigt; den spretar och klöser sig intensivt in i en makalös radda genrer, utan att egentligen göra anspråk på någon av dem; där finns metal, jazz, opera, grunge, koraler, soul, skrevrock, visa, gitarrpop, rotblues, folk, punk… allt i en motsägelsefullt självklar enhet som helt enkelt är Jeff Buckley. (Möjligtvis saknar den influenser från 80-talets mest hårsprejade glamscener – bortsett The Smiths hade Jeff Buckley, enligt egen utsago, inte mycket till övers till musikåren 1980-89).
Gå därifrån till covern på låten som Javetta Steele ursprungligen gjorde odödlig på soundtracket till ”Bagdad Café”, Calling You, vilken Buckley smäktar ut i falsetter över reverbet från sin ensamma Telecaster på den förödande starka ep:n ”Live at Sin-é”. Hoppa sedan vidare till kärleksförklaringen som han skrev till och om Joan Wasser, Everybody Here Wants You, ett av de mest innerligt smäktande stycken sängkammarsoul som (om den lite kvasirasistiska betraktelsen ursäktas) någonsin framkvidits från en vit mans stämband. Hitta sedan till covern på Bob Dylans Just Like a Woman och snubbla vidare till gitarriffen i Vancover… (Äsch, bara klicka igång låtlistan nedan och hör själv!).
Det går inte att nog betona Jeff Buckleys betydelse för den musikaliska eftervärlden (även om vi bortser från ”den där” covern) och han har inspirerat till långt mycket mer musik än de låtar som andra artister – från PJ Harvey, Aimee Mann och Glen Hansard till Hole, Massive Attack och Chris Cornell (som var god vän med Jeff), för att nämna några – skrivit om eller tillägnat honom.
Och det var inte bara hans död som öppnade öron för hans musik. Utan Jeff Buckley hade kanske Radiohead exempelvis aldrig lyckats få loss Fake Plastic Trees från skissblocket (de kan ha lite svårigheter med sådant ibland). Det antagandet är faktiskt mer än bara en tankelek utifrån något upplevt musikaliskt släktskap de två akterna emellan – Radiohead sägs verkligen ha kämpat med att få till låten, men utan framgång. Nära att ge upp hade de en kväll tagit en paus från studion för att gå och kolla in Jeff, som hade ett gig på Highbury. Så tagna blev bandet av Buckleys spelning och uttrycksfulla stil, att de plötsligt visste hur de skulle göra. De återvände till studion och Thom Yorke sjöng låten två gånger för att sedan brista i gråt.
Och utan den förlösande upplevelsen med Fake Plastic Trees, vad hade blivit av ”The Bends”? Och med hela Radioheads vidare riktning? Var hade pop-och rockmusiken varit idag om inte…? Ja, det där är ju så klart en rent tramsig och synnerligen meningslös hypotetisk gissningslek, men i den mån det ointressanta ordet ”om” ändå skulle tillåtas betydelse, så ger tankeexperimentet en god bild av vilket inflytande Jeff Buckleys musik ändå kom att ha.
Och om… Om han inte hade tagit det där doppet i Wolf River den där kvällen? Hur hade musiken låtit idag? (Nåja, nu ska vi inte skita ner oss av överdriven dramatik.) Även det är så klart totalt onödiga spekulationer, men det finns skäl att tro att Jeff Buckley i alla fall inte skulle ha varit helt förtjust i de framgångar hans cover på Leonard Cohens ”Hallelujah” skulle komma röna. Det är alltjämt en av tidernas bästa covers, men den har blivit såpass söndermatad att den numera nästan utlöser kräkreflexer. Sannolikt hade Jeff varit måttligt nöjd över att hans version inspirerat såväl drösvis med självdistanberövade Idol-deltagare att slakta hans och Cohens gemensamma arv, som tokduktiga men nästan äckligt självgoda a-cappella-grupper att leka lidande fotomodeller ute i öknen. För även om han inte ska lastas för det så är det nog mer Jeff Buckleys än Leonard Cohens ”fel” – som ett liten jämförelse kan nämnas att på Spotify har Buckleys inspelning, i skrivande stund, över 85 miljoner lyssningar (om vi bara räknar album- och singelversionen; därtill finns även en handfull live-versioner). Cohens original har 18 miljoner.
❦
Även om ”Hallelujah” bär en stor del av Jeff Buckleys nutida berömmelse på sina axlar så har även hans egna alster – tack och lov – en tillbörligt högt aktad position i musikvärlden. Det är en bittert cynisk silverkant på hans tragiska bortgång att den gjorde honom känd. Hade det inte varit för att jag råkade sitta uppe med öronen i något musikprogram på P3 sent en kväll 1997 eller -98 där det förlorade geniet omtalades så hade jag kanske aldrig haft någon aning… (ännu ett onödigt ”om” som jag helst struntar i att spekulera vidare kring).
Så kanske bidrog hans död rentav till att han alltjämt lever vidare i den utsträckning som han gör. För Jeff Buckley har fortsatt att släppa skivor – någon gammal demo grävs upp och får plats på en ny samling, eller så är det någon bortglömd radioinspelning eller liveupptagning som hamnar i knät på en en producent. Så sent som tidigare i år hittade exempel plattan ”You and I” in på Spottan, varpå vi fick ytterligare ett par av Buckleys digra och förnämliga covers på andra artister.
Personligen blir jag kluven mellan glädje och ren avsmak när ytterligare en Jeff Buckley-platta kommer till mina örons kännedom. För å ena sidan känns det som brott mot griftefriden, som en girig näve som mjölkar hans dödsbo på ytterligare några slantar.
Eller så är det bara skivlyssnarvärldens förtvivlade svårighet att smälta att han inte hann med att göra mer musik än han gjorde. För å andra sidan… Kanske finns där något nytt som jag inte hört tidigare? Och en får ju hålla till godo med det lilla som bjuds – Jeff Buckley kommer varken improvisera några ytterligare gitarriff, komponera några nya takter eller spela in fler låtar, så när han plötsligt på nytt tar ton från andra sidan gravstenen är det bara att tacka och ta emot.
Kanske är det bäst att låta honom själv sammanfatta sitt musikaliska livsverk, med den där refrängfrasen från Zeppelin:
…gotta whole lotta love.
Famous last words.
❖
❖