På grund av anledning fick jag nu för mig att göra en liten #tbt. Till en kväll i augusti 1997, till Vega i Köpenhamn och till ett möte med världens bästa gitarrist (jo-o, det är han visst det!).

I Lund skulle mina vänner K och D ansluta till tåget som jag tagit från Karlskrona, där jag bodde. De hade ju hunnit flytta ner för universitetsstudier före mig. På stiger K, men D lyser ännu med sin frånvaro. Han hade glömt konsertbiljetten hemma i korridorrummet på Delfi och tvingats vända om för att hämta den.
Nu ser vi honom komma galopperandes på sin silversprejade skrotcykel med röda prickar på, hans hår svettigt och till stressiga testar på flykt från hästsvansen. På fötterna sandaler. Han nästan springer av silverpilen i farten och låter den krascha in i sitt öde, som en projektil rakt in i gyttret vid cykelställen. Han ser tåget, inser att det enda sättet att hinna är att välja bort gångtunneln och göra ett utfall över spåret. En stationsanställd ropar förskräckt mot honom att det där minsann är både vansinnigt olagligt, korkat och livsfarligt – D hindras inte, men lyckas i alla fall, genom adrenalinet och andetagen, skrika urskuldande till svars samtidigt som han kravlar sig upp på vår perrong. ”Jag ska ju på Dinosaur för helvete!!”
Han kastar sig in precis innan Kustpilens dörrar slår igen.

Vi tar Pilen från Malmö till den danska huvudstaden (Öresundsbron är ju alltjämt ett par år in i framtiden) och ett par timmar senare sitter vi utanför Vega och försöker öppna ett par nyinköpta extraprisvinare med en blyertspenna. Lite förfest innan det äntligen ska bli dags att få uppleva Dinosaur Jr livs levande live.

Ännu lite senare står jag där, för en stund avskild från mina kompisar efter ett toalettbesök, och tittar på förbandet, Veruca Salt, när jag inser att mannen som står bredvid mig är lite bekant. Han har långt stripigt hår och ett par konstiga glasögon (konstiga för att vara 1997, alltså – idag är de hur hipster-rätt som helst). Jag tar mod till mig, ursäktar att jag stör och frågar försynt om det är självaste Mr Mascis jag har äran att ha bredvid mig.
”Yeuuöööp”, kommer det släpiga svaret.
Jag sträcker fram min näve och får skaka hans och frågar, om möjligt ännu mer försynt, om jag får ta en bild av honom. ”Yeeaäöhhh, I gueeess”, svarar J Mascis, samtidigt som jag börjar fippla med kameran. I upphetsningen tappar jag linsskyddet. Jag börjar böja mig ner för att plocka upp det, men skallar nästan J, som uppfattat min fumlighet och sitt sengångaraktiga rörelsemönster till trots hinner före. Han räcker över linsskyddet, ackompanjerat med ett ”You dropped this.”
Jag tackar och medan J åter riktar blicken mot scenen knäpper jag av en dålig ruta ur en konstig vinkel. Det får räcka. Han fastnade nog, och eftersom en digitalkamera ännu knappt ens hunnit bli en dyr glimt i början av en önskedröm är jag ju tvungen att hushålla med filmen. För jag har ju just insett att det är kul att plåta konserter och vill ju gärna dokumentera det här stora konsertminnet någotsånär.

 

Vi missade sista Pilen-båten till Malmö, och studentplånböckerna ekade tomma, så vi fick tillbringa natten längs Ströget, bland Köpenhamns mer eller mindre vansinniga skuggfigurer och sporadiska försök till lite sömn på parkbänk efter parkbänk.
Sommaren hade börjat dra sig mot slutet och kallt som fan var det. D’s sandalbeklädda fossingar hyfsat publikmosade.
Men fan, det var det värt.

De sista trevande ögonlocksfallen fick vi i morgonsolen på trappan till Christiansborgs slott där Folketinget huserar. Vet inte på rak arm vad ”jävla svenska drägg” heter på danska, men det var säkert vad de danska riksdagmännen tänkte när de stegade förbi oss där i den tinande morgonsolen.

J Mascis '97
Några okej foton blev det väl från konserten. Länge skulle det emellertid dröja innan jag ens skulle fundera i banor av en yrkesbana som journalist eller fotograf.
Men de där få orden från J var nog bannemej mer än vad de flesta murvlar lyckats dra ur den nästan patologiskt svårpratade gitarrguden.

Sedan den där dagen har jag träffat en hel del mer eller mindre kända artister och fått skaka tass med både kungligheter och partiledare. Men i den mån jag över huvud taget dristar mig till att bli star-struck (okej, ”star-struck” är liksom inte ett ord som passar när det gäller J Mascis, men ändå) så är det nog inget i Lassie-väg som slår det där mötet på Vega.

 

J Mascis hår är fortfarande långt, men numera är det vitt och i sällskap av ett ansenligt gråskägg. Och han är fortfarande den husgud som vakar över mina gitarrer.
Tack vare att J och hans band (som sedan några år och skivor tillbaka är återförenat i originaltrion med Lou Barlow och Murph i samklang med Mascis; den där gången i Köpenhamn var det Mike Johnson och George Berz som kompade) turnerar flitigt och tycks gilla Sverige så har jag på senare år lyckats få uppleva Dinosaur Jr på så gott som varenda medelstor musikscen i Stockholm.
I morgon fredag blir emellertid första gången jag ser och hör J Mascis live i egenskap av soloartist. Med mig till Debaser Strand har jag så klart kamera och block+penna, så några nya, och förhoppningsvis bättre, bilder på gitarrfantomen kommer rimligtvis snart att kunna beskådas här på Drefvet.
Någon intervju med Mascis ska vi nog emellertid inte bespetsa oss på. Jag kommer inte försöka få träffa och prata med honom igen, vare sig som murvel eller storögt/-örat fan.
Jag är faktiskt inte ens säkert på att jag skulle vilja.
Det är bra som det är.

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras