Stockholm Music & Arts, dag 3
2016-07-31
Skeppsholmen
Stockholm

Om festivalens första dag hade temat ”Soul” överst på affischen, och den andra dagens huvudakter gick under etiketten ”Postrock”, så är det adjektivet ”Elektronisk” som uppenbart får beteckna den avslutande dagens kulmen.

 

Att stoppa in den musik som John Grant gör i facket ”elektronisk” vore nu så klart lite klantigt. Men det skulle ändå inte vara helt fel, då det finns gott om färgstarka electronicablommor i den vackert spretiga men gediget sammanbundna genrebukett han bjuder oss på – ena stunden sveper han in  en enkelt pianoplinkad singer/songriter-ballad i stråkar, andra stunden untzar han iväg en halvironiskt distanserad pratsång till statiska elektrobeats, för att i tredje stunden låta alltihopa krevera i svulstig hårdrocksopera.

Han går låtmässigt ut lika starkt och ambitiöst som hans egen scenframtoning är avslappnad och anspråkslös med You and Him som i sin egenskap av hypotetisk kontaktförmedling mellan låtens idiotdryga ”du” och ”han” (där den senare är en alldeles för välkänd gammal tysk vansinnesdiktator) blir till en samtidskritisk litania från Bloodhound Gangs intellektuellt bevandrade kusin, distsprinklad med lite Marilyn Mansonsk electronicasvärta. Med bibehållet stark låtlista plockar han sedan ner till den mjukare orkestrala formen i Grey Tickles, Black Preassure (som även är titelspåret från Grants senaste album, som kom förra året) där han ömsint beklagar sig över hur svårt det är att ge sin självömkan konkurrenskraftigt bränsle i en värld där det samtidigt finns barn som har cancer.

I denna förnämligt stadiga balans mellan allvar och humor ligger mycket av John Grants storhet – hans självdistans har låtit honom vrida om sina svagheter till styrka, och hans musik blir en personlig väv av lika delar kärlek och cynism från vilken han lyckas betrakta både sig själv och den i många delar uppfuckade världen omkring honom.

Det är en möjligtvis lite billig jämförelse, men efter sin anmärkningsvärt anonyma entré framstår han, där under sin morgontrötta keps och plastiga solglasögon, som en enkelt mysbyxad truckerbjörnvariant av Rufus Wainwright, som tog ton här på scenen ett par dygn tidigare. Även om de på många sätt är olika både som personer och artister har de likheter på andra: de lyckas båda röra sig obehindrat mellan enkelt popspråk och yviga gester, och båda vågar ta till sina egna respektive historier som källor för låtberättelserna utan att censurera vare sig sexualitet eller romantik eller missbruk eller mentala problem.
Fast Grant har ett större mörker att ösa ur, och hans slev är smidd ur en sådan självdistans och cyniskt träffsäker humor att hans låtar blir lika gripande ärliga som de blir egensinniga och roliga. Här på den tidiga söndagseftermiddagen funkar den alldeles utmärkt; hans personliga framtoning och avslappnade stil får det hela att kännas som ett kompishäng med förnämligt soundtrack.

Därtill har han takthjälp av festivalens mest animerade batterist, Budgie, (som tidigare piskat skinn i bland annat Siouxie and The Banshees) som lever sig in i sin uppgift med sådan hängivelse att inte ens Daniel Day-Lewis skulle komma i närheten om han så hade huvudrollen i en biopic om mupptrummisen Animal.

Han tycks också ganska hemtam här på svensk mark – måhända är det till följd av en skandinavisk acklimatisering efter att han häromåret emigrerade från USA till Island – och när någon mellan ett par låtar levererar en lapp/servett med något nedplitat på uppvisar han förnämliga språkfärdigheter genom att så gott som felfritt berätta att ”77 sjösjuka sjömän på det sjunkande skeppet Shanghai sköttes av sju sköna sjuksköterskor.” Minsann.
Och när han dansat oss igenom den stundtals Queen-bombastiska och smått fantastiska Queen of Denmark, ser han så klart till att i den mjuka avslutningsfrasen byta ut titelns land till Sweden. (Yay! Han vet var han är!)

Det enda negativa som egentligen finns att påpeka här är skammen i att allsången i refrängen av GMF (en förkortning som, enligt utsago, alltså står för ”Greatest Living Creature”. Så klart.) inte är bättre och större än den nu är från publikens sida. Den borde ha få hela området att gunga och dess textrader (”I am the greatest motherfu…”, etc) att spontanetsas in i Skeppsholmens berggrund.

Underbara, härliga John Grant – den största (i alla fall för stunden och i förkortningens/ordets allra bästa bemärkelse) MF:en av alla!
Efter att han så betat av den ömsom untziga, ömsom shoo-bi-doo:iga, och för stunden musikaliskt helt passande (om än totalt felbetitlade) avslutningslåten Disappointing (det här var allt annat än en besvikelse) är det  lika bra att låta honom själv sammanfatta det hela. Vilket han också gör då han mikrofonar ut några sista or till oss, på tydlig om än utländskt lektionsansträngd svenska: ”Det var jättebra”!

Det är ytterst oklart om Joan Baez noterat att hon fick en låt tillägnad sig (och omnämns i densamma… eller om det kanske i själva verket var Joan as Policewoman?) under den föregående konserten, med John Grant, på stora scenen. Men hon har i alla fall lite koll på vad som händer på festivalen i övrigt och tar vara på det faktum att en annan legendar med folkigt musikpatos finns i faggorna – tre låtar in i setet berättar hon för oss (och för sin ljudtekniker) att en gästartist är på ingång, och när Patti Smith välkomnas känns det verkligen spontant och faktiskt sprunget ur deras schemasammanträffande här på festivalen. Även själva framträdandet de sedan gör tillsammans hintar om att det inte är något särdeles inövat gästspel vi nu får bevittna. Inte för att nu John Lennons Imagine torde behöva svängas i replokalen för någon… förutom, uppenbarligen, Patti Smith, som – trots att Joan Baez sufflerar varje fras av låten innan den ska sjungas – lyckas försvinna upp i den vackra stundens blå och slarva bort en hel vers.
Hade det varit några andra artister som stod där uppe så hade det lilla schabblet nog lätt kunna bli en pinne i minus-spalten, men här blir det snarare, trots låtens självklara tyngd och allvar, en extra uppsluppen glädjemarkör för hur speciellt det här faktiskt är. För även om framförandet i många avseenden, objektivt sett, skulle kunna vara betydligt bättre så är det här, i vår kollektiva subjektivitet, helt perfekt, och det går inte att låta bli att rysa. Joan Baez. I duett med Patti Smith. Imagine.

För det är stort att få se och höra Joan Baez här och nu. Precis som under Patti Smiths egna gig under festivalen är huvudpersonens legendarstatus här en extramusiker som inte går att bortse ifrån – Joan Baez gedigna erfarenheter och betydelse för i synnerhet amerikansk folkmusik ger henne starkt mandat att ösa ur The Great American Songbook och göra covers på både Woody Guthrie och kamraten Bob Dylan som vore deras stycken hennes egna.

Vi har fått höra just Dylans Baby Blue, därpå en av hennes mest välkända egna låtar, den sorgset vackra Silver Dagger, samt Guthries gamla protestsång Deportee (Plane Wreck at Los Gatos) innan Patti Smiths gästspel. Och vi får oss sedan till livs såväl hennes egna gamla fina Farewell, Angelina och en cover på Anthony and The Johnsons, Another World, som den nästan till döden sönderspelade, men i Baez händer vackert levande, klassikern Me And Bobby McGee – allt med samma känsla och kampvilja.
Det är svårt att tro att den ännu stabila rösten och den fingerplektrumförsedda hand som flinkt rör sig över strängarna på den akustiska gitarren hör till en artist med trekvarts sekel under levnadsbältet.

Hade det här varit för, säg, tio eller för den delen 20 år sedan så hade det sociala patos som genomsyrar Joan Baez sånger säkert inte känts lika drabbande – men även om Baez nu inte gör några direkta nedslag i vår samtid i hennes ändå ordrika och ofta gripande mellansnack så går det inte att komma ifrån att den värld som omger vår lilla fristad här på Skeppsholmen har gott om bränsle för folkmusikens proteststyrka. Och när hon nämner Sverige är det inget gängse publikfjäsk utan mer ett äkta smicker, en ömsesidig tacksamhet – för självfallet har hon koll på den svenska bakgrunden hos den Joe Hill hon sedan besjunger. Hon får sångens budskap att kännas lika aktuellt nu som det säkert gjorde när Alfred Hayes skrev dikten som blev dess text 1930, när Earl Robinson tonsatte den sex år senare, och när Joan Baez framförde den kanske mest kända inspelning av den, på Woodstock 1969 – Joe Hill dog aldrig, utan levde vidare och lever alltjämt (om än nu med flämtande låga) i arbetarkampen.
Baez avslutar sitt besök med passande hoppfullt vemod i Gracias a la Vida (som vi här i Svedala ju är ganska bekanta med, i dess finladssvenska Arja Sajonma-version Jag vill tacka livet).

Möjligtvis blir vi sedermera lite irriterade över att vi inte lyckas fånga då hon sedan återgäldar sin kamrats gästspel genom att vara med och sjunga People Have the Power tillsammans med Patti Smith under hennes tredje och sista M&A-framträdande på Trädgårdsscenen – men en kan inte få allt, och Patti Smiths set hade vi ju fått ta del av redan under lördagen, så det faktum att vi missar den senare av de två legendarernas duetter förtar så klart ingenting av vare sig den ena eller andra upplevelsen.

Så vi tackar också, både livet och Joan Baez.

Han är alldeles uppenbart mer kompositör, musiker och producent än han är artist. Det vet vi lika väl sedan innan som det är uppenbart här på scenen. Men även om det går att skönja en viss obekväm ovilja att stå i uppmärksamhetens centrum så får Andreas Kleerup finna sig i att ändå göra det, då det ju är hans namn som nu står på affischen, och hans låtar som samlas under den här konsertens parasoll. Han är i den egenskapen lite av en svensk och modern (och möjligtvis lite mer folkskygg) variant av Mike Oldfield (inga direkta musikaliska jämförelser i övrigt, dock). Så visst blir det gästartister på löpande band vid mikrofonen här – AniKid, Swingfly och Sabina Ddumba får vara med, och samtliga gör det sina gästspel med sådan kombination av säkerhet och äkta scenglädje att det är solklart att det är en minst lika stor ynnest för dem att få gästa Kleerup som det är för oss att få se dem göra dem.

Puss på dig, kära mikrofon!

Kleerups egen scenglädje är inte lika lätt att skönja, men det betyder inte att den inte finns där, bara att den är mer dold under hans förefallande blyghet. Och han är inte när så slapp inför sin uppgift som hans framtoning först må få det  att verka – hans säckiga Slayer-linne och det faktum att han spelar på en riktig thrash-yxa till elgitarr skulle kännas som ett alldeles för utstuderat image-grepp på vilken annan artist som helst, men här blir det sätt på vilket det hela skär mot de låtar som spelas fullständigt naturligt. För Kleerup gör vad han gör och är den han är, och när vi väl slås av hans kompromisslöshet så blir det här – tillsammans med gästartisternas och medmusikanternas höga klass – riktigt angenämt. Den totala säkerhet som Kleerup samtidigt spelar med är så långt det kan komma från det ”Strulputte” som hans fysiska gestaltning utropar, men helheten når inte de höjder den nu faktiskt når trots denna kontrast, utan tack vare den.

Gitarren om hans axlar är därtill ganska talande för konserten. För den Kleerup som vi bekantat oss med via de många elektroniskt insvepta inspelningarna och mixarna har här fått klä om ljudet till en mer rockbandsorkestrerad kostym, vilket i många avseenden är befriande och ger konserten extra liv och energi. Och när Titiyo sedan (föga förvånande) dyker upp för att bjussa på giggets mest gedigna och förstklassiga gästspel så är det i en Longing for Lullabies som är betydligt mindre ”kleerupsk” än den version hon framförde under sitt eget gig för ett par dygn sedan.

Det går inte att komma ifrån att konserten hade blivit riktigt förnämlig om även dess sista låt hade gästats av den artist som hjälpte den till sitt stora genomslag – men ingen av oss hade egentligen vågat hoppas att Robyn skulle dyka upp och sjunga med i With Every Heartbeat, så det förhållandevisa antiklimax som den nu utgör som avslutningsnummer beror mindre på hennes frånvaro och mer på att Kleerup själv inte är den starkaste av sångare. Men det som låten nu tappar i fokus vinner den i en nu uppsluppen och mer uppenbart spelglad Kleerup, så den duger ändå för att summera en trevligt kompetent och varierad eftermiddagsspelning. Och en, relativt sett, nästan icke-elektronisk andningspaus. I allas fall om vi ser till vad som komma skall…

Vetenskapen har faktiskt inte riktigt kommit underfund med varför människan (liksom många andra djur) gäspar. En ofta framlyft teori, med tillsynes hyfsad rimlighet, är att man behöver ett någotsånär akut extra lufttillskott (men nej, det innebär inte ”att man kvävs litegrann”) för att piggna till. Den hypotesen saknar egentligen både vidare förklaring och forskningsförankring, men låt gå för att ett stort luftintag i alla fall har något med saken att göra.
Nåja. Air var det ja…

Jag ska erkänna att jag aldrig varit ett jättefan av den franska elektroduon, såsom jag hittills bara erfarit den på skiva. Deras musik har liksom aldrig grabbat tag i mig; den har liksom varit för sävligt slätstruken – det har hänt för lite, och som elektronisk musik räknad går den alltsomoftast för sakta för att vara dansant och aningens aning för snabbt för att vara meditativ. Varken snabbhackat eller segmalet, helt enkelt.
Men nu, efter att få ha erfarit bandet live, är den uppfattningen… tämligen oförändrad.

Tjoho! Se så kul vi har.

Ett par gånger – som i People in the City där trummorna till slut får ett välkommet driv, i Alpha Beta Gaga med sin medryckande visselrefräng, och i Talisman, där basgången skapar ett skönt gung – har både jag och mina öron trivts ganska bra i publiken. Men när refrängtexten i tionde låten – jepp, jag har hållit räkningen, delvis för att se om antalet låtar håller jämn takt med antalet gäspningar jag drabbats av under konserten (vilket de gjort i ett alldeles perfekt 1:1-ratio) – frågar How does it make you feel? så blir mitt (förvånansvärt direkta) svar: Sömnig. Jättesömnig.

När refrängtexten i tionde låten … frågar How does it make you feel? så blir mitt (förvånansvärt direkta) svar: Sömnig. Jättesömnig.

För så här långt har de där extra luftinjektionerna, bandnamnet till trots, i alla fall hållit sig en bra bit från utrymmet mellan scenen och mig (även om bastonerna har hjälpt till att hålla mig alltmer vaken och glad ju närmare scenen jag rört mig), och visuellt skulle det stundom ha varit mer inspirerande att se färg torka. I alla fall någon klatschig kulörblandning. (Som för att accentuera min analogi är alla de fyra vita männen på scen klädda i vitt). Som mest har Jean-Benoît Dunckel och Nicolas Godin vaggat lite i sävlig takt till musiken, vilket inte räcker långt för att bjuda upp mig till dans.

 

Tack och lov langar de nu fram Kelly Watch the Stars och Sexy Boy (från den nu röstberättigat gamla genombrottsplattan ”Moon Safari”), två stycken som ganska odiskutabelt kan klassas som de största hitsen i bandets katalog – och det berättigat: i de här låtarna händer det faktiskt stundom lite, vilket skapar ett medryckande som även gör sig gällande här på söndagskvällen nedanför Moderna Museet på Skeppsholmen.
Och i sista ansatsen, La femme d’argent, släpper de så, i elfte timmen/trettonde låten, lite på tyglarna: trummorna rumlar loss och Nicolas Godin trampar på disten och låter fingrarna tassa omkring betydligt friare än tidigare längs halsen på sin bas. Det blir plötsligt en energi som hade behövts – likt både en rejält maxgäspad luftinjektion, en lavett över kinden och ett glas kallvatten i nyllet – både här och var tidigare under setet.

Visst, även om Air befinner sig i en genre jag alltsomoftast uppskattar så är de helt enkelt inte så mycket av min kopp te (för min kopp te är en kopp kaffe). C’est la vie. Och jag kan väl gå med på att den här konserten i alla fall var, tja, trevlig. Och om man ser dem som ett förband till Kraftwerk – vilket de ju på sätt och vis nu varit – så kan de i alla fall få betyget ”helt o[*gäsp*]kej”.

Mitt första biobesök till en film med ”modern 3D” var, som för många andra, ”Avatar”. Redan i trailrarna före filmen fick vi prov på 3D-tekniken, när Tim Burton’s ”Alice i Underlandet” skulle locka oss till ett återbesök i salongen. Den där extradimensionen i bildflödet kändes ganska ointressant. Tills – tjång! Plötsligt kom Sheshire-katten som kanonkuleflygande ut över våra huvuden.
Nu är det dags för 3D-föreställning igen.

wKraftwerkPublik1

Jag krånglar på mig de Kraftwerk-pappersbrillor jag tilldelats vid festivalentrén (och som så klart är lite för små för mitt tjockskalliga och redan från början fyrögda bautafejs). Och se på fan om inte de likaledes glasögonprydda människorna omkring mig i publiken faktiskt förefaller vara tredimensionella!

Vi räknar till acht och så är det igång!
Fyra herrar i övre medelåldern iklädda grafiskt mönstrade kroppsstrumpor marscherar synkat taktfast in på scenen. De ser ut ungefär som en konstsimtrupp bestående av pensionerade stuntmän från den gamla (och sorgligt, men kanske ganska rättvist, bortglömda) 80-talsserien ”Automan” som nu går in för att hålla ett unisont fyramannaanförande vid varsin pulpet i neonriksdagen.

De ser ut ungefär som en konstsimtrupp bestående av pensionerade stuntmän från den gamla 80-talsserien ”Automan”.

Numbers glider över i Computer World, som efterträds av Home Computer, som i sin tur tas över av Computer Love,  som sedermera förvandlas till The Man-Machine. Om någon nu mot förmodan hade missat det så är det ett ett gäng synthpionjärer med en stor fäbless för gamla datorer och robotar vi har framför oss. Och den delar de med sig av med den äran – här blir blippen, takerna och de svävande ljudmattorna till en storslagen musikmassa som det är svårt att värja sig mot. Så varför ens försöka.

Och projiceringarna gör vad de ska – det vill säga utgör snygga fonder till gammel-scifi-tonerna som väller över oss. Ska vi vara ärliga så är 3D-effekterna på backdroppen inte något som direkt knockar oss ur pjucken, utan snarare en naturlig utveckling av konceptet Kraftwerk-spelning. För när allt kommer omkring så står vi ju här och tittar på fyra gubbar kring pensionsåldern som står tämligen stilla bakom varsitt podium och blippar ut gamla synthklassiker. Nånting måste de ju hitta på för att vara intressanta, liksom. Och den extra visuella dimensionen är en liten extra krydda.

Fast det är först när, halvvägs in i konserten, en satellit sveper över jordklotet, som bildkomp till Spacelab, och sedan över en Google maps:ig karta över Stockholm (Yay – de vet var de är!) som den där Sheshire-katten kommer. Och sedan landar ett flygande tefat landar först på Skeppsbrokajen och sedan utanför Moderna Museet (Wow, de vet verkligen var de är! Vi är nog viktigare än alla andra publiker!) Såja, nu börjar vi få lite valuta för våra, förvisso kostnadsfria, 3D-brillor!
Det hela är så klart mer en rolig knorr än en livsförändrande wow-upplevelse, och dataanimeringarna framstår hela tiden som gammal CAD-grafik; de andas betydligt mer av videon till Dire Straits Money for Nothing än ”Avatar” – men det är helt i sin ordning; det här är futurism från förr, och ett CGI-mästarprov från Pixar eller Industrial Light & Magic skulle bara bli ett anakronistiskt magplask och förta konserten dess känsla. För så hopplöst daterade är Kraftwerks både visuella och ljudliga uttryck i en 80-talskt teknologi-naiv enkelhet att den i all sin ikoniska prakt, motsägelsefullt nog, blir tidlös. Kraftwerk och deras låtar är helt enkelt så invävda i vår kultur att de skulle göra sig en otjänst om de försökte skutta ut milsvidder utanför sitt klassiska manér.

Ett CGI-mästarprov från Pixar eller Industrial Light & Magic skulle bara bli ett anakronistiskt magplask och förta konserten dess känsla. För så hopplöst daterade är Kraftwerks både visuella och ljudliga uttryck i en 80-talskt teknologi-naiv enkelhet att den i all sin ikoniska prakt, motsägelsefullt nog, blir tidlös.

 

”Men hallå! Det här är väl för tusan en musiksajt, inte ‘Filmkrönikan’?!” hojtar ni kanske nu. Och jo, det har ni ju rätt i. Fast nog har musiken som konstform numera kommit så långt och postmoderniserat sig så mycket utanför sina egna gränser att det finns gott om fog för att hävda att det visuella, i synnerhet i livesammanhang, kan vara, om inte lika viktig som ljuden så i alla fall en integrerad del av musiken – ta Mogwais och Sigur Rós framträdanden under festivalens andra dag som exempel. Men, visst, Kraftwerk är ju här för att spela musik. Och det gör de ju, faktiskt.
Det är inte många gester från de fyra männen på scen som hintar att så är fallet, men de små rörelserna och den robotiska pratsång som stundom ljuder ut via Ralph Hütters headset är tillräckligt för att göra det här till något långt mycket större än en filmvisning av mer eller mindre imponerande 3D-animeringar. Och ett par små ton-kixar från sytharna under konsertens gång ger det hela mer live-känsla än det förtar någon musikalisk kvalitet.

Kraftwerk Foto: Hilda Arneback / Luger

En skärm. Fyra män. Fyra kroppsstrumpor. Foto: Hilda Arneback / Luger

Jag vidhåller att även om de bara skulle ha stått där bakom sina podier och petat på varsin tangent någon gång ibland, så är det här alltjämt väldans massa mer live än gängse ”DJ-stjärna” som numera har som vana att ”spela” inför tusentals människor (och miljontals pengar… Shit, vad jag är gammal och gnällig. Men det betyder inte att jag har fel. Och så länge som Ralph Hütter där uppe på scenen är lika gammal som min pappa så låtsas jag att jag alltjämt har något slags ungdomskort att spela ut.)

När ärke-hitten The Model följs av Autobahn, både den gamla och den nya(re) upplagan av Tour de France och  sedan av Trans-Europe Express inser jag, som bara en måttlig men nu ändå igenkännande Kraftwerk-fan, hur mycket deras skapelser betytt för musiken och populärkulturen – och vad denna storheten betyder för konserten. Det är något med det där att vara i legendarers närhet, precis som med Joan Baez och Patti Smith – en vetskap som ploppar upp hos oss var och en i publiken, alla vi robotar som står där med våra 3D-glajor på oss, och knyter oss samman i ett stort psykosocialt nätverk, som sedan hålls ihop av den musik som väller ut över oss från scenen. (Okej, den här kollektiva känslan följer säkert samma psykologiska mekanism även hos gängse Summerburst-publik, men jag vill ändå alltjämt hävda att det finns olika grader av förtjänstfullt arbete bakom rätten att som artist få framkalla den hos en åhörarskara).

Scenen släcks ner för en stund, och när den tänds igen har de fyra männen ersatts av sina klassiska avatarer – för visst är The Robots första extranummer, och även om den tredje dimensionen i projektionerna nu tycks ha tagit rökpaus så är de fyra faktiska robotarna på scenen och deras härligt taffliga leksaksrörelser tillräckligt för att hålla i vår fascination – och genom att låta ett skarpt öga slinka ut under glasögonen kan man konstatera att bandet alltjämt står och rattar på sina instrument i kullisserna. Ingen playback-paus här inte.
De fyra kommer tillbaka på scenen i ett andra encore, och Planet of Visions ser till att hålla i oss ordentligt innan den blippar över i ett bekant ”Boing-Boom-Tschak”… Nu har dessutom 3D-effekterna fått rejäl fjutt på den stora skärmen – utan att förta det grafiska uttrycket något av dess arkaiska 80-talscharm svävar nu linjer och noter mot oss på ett sätt som faktiskt inte hade skadat även tidigare under konserten.

Music Non Stop tonar slutligen ut, men valet av låt och dess framtidsvisionära ljudambitioner försäkrar oss om att även om den nu sätter punkt för både konserten och festivalen så är det bara en temporär paus.
Musiken tystnar aldrig.

På återseende och -hörande, Music & Arts!

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras