Sthlm M&A : 2
De ofantliga ljudrymdernas afton

Stockholm Music & Arts, dag 2
2016-07-30
Skeppsholmen
Stockholm

Omständigheternas okuvliga grepp om tiden vinner över bevakningsambitionerna denna festivalens andra dag, så Drevet beslutar sig för att fokusera sig på de ordentligt inkännande och postrockigt storslagna musikuttryck som utgör den här dagens huvudakter, och som ska låta våra känslor flyga ut i rymden.
Men först ser vi till att få en mer jordnära välsignelse från rockens gudmor…

 

Ja, hon är liksom lite av en modersgestalt. Och få artister känns som ett så självklart inslag på Music & Arts som Patti Smith. Möjligtvis bygger den känslan för mig personligen till viss del på att hon utgjorde en av mina bästa kändissammanstötningar (men inte den allra bästa), när hon sprang in i mig (inte tvärt om faktiskt) på Roskilde för ett och ett halvt decennium sedan, och på att jag sedan dess både lyckats och råkat se henne framträda i festivalsammanhang ytterligare en handfull gånger (även här på Skeppsholmen, men det var på den tiden då den här (-ish) festivalen ännu gick under namnet Stockholm Jazz Festival och inte riktigt kommit underfund med att den inte längre innehöll så vidare värst mycket jazz) – men jag är garanterat inte ensam om att tycka att Patti Smith känns som hemma här på  Trädgårdsscenen.

Egentligen känns det som ett smärre vansinne att låta en artist av Patti Smiths dignitet och dragningskraft förlägga sin föreställning till just den här förhållandevis lilla scenen – men i konceptet ligger nu att hon och hennes tre medmusikanter låter antal föreställningar kompensera för storleken: tre föreställningar, en per dag, blir det här under festivalen, och även om kön ännu sträcker sig lång utanför scenens trädgård när artisten kliver på scenen så finns således alltjämt sannolikheten att de som blir utan Patti ena dagen lyckas fånga henne en annan.
Så vad som bjuds under fredagens och söndagens framträdande kan Drefvet egentligen inte säga så mycket om, men rimligtivs torde det vara någon snarlik variation av den blandning av egna och andras klassiska protopunkalster med inslag av spoken words som vi nu får åtnjuta.

Wing följs av Dancing Barefoot, som följs av en hyllning till den brittiska 1700-talspoeten och konstnären William Blake i My Blakean Years… och det går inte att låta bli att rysa till lite av det patos hon har med sig upp på scenen med sina bandkollegor – den lilla kvartetten, vid sidan av Smith själv bestående av bas-/vapendragaren Tony Shanahan, batteristen Seb Rochford och gitarristen (tillika Pattis egen son) Jackson Smith, är tillresta från olika håll i USA för att här i Stockholm prova på denna nya, intima konstellation som hon sedan ska resa vidare med.

”Tack för att vi får använda er som försökskaniner”, säger Patti Smith efter att ha presenterat sitt band, och det är uppenbart både att hon känner sig lika trygg som vi i publiken här i det nära sammanhanget och att det här faktiskt är en ganska speciell tillställning det här, inte bara för oss nedanför scenen.

 

Det som gör Patti Smith till en så representativ artist för den här festivalen är inte bara att hon har en imponerande och känd personlig historia och ett legendariskt arv med sig, det är även hennes hennes mångfacetterade omfång, allt samlat i en förhållandevis enkel framtoning – hon är samtidigt lika pretentiöst konstnärligt som prestigelöst simpel, lika ouppnåelig som familjär, lika hippieflummig som stadig med fötterna på jorden, lika historisk som samtida. Lika allvarlig som avslappnat skämtsam – hennes lilla poetiska hälsningssamtal till solen som plötsligt tittar fram är både rolig och gullig, i synnerhet när hon därtill reflekterar över sin egen galenskap och ändå poängterar vikten av att konversera med sin omgivning, även med solen och träden.

Prince-klassikern When Doves Cry blir snyggt smithifierat nerskalad innan musiken, innan medmusikerna får ta en liten paus medan Patti rullar igång upprepningen av ”Holy, holy, holy…” i Allen Ginsbergs dikt Footnote to Howl, som hon levererar i en intensiv (även med ett litet hostavbrott) inlevelse. Den sista raden sätter ett ganska varsamt vackert finger på vad den här upplevelsen handlar om:

”Holy the supernatural extra brilliant intelligent kindness of the soul!”

Pissing in a River, hennes gamla Bruce Springsteen-komponerade dunderhit Because the Night och kampsångsklassikern People Have the Power avslutar lördagsträffen med Patti Smith, och jag tänker att om det är det här det innebär att vara Patti Smiths försökskanin, så är jag garanterat inte ensam i den fullsmockade trädgården att gärna stå ut med den uppgiften.

Anna von Hausswolff

Men nu är vi redo för de riktigt maffiga ljuden – nere på stora scenen har nämligen Anna von Hauswolff tagit plats bakom sina tangenter, och ut över publiken väller så mycket basfrekvenser i tonerna och så mycket omfång i trumljudet att våra celler nästan kommer i självsvängning.

Jag ska hålla mig ifrån att upprepa liknelser och formuleringar från den snutt jag skrev om hennes senaste spelning på festivalen, och nöja mig med att åter fascineras över hur hennes extremfalsett, likt en överstyrd Kate Bush, skär sig vrålstarkt och i vass kontrast genom den bombastiska ljudbilden.
En skillnad från förra årets gig är emellertid att hon nu ett par gånger lyckas slita sig från platsen bakom tangenterna för att ta med sig mikrofonen till scenens framkant och låta sin väna uppenbarelse dansa omkring, stompande fram och tillbaka likt en furie; en motsägelsefull korsning mellan älva och vildvittra som väl illustrerar även det ljudlandskap hon rör sig i.

Därtill har hennes bombastiska volymer nu skruvats upp ännu några varv för att anpassas till den större arena hon fått till hands den här gången, som om hon bestämt sig för att skaka loss grundbultarna till den självaste himlarund hon nu sitter under på samma sätt som hon gjorde med Eric Ericsonhallen/Skeppsholmskyrkan förra året.
När hon nu med sin orgel-drone fullständigt marinerat stora scenen och dess publik i ljud och på så sätt gjort den redo för nästa samling ljudkaskader, vilka ska frammanas av en av postrockens mest välkända orkestrar.

Någon vanlig Mogwai-spelning rör det  sig emellertid inte om här (om det nu finns nu något ”vanligt” med en Mogwai-spelning). Förvisso har postrock-skottarna aldrig varit de yviga gesternas män när det handlar om deras fysiska framtoning på scen, men nu är det än mer kontemplativt stillasittande än vanligt – här sätter de sig ännu längre utanför fokus, till förmån förmån för de visuella effekterna. Och det är ju meningen, eftersom det inte är mot bandmedlemmarna publiken ska riktas utan mot filmduken bakom dem, där filmen ”Atomic – Living in Dread and Promise”, rullas upp. Det är mindre en rockkonsert och mer en filmvisning med live-framfört soundtrack.

Mogwai

Det handlar om atombombens utveckling, sida vid sida med kärnkraftens vetenskapliga framsteg, kalla krigets hetsiga kapprustning, kärnvapenhotets överhängande fara, atomenergins onda krafter, men även de goda; de framsteg  och bakslag den för med sig i den forskningens och energisäkrandets namn. Och Mogwais specialskrivna musik är skickligt sammanvävd med bilderna, som om det vore omöjligt att bända isär filmen från bandet på scenen, då de sveper mellan susande vemod och regelrätta bombmattor av ljudets alla explosivt vackra krafter.

Mogwais specialskrivna musik är skickligt sammanvävd med bilderna, som om det vore omöjligt att bända isär filmen från bandet på scenen, då de sveper mellan susande vemod och regelrätta bombmattor av ljudets alla explosivt vackra krafter.

Mogwai är inga främlingar till filmsoundtrack som uttryckssätt; deras atmosfäriska musik har tidigare fått byggas kring bland annat bollsparkardokumentären ”Zidane: A 21st Century Portrait” och den förnämliga franska mysskräckisserien ”Les Revenants” (vars första två säsonger funnits att se på både Netflix och på SVT Play under namnet ”Gengångare”). Genom att nu turnera med denna live-rendering av soundtrack kombinerat med filmvisninging  utvecklar de nu ytterligare den samklang med filmmediet som postrocken som genre inte sällan doppat stråken i. De har i ännu större utsträckning än vanligt kunnat lösgöra sig från låtstrukturer för att till fullo jaga atmosfären, den rätta känslan – som för aftonen filmen skrivit manus till – med musiken, och filmens allvarstyngda ämne känns organiskt sammanlänkat till Mogwais typ av ljudbilder (på ett betydligt mer naturligt sätt än den gör till exempelvis franska fotbollsspelare, även om filmen om Zidane också funkade märkligt väl som backdrop för skottarnas musikalster.)

Det är mer än en filmvisning, mer än en konsert – mer än de två sammantaget. Och helheten är gripande.

…och på tal om samspelet mellan postrock och visuella konsertelement – när sedan den stora scenen börjar byggas om tyder allt på att Sigur Rós nu kommer att bjuda inte bara våra ögon utan även våra ögon på ett storslaget musikdrama.

När den senaste singeln Óveður knastrar igång, befinner sig de tre bandmedlemmarna bakom en stor halvgenomskinlig bildskärm – de går att skönja där bakom, som spöken, alltmedan tonerna växer och växer, i samklang med ljusmönstren på både framför- och bakomliggande skärm. Där håller de sig alltjämt genom gastkramande vackert stråkdränkta Starálfur och när Sæglópur plinkar igång.

Men snart har de hittills försiktigt atmosfäriska ljuden vuxit till den härliga bristningsgräns där den slöjande bildskärmen höjs och Georg HólmJón Þór ”Jónsi” Birgisson och Orri Páll Dýrason tar klivet fram för att låta sin musik explodera ut i Stockholmskvällen och för att låta oss omfamna hela deras ofantliga ljudrymd.

Sigur Rós
Utöver själva kompositionerna ligger Sigur Rós egenart – för egenart har de; om det är något band som kan ges den gamla klyschan ”låter inte som något annat”, utan att för den delen råka snubbla över gränsen mellan ”äkta” och ”bara konstigt”, så är det det Sigur Rós – i två karaktäristiska uttryck. Det ena är det faktum att Jónsi hanterar sin digert effektpedalsbestyckade elgitarr som ett stråkinstrument, och här ikväll attackerar han det stundom med stråken i en så ursinnig frenesi att man nästan kan tro att gitrarren är en motståndare och varje låt en titelmatch i tungviktsboxning. Utan att för den delen tappa de viktiga nyanserna i sin instrumentalism. Det andra är hans Jónsis innerliga falsettsång, vilken han ett par gånger håller ut i en så ren och lång ton att man börjar misstänka att han kan sjunga på cirkulationsandning.

Den monotoni som stundom gör sig gällande i Sigur Rós musik ligger bara på ytan, och den är snarast ett verktyg för att skapa myriader av tolkningsmöjligheter av de nyanser som ryms därunder.

Ska man vara lite elak så sveper en farhåga om enformighet mellan varven in över publiken – men den monotoni som stundom gör sig gällande i Sigur Rós musik ligger bara på ytan, och den är snarast ett verktyg för att skapa myriader av tolkningsmöjligheter av de nyanser som ryms därunder. Ta som exempel bandets tredje album, ”( )” – ja, det heter så, antingen detsamma som ”ingenting” eller ”två parentesbågar som kan fyllas med vad man vill”. Och alla albumets låtar saknar titel (även om de sedermera var och en kommit att omnämnas utifrån deras arbetsnamn). Av dessa får vi ikväll tre stycken – [Untitled] #1 (Vaka), #6 (E-Bow), respektive #8 (Popplagið), och den uppmärksamma konsertbesökaren kan notera att det är nästintill samma låttext som återkommer i de tre låtarna, vad tusan det nu är som sjungs…
Alla sånger på ”( )” är nämligen uppbyggda av samma elva stavelser, vilket alltså i viss mån gör skivan till åtta variationer av samma sång. Och det språk som används hintar ytterligare om den där idén om tolkningspotential – bandets låttexter framförs oftast på vonlenska (eller ”Hopelandish”, eller ”hoppländska”), det hittepåspråk som Sigur Rós själva konstruerat (eller improviserat fram) – just för att lyssnaren själv ska kunna fylla texterna med vilken mening som nu musiken helst råkar frammana från fall till fall.

Nu kanske man inte ska behöva en doktorsavhandling om isländsk postrock under bältet för att kunna åtnjuta en konsert med den här trion hela vägen – men det krävs nog inte heller; dessa måhända pretentiös konstnärliga dimensioner i bandets musik är inte till för att fördunkla eller distansera lyssnaren med  krånglighet utan, tvärt om, för att riva eventuella barriär och skapa ett möte mellan kompositör/musiker/artist å ena sidan och lyssnare/publik å den andra.

När till slut [Untitled] #8 (Popplagið) når sitt exploderande crescendo kan vi nog alla konstatera en lika andäktigt vacker som själaknycklande bombastisk audiovisuell totalupplevelse.

Jag kan här inte annat än utgå från att det funkar alldeles lysande, inte bara på mig, och att även gängse mindre inbiten Sigur Rós-lyssnare i publiken torde hänföras av denna storslagna stund som nu närmar sig midnatt på Skeppsholmen. När till slut [Untitled] #8 (Popplagið) når sitt exploderande crescendo kan vi nog alla konstatera en lika andäktigt vacker som själaknycklande bombastisk audiovisuell totalupplevelse, som (mina ordrika försök till trots) bäst kan sammanfattas med ett enda ord: Fantastisk.