Stockholm Music & Arts: Dag 1
2016-07-29
Skeppsholmen
Stockholm
En lagom loj katt i eftermiddagssolen, en svettig kär vän i en trädgård, en engelsk singer/soulwriter, en orakad dramaqueen, en skymningspyroman till svensk souldrottning och en legendarisk amerikanska med samma titel…
Se där – en alldeles utmärkt tillblandad festivalcocktail en fredag i julis sista flämtande helg.
Det är en angenäm upplevelse att glida ner till Skeppsholmens stora scen nedanför Moderna museet till Cat Powers toner och uppenbarelse, ensam på den stora scenen med sin elgitarr, ett par små gitarrstärkare och ett piano. Så inleder jag första dagens festivaleri. Lite trist att ha missat Mohammed Ali och Erik Lundin, förvisso, men det här känns alldeles… lagom. Chan Marshall, alias Cat Power, bjussar, med stämbanden sedvanligt beslöjade med sval heshet, på en mjukstart för den ännu lite sommarsömniga stämningen, och hennes avslappnade, snudd på loja, framtoning.
Ibland blir det emellertid nästan lite för lojt. När hon tar plats vid pianot blir de studsande pianotonerna stundom lite väl monotona, och ibland är det nästan bara några spridda applåder följda av ett viskat ”thank you” som hintar om att en låt glidit över i en annan. Även om det finns en låtordning på papperslappen framför Chan Marshall så blir det därför lite mycket medley av det hela, och när det efter tre (eller fyra?) låtar vid pianot når fram till den nog mest kända och efterlängtade låten ur Cat Power-repertoaren, lämpligt namngivna The Greatest, förstör tyvärr den bibehållet pulserande takten, ett par små bpm för snabb, en del av möjligheten till känsligt vackra nyanser.
Stundom känns det hela mer som att hon är den lite uttråkade tjejen på en fest som hittar ett piano i ett hörn som hon sätter sig och klinkar vid.
Storheten i låten finns alltjämt där, under ytan, men stundom känns det hela mer som att hon är den lite uttråkade tjejen på en fest som hittar ett piano i ett hörn som hon sätter sig och klinkar vid – vilket så klart blir lite märkligt när festlokalen är en öppen himmel och merparten av festen har sin uppmärksamhet riktad mot henne (om än i varierande grad av entusiasm).
Men hon har hela tiden kärlek i anslaget och en märkligt både trofast och sömnigt bllyg kontakt med publiken mest engagerade kärntrupp, och hennes sång trycks hela tiden ut genom hennes mungipa med välhållen känsla. Och det blir bäst när hon, åter med gitarren om halsen, till slut lyckas slita sig från den där monotona takten och strumma ut mer av de potentialer hon så uppenbart besitter.
Personligen tänker jag hellre tillbaka på Cat Powers senaste besök i Stockholm, när hon körde ett sologig på Göta Lejon härom året, än lägger den här konserten speciellt noga på minnet. Klockan 14-platsen i ett konsertschema under en festivals inledande dag, ensam på den väl tilltagna huvudscenen, är en otacksam uppgift för vem som helst, och inte ens Chan Marshall kan göra storverk av den. Fast hon hade kunnat försöka lite mer.
❦
Det är inte utan att Cat Power och Loney Dear, som sedan står på tur på schemat, skulle kunna byta scen med varandra – den senare har ett betydligt mer omfångsrik ljudbild och orkestrering och skulle lätt funka på stora scenen. Men upplägget är fullt begripligt: Cat Power är ett internationellt och i sådan mån större namn, och även om det hade varit förnämligt att få uppleva henne solo på den lilla (och för årets upplaga av festivalen nya) Trädgårdsscenen i stället så var hennes närvaro på stora scenen, i all sin enkelhet, just lagom just där och då. Samtidigt vore det nästan att slösa bort Loney Dear att ge Emil Svanängen och hans medmusikanter den ljumma stämningen vid stora scenen. För att möta Loney Dear på Trädgårdsscenen är det verkligen inget fel på – hans musik mår alldeles utmärkt av den lummiga intimiteten, där senaste singeln, Hulls, blir storslagen i vackert vemod, och vi blir lika varmt omhuldade själsligt av bandet som vi blir faktiskt av den snart gassande solen.
Från det att bandet, några låtar in i settet, sedan tassar igång med det mysigt säregna ”nama-nama-nama”-nynnandet i Ignorant boy, beautiful girl ökar så giget i intensitet, och stämningen stiger för att bli till stunder av ren njutning i Airport Surroundings och Saturday waits.
Vi blir lika varmt omhuldade själsligt av bandet som vi blir faktiskt av den snart gassande solen.
Emil Svanängen levererar sina toner med sin sedvanligt vänskapliga blandning av känslig inlevelse och humor, och han lyckas locka den sittande publiken till sina fötter och vi får oss till livs både dans- och sånglektioner. När vi i publiken förmås hjälpa till med en körande f-ton, blir gensvaret både ömt och vackert.
”Helvete vad fint det låter”, tänker jag – lätt förvånad, eftersom jag ju även hör min egen röst treva efter ett rent F. Och eftersom ju gängse publik inte alltid har himmelsk verkshöjd på stämbanden, även om Loney Dears publik säkert sjunger bättre än de flesta. (Jag vänder mig mot vänster och inser att den änglalika kören (trots allt) inte är min förtjänst; bredvid mig i publiken visar sig nämligen Klara Söderberg från First Aid Kit stå och humma så incognito hon kan, och bredvid henne ser jag sedan syrran Johanna. Tack för den lilla extra ljuvliga ljudgrädden på upplevelsemoset!)
❦
Efter Cat Powers svalkande solobris har Les Amazones d’Afrique lyckats värma upp den stora scenen ordentligt med ordentligt kompetensunderbyggt sväng och storslagen erfarenhet, och när det sedan är dags för Mikael Kiwanuka att kliva på scenen har publiken så kommit tillbörligt tillrätta i festivalformen.
Det långa introt till Cold Little Heart blir en passande lugn inledning på konserten. Synthstråkarna i låtens grund tonar igång, och snart ansluter Kiwanuka på scenen och låter sin slide-gitarr börja ge konserten form. Efter ytterligare några takter kommer resten av bandet in och låten, och spelningen, blommar nu ut i ordentlig volym.
Låten är också inledande spår på Michal Kiwanukas senaste, fortfarande ganska rykande färska platta ”Love & Hate”, och det är sedan kring denna platta giget huvudsakligen är uppbyggt. Och det är helt i sin ordning. De få inspelen från förra plattan, debuten ”Home Again” – den härligt 60-talsflummiga Tell me a tale, som soulgungar perfekt över över ett hav av hammondorgel och rhodes-plink, den mer stråhattsfolkiga Always Waiting och den Nick Drake-doftande gospelvisan I’m Getting Ready – är snyggt invävda i ljudbilden, och så här live lyfter de redan starka ”Love & Hate”-låtarna till nya höjder. Spelningen blir en såpass solid helhet att avsaknaden av debutplattans hittiga titelspår inte skaver alls (även om den så klart hade varit välkommen).
Helst skulle en ju vilja att musik var färgblind. Eller i alla fall ordentligt färgglad över hela prismat. Men vissa historiska och sociala färgavgränsningar finns alltjämt insmugna även i musiken – och när Michael Kiwanuka upprepat maler ut frasen I’m a black man in a white world – till publikens handklapp och funkiga wahwah-riff – går det att applicera orden även på hans musikaliska gärning i sin helhet. För han skulle kunna kallas en ”singer/soulwriter”, med taktpinnen pendlande mellan å ena kanten namn som, tja, Bob Dylan och Van Morrison, och å den andra Al Green och Bill Withers.
Och i detta gränsland har han hittat sin självklara plats i en motsägelsefull mix av chillat lugn och glödande intensitet. Med soulnerven vid fingertopparna lyckas han även med det inte helt självklara konststycket att monotont jammiga utsvävningar utan att det blir vare sig tjatigt eller tappar greppet om publiken; det är ständigt mångfacetterade känslostormar snarare än utfyllnad.
När Kiwanuka och bandet riktigt smärtar igång The Final Frame med en ögonknipande twangig distgitarr över en hammondmatta blir det riktig jävla gråthångelsoul, och dagens första gåshudsknottror börjar ploppa upp på mina underarmar.
När Kiwanuka och bandet riktigt smärtar igång The Final Frame med en ögonknipande twangig distgitarr över en hammondmatta blir det riktig jävla gråthångelsoul, och dagens första gåshudsknottror börjar ploppa upp på mina underarmar, och med titelspåret från ”Love & Hate” blir avslutningen av spelningen ett smärre väckelsemöte av musikaliskt patos.
❦
Nu ska en i allmänhet inte gå in på en artists utseende eller utstyrsel när det rör sig om en musikrecension – men för den som bara bekantat sig med Rufus Wainwright på skiva är det säkert en hyfsad överraskning att se en orakad jeans-tisha-sneakers-snubbe skutta in på scenen och ta plats vid den blanka svarta flygeln. Men det dröjer inte många ljudvibrationer innan vi ändå tryggt kan konstatera att den patenterade dramatiken finns där i hans förnämliga röst och i pianotangenterna.
Precis som med Cat Powers spelning tidigare så balanserar Rufus Wainwright med sitt sparsamma soloackompanjemang stundom på gränsen mellan ”charmigt avslappnat och intimt” och ”men va fan, det här är ju lite väl hafsigt; kunde inte produktionen anstränga sig lite mer”. Men Rufus Wainwright håller balansen bättre, mycket tack vare sin lekfulla framtoning men mest med hjälp av sin breda mångsidighet och sin djupt rotade musikalitet.
Hans ena stämband hela tiden är tajt spunnet i den klassiska musiken, och även om han fokuserat det senaste paret år på att skriva operor och tonsätta Shakespeare-sonetter, så är han ju även en popmusiker – och en ny popplatta är, berättar han, under tillsnickring. ”I haven’t gone completely mad”, försäkrar han. På denna kommande platta berättar han att låten Only the People That Love troligtvis kommer vara med, och trots ett lite hafsigt gitarrkompat framförande borgar det för att denna platta ändå kan vara något vackert att se fram emot.
Vi får trevliga prov från hans mer poppiga katalog – The Art Teacher, Out of the Game och Jericho, för att nämna några – men också hans mer konstnärligt svåra kompositioner, som en av de tonsatta Shakespeare-sonetter som utgör hans senast släppta platta ”Take All My Loves”, närmare bestämt Sonett nr 43 (om jag kan min Shakespeare (och min Google) rätt) som genom krumeluriga ackordföljder och stretande toner alltid landar i en känslosamt vacker klangbotten.
Lite självreflektion – att låta skägget växa och inte längre bry sig om utseendet (för utom ögonen; det är där allt finns) – och lite politik – kommentarer om Demokraternas konvent och den potentiellt kommande katastrofen i ett Donald Trump-lett USA – letar sig självklart in i den uppsluppne trubadurens mellansnack. Dessutom gör sig vansinnesdådet i Nice på franska nationaldagen härom veckan sig påmint när Rufus Wainright ger prov på sina operakompositioner. Den avslutande arian i hans första, franskspråkiga, opera, ”Prima Donna”, utspelar sig nämligen på just 14 juli, Bastiljdagen, och innan Wainwright framför arian, imponerande med sin ensamma röst och pianot, uppmanar han till att inte låta ondskan härska utan ta till gatorna närhelst det vankas fyrverkerier likt de som omsjungs i arian.
Om – OM – någon ska framföra Halelujah så är det Rufus Wainright (och kanske Leonard Cohen. Kanske.)
Ska vi snacka framförande av hits så står Rufus Wainright för dagens kanske största. Fast den är inte hans egen. Om man (med avsevärd ansträngning) lyckas skaka av sig minnet av alla söndersjungna ”Idol”-versioner av den gamla Leonard Cohen-hymnen Halelujah så kan vi nog konstatera (i brist på en något mindre död Jeff Buckley) att Rufus Wainrights tolkning alltjämt är en av de bästa out there [ – Just som jag skriver denna mening sitter en recensent bredvid mig i samtal med en annan och kungör åsikten att Wainwrights konsert i allmänhet och Halelujah i synnerhet var ”bedrövlig”; oh well, smakar och bakar, etc. ]. Det är, faktiskt, en smått rysligt vacker version och, när allt kommer omkring (om en nu låter det göra det), en smärre ynnest att få uppleva den live. För om – OM – någon ska framföra Halelujah så är det Rufus Wainright (och kanske Leonard Cohen. Kanske.)
❦
Apropå det där med att komponera ett konsertschema för en festivaldag… Music & Arts lyckas alltsomoftast bra med den biten. Så även denna festivalinledande fredag: från en hiphop-suedi, tämligen mitt i genombrottet; till ett ensamt soloplinkande internationellt namn med påtagligt alternativ-cred; till ett världsmusik-vibbat inslag, gärna afrikanskt, med sväng och ordentligt med rytm i blodet, och ruggigt kompetent stjärnstatus (även om det är tämligen okänt för gängse kaviar-svenne i publiken); till en just-det-ja-det-var-ju-hen-som-släppte-den-där-bra-plattan-härom-året med en ordentlig musiksjäl; ännu ett ensamt soloplinkande internationellt namn, det här emellertid med en något högre ambitionsnivå under viken det får plats en stor portion konstnärighet…
När klockan passerat 20 – det är fortfarande ljust, men solen har börjat leta sig så sakta ned mot horisonten – är det dags för kvällens näst sista gig på stora scenen. En ärofyld schemaplats, som måste tilldelas med omsorg. Låt oss kalla den ”skymingsslotten”. Det ska vara stort och välkänt, (men inte för stort; dagens headliner återstår ju alltjämt), en gedigen historia och låtskatt att ösa ur, ett modernt anslag, en påtaglig karisma och en lagom legendar-anstruken scennärvaro.
Jepp, skymningsslotten är som klippt och skuren för Titiyo, som ser till att självantända och betvinga mörkret.
Första låten blir, så klart, Första låten (det vill säga även första låten från förra årets svenskspråkiga comeback-album ”13 Gården”). Det är lite trevande till en början, men när vi sedan bjuds på ett besök i Solna och får åka med på en resa genom ett ängsligt Stockholm i Taxi blir den ”nya” Titiyo som våra öron lärt känna sedan släppet av senaste plattan varm i kläderna, och både soulnerven och scennärvaron faller på plats.
Den 26 år gamla (!) genombrottshitten Talking to the Man in the Moon får en ståtlig nyinramning där Titiyo står mitt på scenen, på tre sidor flankerad av synthar, och den mellotronsvävande orgelmatta som snyggt ligger i grunden till inledningen andas så mycket Where the Streets have No Name att man nästan väntar sig att The Edge från ska hacka sig in i introt med sin gitarr (och det, ska förtydligas, är här ett tillfullo positivt musikaliskt ljudsläktskap att nämna, då nämnda U2-hit har ett av tidernas snyggaste intron). Det avskalade soundets lugn hålls genom första refrängen för att sedan blomma ut med en moderniserad ljudbild med en tungt hjärtpulserande synthbas.
Ljudbilden bibehålls sedan när Titiyo ger en vink till sin vän Andreas (Kleerup) och låter hans elektroniska utformning av Longing for Lullabies vara vägledande när hon säkert tar med oss på en stadigt framåtblickande musikpromenad som sedan tar oss till hennes lika personliga som övertygande samtid i bland annat gnistrande popstompiga Självantänder och innerligt svävande Hålla dig vaken.
Det knyter snyggt ihop såväl konserten som Titiyos olika epoker.
Jag vet inte om det är genomtänkt, men den där orgeln från början av Talking to the Man in the Moon gör sig påmind även i introt till konsertens skönt gungande Come Along, en hit som på sätt och vis blev avstampet för ”Titiyo 2.0” i och med albumet med samma namn 2001 – och fan om den inte ligger där när det egentliga setet når sin sistalåt i Drottningen är tillbaka, som på ett liknande sätt kickade igång hennes nytändning, låt oss kalla den ”Titiyo 3.0”, för två år sedan. Det knyter snyggt ihop såväl konserten som Titiyos olika epoker, och sedan Titiyo trotsat festivalproduktionens tidtagarur och bjuckat på ett par extranummer sammanfattar vi en gedingen och snyggt uppdaterad karriär som alltjämt har en framtid för sig.
❦
Till positionen som huvudakt på en festivaldag gäller det ju sedan att hitta ett riktigt superstjärneupplägg eller en originell svulstighet utöver det vanliga, och det ska gärna passa ihop hyfsat med dagens tidigare tablå.
Och här har vi nu Ms. Lauryn Hill.
Jag ska inte säga att jag hyst någon oro för kvällens avslutande gig med Ms. Lauryn Hill. Men jag höll förväntningarna på en lite försiktig nivå; hennes relativa bortavaro från strålkastarljuset har varit långvarig och då hennes namn faktiskt har dykt upp har det inte varit i några betryggande ordalag, och i skivhaven har hon inte orsakat några nämnvärda plask sedan hennes solodebut sköljde över världen som en smärre tsunami – och det var ju ett tag sen nu. (Om ”The Miseducation of Lauryn Hill” hade varit en människa snarare än en enastående platta, så skulle hen bli myndig i år. Och hennes genombrott, Fugees-plattan ”The Score”, fyller 20. Jomen, nu kände man sig minsann plötsligt lite gammal här).
Men det dröjer inte länge förrän alla eventuella farhågor är som bortblåsta. Vi har blivit uppvärmda av hennes dj i tolv minuter (sju av dem under utsatt konserttid) när de tre blåsarna tar ton och Fröken Hill själv kompletterar styrkan på scenen, och redan i de inledande orden ”What is freedom but a fleeting notion…” i Conformed to Love har hon övertygat oss om att hon och bandet kommer ge allt för att hålla tag i den flyktiga friheten och låta den ljuda i all sin styrka fram tills kvällens sista ton är tagen.
Samtliga närvarande på scenen sitter ner – blåssektionen och kören på barstolar, Lauryn Hill själv, majestätiskt med en gitarr i knät, på en ståtlig bänk i mitten – men detta utstrålar styrka och storhet snarare än någon tillstymmelse till trötthet, och
genom starkt orkestrerade renderingar av Peace of Mind och Mystery of Inequity bevisar Hill att hennes andra soloverk, ”MTV Unplugged No. 2.0” från 2002, i många avseenden är oförtjänt förpassad till floppad glömska.
Om dängorna är en soulmysigt värmande kopp te på ”The Miseducation…” så har tekannan nu spetsats med en hel dunk eldig karibisk rom. Hejvaregår!
Det blir en kort, dj-kompad paus. Stolarna bärs ut. Upp och hoppa! Jepp – om vi hittills tagits med på en stadigt taktfast resa så jävlar, nu blir det åka av!
Ex-Factor riktigt frustar iväg – det går i ett betydligt snabbare soulsväng än låtens ganska lugnt tassande originalversion, och sången glöder med betydligt mer intensiv wailande innerlighet, rösten befinner sig på gränsen till desperation.
Och på den här vägen av storslagna hits är det. Everything Is Everything har getts en lustgasinjektion och drar iväg i racerfart, och när den eldiga sången övergår i rapavsnitten visar Hill att hon är just alldeles rysligt rapp i käften, och i settets hiphoptyngsta bidrag, Final Hour, rasslar hon ut fler stavelser per minut än antalet hårstrån som nu står i givakt på mina armar. Inget krut sparas, men likväl har gänget på scen en ny durk att ta till Lost Ones.
Om dängorna är en soulmysigt värmande kopp te på ”The Miseducation…” så har tekannan nu spetsats med en hel dunk eldig karibisk rom. Hejvaregår!
”Somebody told me there are Fugees-fans in Stockholm… is that true?!”, undrar Ms. Hill.
Det jakande gensvaret från den föga svårflörtade publiken blir naturligtvis rungande.
”Okay – drop it!”, instruerar Hill sin dj, och nu öppnas hennes andra skattkista. How Many Mics, Fu-Gee-La och och Ready or Not har, precis som hennes gamla solohits, stundom tweakats upp nästan till oigenkännlighet (samtidigt som de, motsägelsefullt nog, är omisskännliga) – och det är hur härligt som helst. Hela tiden är den söderhavsheta produktionens sväng stadigt rotat i 60-talets r’n’b och soul – men aldrig av någon ålderdomlig retroflört, bara av förstklassig kompetens och lika respektgivande som -ingivande historiekännedom, och de tre kördamerna som Hill bara omtalar som ”my girls”, säkert men avslappnat synkade i både ton och koreografi , skulle lika gärna kunna ha ett namn som slutade på ”-ettes”. Även framförandet den av Fugees adopterade Roberta Flack-hitten Killing Me Softly har fått en mer intensiv soulform än den version som Lauryn Hill, Wyclef Jean och Pras förnyade låten med på 90-talet. Tempot har nu emellertid dragits ner en smula för att fånga låtens ballad-dimensioner, vilket även ger setet en smooth övergång till Sweetest Taboo, som ligger lika snyggt slick i Ms. Hills mun som i Sades original.
Hela tiden är den söderhavsheta produktionens sväng stadigt rotat i 60-talets r’n’b och soul – men aldrig av någon ålderdomlig retroflört, bara av förstklassig kompetens och lika respektgivande som -ingivande historiekännedom.
Det är anmärkningsvärt att jag inte ägnar en endaste liten tanke (förrän nu då, lite efteråt) på hur pass gamla (och i hur stor utsträckning andra artisters) meriter hennes konsert lever på. Såpass bra är Ms. Hill och hennes band, och såpass upphottade är de gamla hitsen. Det här är inget jävla coverband, och även de låtar som inte uppstått ur hennes egen kreativitet är likväl tveklöst stämplade med hennes namn. Och det är hennes (och bandets) ofantliga talang snarare än det faktum att Hill, halvt-om-halvt, varit ”ingift” i familjen Marley (Bob Marleys son Rohan är far till fem av Lauryn Hills sex barn, men de två har aldrig formellt gängat sig – kanske är det för att betona detta hon sedermera envisas med att tituleras med ”Miss”) som ger Hill mandat att sedan langa Bob Marley & The Wailers-covers på ett litet löpande band; Jamming, Is This Love och Could You Be Loved blir Lauryn Hills egna utan att tappa respekten för ursprungsversionerna, och tempoökningen som även de här låtarna begåvats med i jämförelse med originalen gör nästan att reggaen stundtals flyttar in och tassar i soulsvängiga ska-marker.
När tonerna från Nina Simones storslagna gamla Cy Grant-klassiker Feelin’ Good (som Hill sjöng in till förra årets utomordentliga dokumentärfilm ”What Happened, Miss Simone?”) sedan flödar ut från scenen överväldigas jag av ynnesten i att jag nu få live-höra även den andra av de två mest ståtliga coverversioner av denna låt jag känner till, bara en och en halv månad efter det att ett besök i Globen innehöll den första.
Slutligen har midnattstimmen nått Skeppsholmen och Ms. Lauryn Hill och hennes kollegor avslutar lekfullt och uppsluppet genom att trycka till ett ordentligt utropstecken med Doo-Wop (That Thing) och låter oss med lätta steg dansa iväg med konstaterandet att ikväll har möjligtvis Titiyo varit Sveriges soulpopdrottning – men Ms. Lauryn Hill har regerat över hela det här musikuniversumet.
❖