Stockholm Music & Arts, Dag 1
Skeppsholmen

Tidsoptimismens hån gnager mitt bakhuvud över det faktum att jag inte hann stöka undan mitt vanliga liv i tid för att få se och höra den inledande konserten, med Tarantula Waltz, på festivalens stora scen. I stället trippar jag nu ner på spelplanen mitt i Goldfrapps bjudning.
Vilket inte är helt oangenämt.
Alison Goldfrapps och Will Gregorys meandrandre utvecklingsflöde genom alternativpoppen har genom åren alltmer rört sig från sina mer dansanta electronicakällor för att på sistone – i synnerhet på senaste plattan, Tales of Us, hitta fram till en mer ackustisk och orkestral rivierafilmisk loungekänsla – som är som gjord för att koncentreras till stora scenen i den varma eftermiddagssolen. Alison Goldfrapps starka röst och den svala och svävande ljudbildens går som en härlig bris ut över publiken, som nu börjar fyllas på allt mer.

Men nu behövs det en glädjeinjektion för att få igång feststämningen. Och den kommer. Med besked.
Med färgsprakande scenografi och kostymering, och med sin, märkligt nog, ganska ovanliga sammansmältning av schlagerpop och indiesensibilitet är Linnea Henriksson, både visuellt och ljudligt den perfekta kombon mellan Beyoncé och Sylvia Vrethammar, och uppar glädjenivån på Skeppsholmen ordentligt.
Med sin självklarhet och känsla, och sitt hittiga låtmaterial, tar hon ett stadigt grepp om scenen och om publiken, och motbevisar med råge den gamla, långt in i alla strukturer insunkade festivalfördomen att mansdominansen i artistuppbåden inte alls beror på något annat än ett arrangörerna gjort en helt vanlig kvalitativ bedömning, helt utan ingrodd sexism. Hon fixar egentligen detta alldeles fenomenalt på egen hand men ser till – bara för att slå gubbjävlarna ordentligt på fingrarna – till att rada upp de kvinnliga gästartisterna en efter en på scenen. Ane Brun, Tove Styrke, Cecilia och Jenny Vaz, Cleo

Inte för att just Stockholm Music and Arts denna dag lider nämnvärt av den där alldeles för sedvanliga gubbigheten i artistuppbådet.
Case in point: Härnäst är det dags för Chrissie Hynde att inta scenen.
Den nu solokvistande Pretenders-sångarens rockstjärneaura är riktigt knockande, och i samklang med hennes välkända röst tränger den som ett regn av vassa och intensiva, men samtidigt härligt mjuka, pilar ut genom publiken och de nu skönt ljumma sommarrymderna på Skeppsholmen.
Chrissie Hynde ser till att, i upprepade låtmellanrum, uttrycka sin kärlek till Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Som om namnet på hennes senaste platta, tillika hennes första album i eget namn, inte gjort denna kärlek tydlig nog: Stockholm.
”Get used to it. No one else will have me”, annonserar Chrissie Hynde skämtsamt från scenen. Okejrå, helt okej för min del.
Så klart räcker inte en tämligen färsk soloplatta till en hel konsert, varken i låtmängd eller publikfrieri, för en ikon av Chrissie Hyndes klass. Så visst bjuds vi även på ett par Pretenders-klassiker, ”Don’t Get Me Wrong” och den annonserat ostiga (”You wouldn’t be here if you didn’t expect something cheesy, now would you?”). Fint så! Det är bara att än en gång slå fast att Chrissie ❤ Stockholm. Well, right back atcha!

Men visst bjussar kvällen på lite gubbighet också. Vilken ju inte är att klaga just nu…

”Va? Lever de fortfarande?!”, blev min spontana reaktion när jag för några månader sedan läste att Television skulle förära årets upplaga av Stockholm Music & Arts med en konsert. För bland de gamla legendarer som förärade världen med kultförklarade skivor, för popen/rocken/punken epokgörande inspirationskällor, i slutet av 70-talet så är det ju många som sedermera lyckades slarva bort sina liv ganska ordentligt, vissa hela vägen ner i graven. Men Tom Verlaine och hans bandkollegor lever än. Och det tackar vi för.
Jag föddes 1977. Precis som Marquee Moon, just Televisions kulförklarade skiva, vilken bandet nu är här för att framföra i sin helhet.
Det är med andra ord svårt att hävda annat än att Television lever på gamla meriter. Men med tanke på att Marquee Moon är en merit som får gängse rock-ikons CV att grönska av avund, så är ju knappast det något att rynka på näsan åt.
Och när skivan i fråga, sedan jag införskaffade mitt exemplar av den för åratal sedan, har en benägenhet att med sissådär årsjämna mellanrum hitta sig ut ur min hylla och till högtalarna – utan att jag någonsin trott mig någonsin få uppleva bandet live – så är det inte utan att det går rysningar genom mig när första låtens gitarrhugg och bekant twangiga stämslinga drar igång. Det hela går lite släpigare än på skivan, men det känns bara helt rätt, och snart inser jag att jag, oproffsigt nog, står och diggar och sjunger där med i fotodiket när ”See No Evil” når sina crescendon.
Den ungdomliga nerven i låtarna har genom deras 37-åriga existens alltmer bytts ut mot gråa hår, men de är alltjämt desamma, och den åldrade versionen av Tom Verlaines röst har fortfarande tillbörligt säregen gnällpondus. Och så gitarrerna. De frustrerat klösande tonerna i exempelvis ”Venus”, ”Friction”, titelspåret ”Marquee Moon” och ”Prove it” vet precis vart de ska ta vägen när de når mina nostalgiska öron. Här och nu är de förvisso framförda av Jimmy Rip, den enda i kvartetten som inte var med i bandet när Marquee Moon kom till (utan anslöt först 2007), men han förvaltar Richard Lloyds efterlämnade solon och slingor med lika mycket bravur som respekt.

Men nog med kvällens farbror-inslag…

En vän till mig har gjort en låt som heter ”Jill”. I min (troligtvis ganska korrekta) tolkning handlar den om hur småkrångligt det är att som hård rockgosse, svårmodigt popsnöre eller bohemsyrlig trubadursnubbe förlika sig med det faktum att man, som han sjunger, ”är lite kär i Jill Johnson”. Och den känslan skriver jag under på. För den som inte vill ge i alla fall en liten del av sitt hjärta till Jill Johnson har fan inget hjärta i kroppen att ge från.
Och det påminns jag om nu. För hon gör det hon gör så innerligt, så snyggt, så glädjespridande och genomproffsigt  – och, i ordets allra bästa bemärkelse, trevligt – att man ju alldeles ler i bröstet.
Och det krävs sin kvinna för att bära upp upp headline-spotten på en festival som denna. I synnerhet som hon i många stycken av konserten egentligen frontar ett coverband. Och på egen hand, med bara eget material, skulle nog Jill Johnson inte vara så gjuten för denna slotten på kvällens agenda.
Vilket hon är väl medveten om – visst har hon kompetensen och närvaron att fixa det – men när idén för konserten började förverkligas, berättar hon, undrade hon, smått livrädd, vad tusan hon gett sig in på.
Att hon nu ändå står där och på alla sätt glittrar beror så klart på de fantastiska framgångarna med SVT-programmet ”Jills veranda”, framgångar till lika delar avhängiga på ett lysande koncept och Jill Johnsons egen persona, där en rad gäster ser till att ljuv musik föds på verandan i hennes hem i Nashville.
Och nu har konceptet blivit till en live-upplevelse, och nu är alla gästerna här (förutom Kristian Gidlund, må han vila i frid) – Titiyo, Kakan Hermansson, Skizz Bizzi, Marit Bergman, Pam Rose, Magnus Carlson och slutligen den lika fantastiska rösten som solskenshistorien Doug Seeger.
Och visst håller Jill Johnson med vännerna från Nashville kvällen i sin famn.
Det är liksom en public service-konsert som inte går att värja sig mot, och när stora scenen släcks ner för dagen knallar jag därifrån med en massa extra kärlek i stegen.

Och var ska jag nu ta vägen med all denna kärlek då? Jo, jag knallar upp till Skeppsholmskyrkan, eller Eric Ericson-hallen, som den nu heter sedan Gud inte längre hade råd med hyran. Men den kyrkliga atmosfären hänger så klart kvar i arkitekturen. Liksom akustiken!
I den stora rymden där inne ges jag, bannemej, möjligheten att helt sonika lägga mig på golvet, precis framför den skollinjalshöga scenplatån som byggts upp för att snart ta emot Chrisopher Sander och hans medmusikanter. Och ligga där och stirra meditativt upp i den vackra kupolen. Liggkonsert FTW!
I den här lokalen, vars inbyggda arkitektoniska reverb skulle kunna tillåta att ”fallande nål” var en del av konsertens instrumentering, passar Christopher Sanders låtar och framförande religiöst bra. Minutiöst försiktigt, inlevelsefullt, andäktigt.
Det är intimt, och både bandets och ens egen närvaro blir så där härligt vibrerande påtaglig.
Dessutom är Christopher Sanderss både skört väna och starkt rena röst körbackad av Nocolai Dunger och Rebecka Törnqvist. Jo, jag tackar jag! När konserten når fram till sitt slut i ”Kokong” från Christopher Sanders senaste solo-platta ”Jorden var rund”, når stundens skönhet kuddsnuttigt rysmyspysiga proportioner.
Ja, det är ju ren logistisk matematik att stående ovationer efter ett att ha befunnit sig i liggande ju blir snäppet vassare än en vanlig stående ovation – och efter att ha extranumrerat med [ingenting]-låten ”Medan vi sov” så blir det just det. Ja, ni fattar.
Att svära i kyrkan är så klart som att… svära i kyrkan – men, just det ja, nu är det ju ingen kyrka längre… så det är bara att konstatera: Fy faaan, va fint det här var!

 

[Dag 2.]

[Dag 3.]

 

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg