Stockholm Music and Arts, dag 3
Skeppsholmen

Den sista festivaldagen på Skeppsholmen får mina ambitioner se sig besegrade av det faktum att jag inte hinner med vare sig Linnéa Olsson, Doug Seeger, Richard Thompson eller Sean Kuti. Men att starta konserteringen med The Magic Numbers blir ändå alldeles… lagom. För de är, i all välmening, ett alldeles lagom band. Vilket liksom passar perfekt här. De har en säker känsla för medryckande melodier utan att sprätta iväg för långt, de är hela tiden känslomässigt närvarande och när de i vissa partier öser på gör de det alldeles – lagom. Och vi får alldeles lagom avvägda doser av gamla hits – som ”Love’s a Game”, vilken de magiska nuffrorna (på sedvanligt manér) låter glida över i ”People Get Ready – och nya bekantskaper, som ”Roy Orbison”, vilken bådar gott inför det kommande albumsläppet. De lyckas helt enkelt musicera in en skön, en alldeles lagom, kil i vårt medvetande.
Gott så.
För snart behöver vi öppna sinnena på vid gavel.

Det är så klart lite knasigt att jämföra två band med varandra bara för att deras namn klingar snarlikt. Men le knas, c’est moi  – så det tänker jag så klart göra i alla fall. För bandet Goat, som nu studsar loss på Music and Arts stora scen, är verkligen inte att förväxla med bandet Ghost. Men jag kan ändå inte låta bli att se vissa likheter.
Den mest uppenbara, så klart, är att samtliga bandmedlemmar hemliggör sig bakom mystiska maskeringar. En annan är att de båda är svenska. En tredje är den säkra kollen på 70-talshårdrockens arv, och en fjärde är är höghållandet av en image som till synes har en smått ideologisk koppling till en åkallan av något slags naturväsen.
Om man sedan ser till bandnamnen igen är ju Goat, geten, ett djur som inte sällan kopplas till de mörka krafter som Ghost anförtror sig. Men skillnaden bandnamnen emellan är trots allt en liten bokstav (om vi för argumentationens skull låtsas att h:et i Ghost inte bara är stumt i uttalet utan även ovidkommande i den här – okej, hyfsat krystade – jämförelsen). Och där det s:et hoppat ett litet vänsterskutt på tangentbordet och G(h)ost blivit Goat, har uttrycket hoppat från satanism till shamanism, och där Ghost tömt hella Buttericks suppli av vit ansiktsfärg har Goat i stället raidat hela Indiskas avdelning för kuddar och gardintillbehör.
Båda banden har helt enkelt en ådra för att göra spektakulära framträdanden.
Vilket funkar. Det ger det hela ytterligare viktiga upplevelselager som man inte ska bortse från i helhetsbedömningen – inte när det ju handlar om en livs-levande-live-spelning.
Och inte för att jag vill få Satans förkämpar mot mig här, men när snyggt läskiga Ghosts antikist-USP, som jag ändå gillar som koncept, ganska snabbt spelar ut sig själv och förvandlas till ett ”meh” är det Goat som drar det något längre strået. För det här erbjuder så mycket mer energi, så mycket mer nöje. Dessutom i kombination med en stor, inovativ och varierad musikalitet. På ”skiva” (=Spotify) kan jag förvisso både ha och mista deras låtar, men här på scenen blir det en härlig explosion. En tokig krigsdans eller ritualgalen rocktripp. En dramaturgisk gimmick, visst, men som sådan en välkommen dylik, en som är som klippt och skuren för Music and Arts stora scen, i synnerhet som en öronvänjande upptakt till den följande huvudaktens skärande gitarrdistar. Och skådespelsdimensionen i det hela förtar inte den faktiska smått extatiska urladdningen. Det är gränslös världsmusik av det hårdare slaget, skönt flippat, flummigt och intensivt i en märklig blandning av dödsetno och voodoorock som är tillräckligt intensiv för att väcka döda.

Och här ligger det nära till hands för mig att använda mig av en lite elak övergång till nästa artist…
(Men inte skulle väl jag…?!)
För folkmassan som nu närmar sig 10000-talet på planen på Skeppsholmen när Goats sista toner ringer ut har nu plötsligt förvandlats till en zombiesegt trögflytande… gubbröra.
Nu vill jag definitivt inte låta påskina något ont om gubbar som gillar Neil Young – jag är ju för bövelen en dylik själv. Nästan, i alla fall. Ja, en riktig gubbe har jag kanske (?) ännu inte hunnit bli, men fan vad jag aktar Neil Young högt.
Crazy Horse, däremot? Asså, njae…

Både Neil Young, Crazy Horse och jag har blivit 13 år äldre sedan jag senast erfor dem spela live tillsammans. Vilket kanske inte känns som en idealisk utgångspunkt för kvällens begivenhet.
Minnet av den gången var att spelningen var uppdelad i tre, tämligen jämnstora, delar:
Den första med Neil Young och Crazy Horse tillsammans, i ett evigt malande av låtar som till största delen består av bara två ackord och ebbar ut i huggande outron som aldrig vill ta slut. Smått olidligt.
Den andra med Neil Young i ensamt majestät, endast tillsammans med sin akustiska gitarr, sitt slitna piano eller den gamla tramporgeln, lugnt och lidelsefullt framförande sina främsta låtskatter, Alldeles fantastiskt.
Den tredje med Crazy Horse tillbaka på scenen. Mangel, mangel, mangel. Nästan outhärdligt.

Och…?
Här och nu, på Skeppsholmen, klockar konsertens första tre låtar sammantaget in på 37 minuter. Ja, ni fattar…
Nu älskar jag förvisso mangel, och jag kan inte låta bli att impas av att musikernas spelfinurlighet på scenen inte tycks ha åldrats lika mycket som tiden sedan sist. Och är det några som faktiskt klarar av att hålla inlevelse och driv igång i hundratals tvåackordsrundor i följd så är det de hör gubbsen. Men inte ens de kan riktigt hålla borta det faktum att det i längden blir lite (och med ”Lite” menar jag ”ganska jävla”) – tjatigt.
Lägg därtill att det där lugnare, vackra partiet i mitten den här gången begränsats till ungefär tre låtar.
Men fina är de: först Crosby, Stills, Nash & Young-låten ”Name of Love”, som blir ett välkommet avbräck till manglet, sedan en av poptrubadismens mest söndertjatade låtar – men det känns speciellt att få höra just Neil Young framföra Bob Dylans ”Blowin’ in the Wind”, så klart med stor känsla. Men när detta partiet av konserten sedan avrundas med (fantastiska) ”Heart of Gold” undrar jag lite varför han inte ansåg sin alldeles egen digra låtskatt som tillräcklig att gräva ur just här.
Sen maler vi vidare i ett par, tre låtar. Tack och lov kommer där ”Cortez the Killer”, en av de (i synnerhet i Crazy Horse sällskap) Vasaloppslånga Neil Young-tröskverk som faktiskt aldrig blir tjatig utan alltid vidhåller sin nerv. Ja, nu står jag faktiskt här och riktigt mysryser. Och sen når vi (efter en publikomröstning) fram till en av rocknestorns riktiga signaturlåtar – ja, det är fan nästan att jag kan nominera den till Kanadas alternativa nationalsång – så har jag inget att klaga på. För så länge som ”Rockin’ in the Free World” framförs av Neil Young, med eller utan Crazy Horse, (eller möjligtvis av Pearl Jam) så har jag inget emot om de tragglar refrängen både x, y och z antal gånger. Här sätter den igång i ett skönt släpigt tempo som ger låten ordentligt utrymme att landa med all sin tyngd.
Och den nya låten ”Who’s Gonna Stand Up and Save The Earth” blir ett helt okej extranummer, fyllt av ekorevolution och patos. Och inte så jävla mycket malande.

Så visst är jag nöjd – även om Neil Young kan vara så mycket bättre (jag föredrar honom exempelvis tillsammans med sitt ”Electric Band”, med vilket han senast gjorde ett festival-strandhugg i Stockholm, på Stora Skuggan härom året). Stundom när jag nu stått där i publiken och matats samma runda med distade gitarrklösningar om och om igen har jag tänkt att, visst, Crazy Horse tog sitt namn från en gammal indianhövding, men fan vet om inte galenskapen just nu ligger hos Neil Young – för om en väljer att ha Crazy Horse som akompanjemang, snarare än att låta sina låtar komma till sin egen rätt… Ja, då har en inte, i just detta scenario, alla hästar hemma. Bokstavligen. För det är ju kanske där den här galna pållen till kompband borde ha lämnats.
Men nåja. Nu är det ju med Crazy Horse han varit här, och det är fan inte så pjåkigt. I synnerhet inte när de faktiskt höll sig till två timmar och ändå lyckades klämma in ”hela” 14 låtar.

Så, tack och godnatt för den här gången, Stockholm Music and Arts!
Eller…?
Nej, inte alls!

För att inte gå till kojs med känslan av att livet är ett enda långt malande Crazy Horse-outro viker jag nämligen åter igen in till Eric Ericson-hallen. Eller ja, det skulle jag ha gjort ändå. Definitivt. För här väntar mig en av de upplevelser jag allra mest sett fram emot under festivalen: Tonbruket. För kvartetten Dan Berglund, Martin Hederos, Andreas Werliin och Johan Lindström utgör (i synnerhet sedan Esbjörn Svenssons på så många plan genomtragiska hädanfärd härom året) Sveriges kanske allra bästa och mest intressanta (och därtill populärkreativt kapabla) jazzkonstellation, och mina förväntningar är höga. Men fan vet om de inte överträffas.
Nu har en betydligt större publik än det tidigare paret kvällar luskat ut att en konsert i Eric Ericson-hallen är ett formidabelt sätt att avsluta en Music and Arts-dag, och det är sjeäöukt varmt inne i den gamla kyrkan. Men det kan vi stå ut med. Det göder nästan bara den fantastiska upplevelsen.
Som få har kvartetten, som ikväll under valda låtar är förstärkt av saxofontrio och extrapercussion, en förmåga att smälta samman sina strukturer med förmågan att sväva ut ifrån dem i total inlevelse. Ja, det där som jazz i mångt och mycket är; mötet mellan enorm musikalisk skicklighet och total hängivelse, ett totalkontrollerat kaos. Och de gör det med sina egna regler, där en effektbelamrad akustisk gitarr, pedalsteel, elektroniska oljud och synthkaskader smälter samman helt instinktivt med den klassiska jazzinstrumenteringen. Lägg därtill bandets förmåga att stå lika bergsäkert med referenstassarna i exempelvis Lars Gullins och Jan Johanssons gamla svenska jazzmylla som i Radioheads mer experimentellt inlevelsefulla utsvävningar (eller utlevelsefulla insvävningar), och vi har ett band som lyckas vräka ur sig sin äkthet
Ett lite märkligt och potentiellt besvärligt fenomen uppstår när Tonbruket spelar i Eric Ericson-hallen. När bandets stundom intensiva rytmer brakar iväg från scenen får nämligen lokalens enorma kupolbestyckade akustik ibland för sig att eka dem tillbaka lite ur fas. Men det tycks inte bekomma bandet, och inte publiken heller, för Tonbruket hanterar även denna dimension av kaoset hyperskickligt och håller åhörarnas fokus i ett såpass säkert grepp att inget annat finns här än deras
musikaliska styrka.
Lite tekniskstrul ger bara lite extra humor till festivalens sista i sanning skälvande timme, och när Tonbruket sedan tar titelspåret från senaste skivan, ”Nubium Swimtrip”, och i den bastulika värmen låter det växa från ett meditativt embryo till ett formidabelt ljudfyrverkeri sätter de ett värdigt utropstecken för festivalen.

Livet är möjligtvis stundom ett segt malande Crazy Horse-outro. Men det är det här jag snarare lever för, det som väger upp, gör allting intressant. Musik som spränger sig utanför ramarna och sedan kutar omkring runt dem, liksom jävlas med ramarna, för att ibland genast kunna hoppa tillbaka in när det behövs.
NU är jag nöjd på riktigt.

 

[Dag 1.]

[Dag 2.]

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras