Stockholm Music and Arts, dag 2
Skeppsholmen

Låtom oss inledningsvis skänka en tanke till de artister vars konserter under festivalens andra dag föll offer för min tidsoptimism (och mitt uppenbart stora behov av sömn), och därvidlag alltså förblev oupplevda från min sida, trots att jag hade velat ack så annorledes: Sumie (som jag var lite nyfiken på), Amason (som jag högaktar), Gnucci (som var lördagens överraskningsartist) och Beth Orton (som jag faktiskt aldrig riktigt fastnat helhjärtat för, men som det just därför skulle vara kul att få uppleva live). Skit också.
Nåja, livet går vidare. Till Jenny Wilson. För framtiden är nu. Och Jenny Wilson är utan tvivel en av våra största artister och musikskapare.
Med förra årets mästerverk Demand the Impossible längst upp i ryggsäcken har hon nu ingen stor orkestrering, inga gospelkörer, som uppbackning. Endast trummis och gitarrist utgör hennes kompband, tillsammans med en synth fullproppad med programmerade ljudinslag. Och det räcker gott och väl för att lägga en stadig grund till de låtar från den senaste plattan som utgör huvudsaken av spelningen, en grund som Jennie Wilsson står vrålsäkert på, och även i de inslag som plockats upp från tidigare i repertoaren, mest storslaget ”Like a Fading Rainbow”, har dessa omarbetssats till att passa perfekt för den här sättningen.
Så mycket attityd, intelligens, känsla, samhälleligt patos, musikalitet och kreativitet får plats i det som är Jenny Wilson, i det som hon bjuder oss på. Klockslaget och platsen känns inte riktigt optimalt för den här urladdningen, men det förhindrar inte ordet ”mäktigt” att leta sig fram till mitt sammanfattande omdöme.

När nästa artist på stora scenen härom sistens dök upp med sin senaste gåva till skivutbudet hade han kastat av sig såväl artistnamnet Moneybrother som dess svenska syskon Pengabrorsan. Och det var uppenbart att det var mer än ett effektsökande försök att medelst variation påminna publiken om hans existens. Nej, att han numera heter det han heter, Anders Wendin, känns helt naturligt. För låtarnas uttryck och sound är här något annat än tidigare, något betydligt närmare, mer personligt, mer äkta. En annan musik.
Och den äktheten översätts väl till livesammanhanget. Även om det, motsägelsefullt nog, i många avseenden är samma sak som förr. Hans hår är möjligtvis lite längre än i gängse Moneybrother-frisering, men hesheten i hans röst är densamma, jeansen lika tajta, orkestreringen alltjämt väl tilltagen, med den gamla vapendragaren Viktor Brobacke och hans trombon som given central fixpunkt i kompbilden.
Men det är ändå inte Moneybrother (eller Pengabrorsan). Det är Anders Wendin. Mycket handlar det om de personliga och berättande texterna, som tillsammans med både rörande och komiska anekdoter i mellansnacken gör den här konsertstunden extra intim. Och i det har Anders Wendin funnit en trygghet, han har funnit sig själv, en Anders Wendin som inte behöver svepa in sig i något artistnamn eller någon mer eller mindre bossig inspirationsmylla för att kunna stå stadigt.
Inte för att hans live-ansatser under Moneybrother-monikern någonsin lagts på något lägre än Bubka-höjd, men det här är liksom en annan grej, en annan dimension av spelglädje.
Att det är en ny trygghet vi får ta del av är måhända, återigen, lite motsägelsefullt, då han nu inte kan luta sig mot den digra samling hits som han arbetat fram genom åren. Men han behöver inga livlinor. Det hela är starkt nog att klara sig med enbart det senaste, post-moneybrotherska/-pengabrorska, materialet – sånär som avslutande extranumret (ja, spelglädjen är så påtagligt att Anders Weindin och bandet tillåts dra över tiden med en låt), ”De vet ingenting om oss”. Vilken förvisso ju är en cover (på Kirsty MacColls ”They Don’t Know About us”) och som sådan inte röjer någon enda gnutta trevande mot det gamla aliaset.

Och apropå helt olika dimensioner av spelglädje…
För när Peter LeMarc kommer ut på scenen och möter publiken är det något helt annat. För i det kontrasternas universum som vi lever i är glädjen och uppsluppenheten som störst när sorgen och allvaret är bara runt knuten.
Och det är inte bara i hans låttexter som känslor, allvar och sorg gör sig påminda, utan speciellt i de omständigheter under vilka han, och publiken, är här ikväll. För det är något speciellt som nu händer, och alla vet om det. Mitt i en segdraget svår period för Peter LeMarc och hans familj har han annonserat att det här blir hans allra sista konsert, och alla tycks taggat måna om att till fullo insupa stundens allvar, vilket fullständigt kokar på planen på Skeppsholmen.
Alla är såpass taggade att Peter LeMarc, hedervärt nog, inte behöver dra ut på väntan i någon rockstjärnedryg försening – nej, i stället gör han en Ramones och låter spelningen dra igång en kvart före utsatt tid (till en något förtretlig överrumpling för en fotograf/skribent som abrupt får göra en smärre brandmansavslutning på toalettbesöket uppe i Moderna Museet och zickzackrusa genom folkmassan ner till scenen).
Nu har jag förvisso varit på både en och tre ”avskedskonserter” med band/artister, som sedan innan man ens hunnit börjat sakna dem gjort comeback, för att musikabstinenserna helt enkelt blir för stora – men även om ”aldrig” som bekant är ett ord man aldrig ska säga, är jag benägen att tro att det här är på riktigt. Peter LeMarc menar allvar.
I ett av de första mellansnacken lugnar han emellertid publiken med att han tänker fortsätta göra musik; det är bara vägen av livespelningar som når sitt slut här ikväll.

Från inledande ”Mellan himlen och mitt fönster” radar Peter LeMarc och bandet upp de riktiga klassikerna från hans katalog, blandat med hits som en sådan som jag nästan hade glömt att de fanns, men känner igen väl när de kommer. För jag har egentligen aldrig varit ett LeMarc-fan av några nämnvärda proportioner, annat än i en stor hantverksmässig respekt. Men nu tar den steget upp till att omfamna det faktum att det här är en av vår samtids största rockpoeter, och att han rättmätigen bör betraktas som en sådan. Och fan om den inte smälter ihop med den beundran som sjuder från 45+-kvinnorna i publiken längst fram mot staketen.

När konserten nått fram till rörande ”Memphis i himlen” från Peter LeMarcs senaste (!) skiva, Svag doft av skymning, tillägnar han den till Lennart Persson, som han omnämner som ”den enda [journalsit] som någonsin kunnat skriva [om] musik”. Nu håller jag förvisso med om Lennart Perssons journalistiska storhet och gärning, och förbannar hans alldeles för tidiga bortgång, men tillsammans med ett par tirader om de gratisvindrickande journalisterna uppe på VIP-hyllan (där jag faktiskt i skrivande stund sitter med en dyrt inhandlad Hof vid sidan av mitt block) så är det inte direkt som att han tigger på sina bara knän om recensionspluss och -getingar i drivor. Men det behöver han ju inte göra. För det går inte att dissa det här, eller ens låtsas som att det här är annat än fantastiskt.

Känslan av att vilja göra ett värdigt avslut vibrerar i sluttakterna på nästan varenda låt under konserten, och när den blir rent bombastisk när ”Vänta dig mirakel” når sina sista toner inser man, ännu mer på riktigt, att det snart är slut på riktigt. Men trots vemodet är det alltjämt glädje och kärlek som strömmar både från och upp mot scenen. Vemodet håller i glädjen, ser till att den inte rasar samman.
Och när Peter LeMarc sedan väljer att avsluta settet tillsammans med ”Little Willie John” är det så klart ett lämpligt val, inte bara för att den utgör en av hans största och mest gripande låtstunder; för hela konserten har därtill varit som en älsklingssång, en sorgsen sång, och han har sjungit för sin själ,  för våra själar, som ett långsamt farväl. Vibrationerna som når mina hörselorgan fortplantar sig fram till min ögonvrå där de knuffar ut en tår, en tår som jag låter ligga kvar där medan Peter LeMarc bjuder på extranumren  ”Nio broars väg” och ”Evelina”, innan han och bandet i en omfamning tar sig ut på scentungan för att tacka och bocka innan han‚ synligt motvilligt, vänder bort och kliver av.

Jag har inte koll på om Peter LeMarc någon gång möjligtvis kallats för svensk souls konung. Men i mångt och mycket är det just svensk soul han skapar och nu framför, och just det han är, dess kung, alltjämt. För han har inte abdikerat.
Men kungen har nu lämnat scenen.

Publiken vill inte gå. Men bandet får inte spela mer.
Peter LeMarc kommer inte tillbaka.

 

 

(ljudfil ovan från https://soundcloud.com/lemarc-1)

[Dag 1.]

[Dag 3.]

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras