Det blir inget mer Bråvalla. Det som de flesta redan hade på känn efter årets paus tillkännagavs under veckan som gick. Den gigantiska festivalen i Norrköping läggs ner. Drefvet har varit på plats och rapporterat från samtliga fem upplagor av festivalen och när det hela nu är över satte sig Ricky Holmquist, Fredrik Tideman och Mikael Mjörnberg ner för att minnas och diskutera festivalen så som den var.
Micke: Inget mer Bråvalla, det blev alltså bara fem år, men den spontana reaktionen är väl att ingen är särskilt förvånad?
Fredrik: Nej verkligen inte. Särskilt inte efter ”pausen” i år. Jag hade blivit mer förvånad om festivalen kom tillbaka.
Ricky: Nej det kändes egentligen redan när beskedet om ”time-outen” kom att graven redan då grävdes.
Micke: Verkligen och det har väl känts under de här åren som att festivalen mer och mer tappat fästet snarare än växt sig stark så som det var tänkt.
Ricky: Det GÅR INTE att pausa ett eller flera år och tro att man ska komma tillbaka. Festivalbesökare är beroende av kontinuitet, något som Bråvalla inte lyckades med. Det var för mycket business och för lite känsla
Micke: Visst var det så, i slutändan känns det väl ändå som att det var bristen på identitet och röd tråd som gjorde att festivalen aldrig fick det fäste som det var tänkt. Visst, många besökare kom dit, men det hängde enbart på bokningarna i jämförelse med långkörare som säljer slut oavsett vilka band som kommer dit. Roskilde, Sweden Rock och så vidare…
Ricky: Exakt, jag tror det var ytterst få personer som köpte de där tidiga biljetterna bara för att få uppleva festivalkänslan (som man gjorde till Hultsfred och Peace and Love och Roskilde).
Fredrik: Det är det som står ut mest när jag tänker tillbaka på festivalen, avsaknaden av en riktig identitet. Det är väl svårt att skaffa en sådan på bara några år, men det känns inte som att det skulle hända.
Ricky: Jag tror ärligt talat inte att de hade nått dit. Det var för identitetslöst område till att börja med.
Fredrik: I stället kändes det som att det bara handlade om att boka så mycket band som möjligt och få dit så mycket folk som möjligt. Det kan man absolut få ha som mål, men då får man leverera riktigt feta bokningar…
Micke: Så hur kommer vi egentligen att minnas Bråvalla efter de här åren?
Ricky: Jag kommer minnas Bråvalla som ett uppvaknande för staden Norrköping.
Fredrik: Med det sagt, visst har man haft riktigt kul på Bråvalla. Och som Ricky säger så har den såklart varit viktig för Norrköping.
Ricky: Att ta några steg ut från lägenheten, ta tvåans spårvagn och hamna i en helt annan värld. Ett utopia.
Micke: Jag minns med glädje de två första åren. När det var en famlande nykomling som man inte visste vad man skulle vänta sig av. Det fanns en känsla då som sen gick förlorad. Det första året var ett jävla kaos. Spårvagnsstrejk, fallerande betalsystem, tokigt långa köer, men ändå. Det var spännande, det var ett grymt program, det fanns en glädje och en känsla där.
Ricky: Ja första året var en skärseld. Fast det coola var alla människor som ställde upp och skjutsade festivalbesökare upp till området under strejken. Det var så jävla värmande att se. DÅ hoppades jag att festivalen skulle bli en del av stadens DNA.
Micke: Förväntningarna i vagnarna när de väl började rulla det året, det var också väldigt mycket värme. Ett fint minne.
Ricky: Ja spårvagnsturerna till området. En pikant doft av fylla, svett och förväntningar, vackert på något sätt.
Micke: Då var det ju också ett statement. Avicii, Green Day och Rammstein som första bokningar någonsin. Därifrån trodde man ju att de bara skulle höja ribban, men ska man vara ärlig kom man aldrig upp i den nivån av headlinebokningar på någon av de följande festivalerna.
Ricky: Jag har funderat på det där.. HUR ska man kunna höja DEN ribban? Sköt man sig själv i foten redan första året?
Fredrik: Well, Iron Maiden kom ju andra året… Men absolut, det var svårt att toppa de första årens bokningar.
Ricky: Metallica, Springsteen & Beyonce? Njaaaaee.. tveksamt va?
Fredrik: Jag kände mig mindre och mindre intresserad för varje år som gick. Sista året gick jag inte på festivalen.
Micke: Jag tror att mycket av den där peppen som gick förlorad mer och mer har att göra med icke-identiteten. Det var bara ett gärde där de försökte kränga så mycket svindyr fulbärs det gick och där bokningarna bara var just bokningar och inte något som byggde på en röd tråd eller passion.
Ricky: Det känns som att man hoppades och hoppades på DEN DÄR bokningen. Men man lyckades aldrig överträffa första året. Och de ”sensationsbokningarna” som utlovades levererade ju inte (hostkenthost)
Micke: Ska man göra en festival med alla olika genres måste man ha fingertoppskänsla, inte bara boka stora namn. Hultsfred-folket var lysande på det när de stod på sin topp, Bråvalla-folket ställde bara ett gäng band på ett gäng scener utan tanke.
Fredrik: Det mest charmiga var väl, om man har en personlig koppling till Östergötland och Norrköping, att man kunde knalla omkring på den här jättefestivalen och hela tiden stöta på folk man känner. Det var trevligt.
Micke: Jag återkommer ständigt till det första året, till 2013, för då var det trots allt strul väldigt bra. Då var ljudet på i stort sett alla scener också klockrent. Det upplever man sällan på festival.
Ricky: Man hade ju en fin idé att en lokal artist inledde festivalen (Eldkvarn, Krunis, Sonic Surf City) men mer röd tråd än så blev det aldrig
Micke: Och det där lokala tog ju slut efter tre år…tog det slut på vettiga band från Peking?
Ricky: Vill man bara så finns det ju fler. Björnstammen till exempel.
Micke: De spelade väl också något av de första åren, även om det inte öppnade själva festen.
Fredrik: Ja precis, de drog rätt mycket folk vill jag minnas, på den minsta av ute-scenerna.
Ricky: Det stämmer.. en spelning som knappast går till historien.
Micke: Vi är uppenbarligen ganska överens om att det inte blev som det var tänkt, att festivalen inte blev så bra som den borde. Men vi har väl ändå sett ett gäng grymma spelningar på det där flygfältet under de här åren?
Ricky: Det blir lite som när man tänker tillbaks på lumpen eller högstadiet.. man minns det fina..det andra är någonstans förträngt. Men visst har man sett en ocean av grymma band och minst lika grymma spelningar, asså Rammstein gånger två.
Fredrik: Det har vi ju! Även om jag inte kan säga en spelning som står ut som svinbra, festivalspelningar är inte min favoritkategori av konserter. Men det har funnits flera speciella spelningar. Frank Oceans första Sverigespelning. Att se Iron Maiden några mil hemifrån. Lana Del Rey. Angel Haze, som ställde in ett år och dök upp nästa. Publikens jubel när Veronica Maggio tog in Håkan Hellström. Och att jag fick reda på några år senare att The War on drugs spelade första året. En missad spelning är väl också en spelning…
Micke: Det där ögonblicket när Håkan kom upp på scenen med Maggio var magiskt. Jag tror inte duetten var något vidare, men jublet, känslan. Magiskt.
Fredrik: Har letat upp det på youtube flera gånger bara för att se det ögonblicket. Det är fantastiskt.
Micke: Lana Del Rey-spelningen minns jag inte om den var bra, men jag såg delar av den från pariserhjulet, det var mäktigt att se de stora folksamlingarna på festivalområdet från ”ovan”.
Ricky: Thåströms mangling i regnet. Green Days vedervärdiga afterski. Prophets of Rages respektingivande spelning. Maggio och Håkan JA! Håkans spelning var sinnessjukt bra. Kanye West var eehh speciell.
Micke: Att The Offsping kom dit och brände av ”Smash” från start till mål var så klart grymt. Ron Pope på en kokande tältscen som de tog bort redan efter första året var också ett mäktigt minne.
Ricky: Haha.. att sitta såhär och försöka minnas spelningarna. Det blev ju ändå ett par stycken. White Lies var grymt bra. En ganska okänd Miriam Bryant sjöng brallorna av mig. Alina Devecerski knockade mig.
Fredrik: Thåström ja. Kvelertak, Neurosis, Silvana, Action Bronson, Band of horses… Klart man har fått se en hel del bra spelningar!
Ricky: Silvanas spelningar ja..herregud vad man märkte att hon växte som artist. Från rapartist till estradör. Men musiken och orden var minst lika skarpladdade.
Micke: Jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vilken målgrupp de försökte pinpointa med sin lineup. Det var väldigt splittrat. Hårdrock och house, påminde en hel del om det gamla utestället Bergsbron i Norrköping som tvingades stänga men som blandade de genrerna hejvilt. Ganska passande med tanke på festivalens placering kanske.
Ricky: Robbie Williams tre första låtar var strålande..sen dalade det rakt ner i skiten. Det borde ju gå att ha en blandad festival.. men det krävs nog väldigt mycket mer omtanke. Varenda jävel som sätter sin fot på det där området ska/måste känna sig hemma och trivas.
Fredrik: Tror inte de hade någon målgrupp i sikte, bara att få dit så många som möjligt. De la väl i alla fall oftast de stora hårdrocksbanden en dag, de stora pop-akterna en dag och så vidare. Men som sagt, de hade behövt ha lite mer själ och hjärta för att få folk att komma oavsett bokningarna.
Ricky: Ett desperat försök att sälja endagsplåtar.
Micke: Jag väljer att minnas starten när vi fortfarande trodde att det gick att bygga en festival som både var gigantisk och hade känsla.
Ricky: Jag minns en döende stad som för några dagar levde upp och blev det som man alltid gått och hoppats på. Då tänker jag inte nämna vädret, de alldeles för långa dygnen, värken i kroppen.
Micke: Jag har en tydlig minnesbild av grådis, svinblött duggregn, några få plusgrader och en annars så peppig och positiv Tideman som kommer in i presscentret och utbrister fyfaaan.
Ricky: Hahaha..ett vykort man gärna ramar in och sparar.
Micke: Det var den vidrigaste väderdagen någonsin…
Fredrik: Jag kommer minnas Bråvalla som en festival som startade lite för stort och inte kunde leva upp till det de kommande åren. På det mer personliga planet: Det här var den första festivalen där jag var ackrediterad och skrev och fotade. Det var svinkul att jobba ute på festivalen i tre intensiva dagar. Jag kommer minnas dåligt väder (var det minusgrader när Graveyard spelade andra året eller var det bara jag?) men ett helt gäng bra spelningar. Och så var det kul när jag hamnade på scenen med Mustasch.
Micke: Långa nätter, mycket regn, lite sol, många tecken, mycket glädje och en ständig förhoppning om mer. Det är verkligen synd att det blev som det blev. Jag kommer sakna idén om Bråvalla oerhört mycket, den var briljant. Men jag kommer inte sakna Bråvalla som den festival det utvecklade sig till att vara.
Ricky: Det jag kommer sakna mest är närheten. Att få se massa bra musik. Umgås med glada människor. Att få vakna upp i sin egna säng. Och så repeat. Mest synd om besökarna som går miste om alla upplevelser. Om all musik. Alla nya bekantskaper. Alla minnen som aldrig kommer få skapas.
Micke: Entrén var grandios. Sortin var pinsam. Men däremellan blev det ändå många varma minnen.
Fredrik: Umgås med glada människor är det jag kommer sakna mest. RIP Bråvalla. Nästa år ses vi på Lollapallooza…
Ricky: Kan man ta spårvagnen dit?