But now I’m only falling apart

Turnépremiär för Iiris Viljanen, Ryds Herrgård, Linköping. Inför spelningen var jag en smula skeptisk. Jag hade försökt lyssna in mig, men kände att musiken var lite för komplicerad, lite för arty och lite för meckig för en som vuxit upp med d-taktspunk. Eller för en som låtsats ha vuxit upp med d-taktspunk. Samtidigt tyckte jag att Viljanen verkligen låter annorlunda, och annorlunda är ju ofta bra. Och jag tänkte nog att det kunde bli bra om artisten bara levererade scennärvaro.

Jag och mitt konsertsällskap hade diskuterat Sverigeaktuella performancekonstnären Marina Abramović precis innan, och någonstans finns det en parallell till själva spelningen. Abramović lyckas ofta i sin konst skapa en total närvaro. Performancekonstens flyktiga karaktär gör också att varje ögonblick blir unikt. Och just det här lyckas Viljanen med live. Trots att det finlandssvenska svårmodet och de vardagsrealistiska fragmenten antagligen är de samma under de kommande konserterna uppstår känslan om att vara i nuet och om att vara med om något unikt. När sedan Viljanen avslutar med att som extranummer göra en cover på Total Eclipse of the Heart är det nära att det brister.

Once upon a time I was falling in love

But now I’m only falling apart

Briljant. De personer i publiken som under de kommande spelningarna inte engagerar sig för att få till ett extranummer kommer jag personligen att söka upp och slå i ansiktet.

 

Om skribenten

Martin Wilson

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras