Det finns dagar då denna musiknörd lämnar sin trygga prettohörna och vågar erkänna att han kan gilla topplistehits som en helt vanlig svenne (halvgammalt musikdjungelordspråk). Så länge det rör sig om ett gediget hantverk med snyggt snickrad produktion, välsvarvad melodi och en vass krok, presenterad av en proffsig artist, så kan kan jag definitivt nappa.
Men alltsomoftast känns det i dessa fall ändå som om något saknas. Den där sista, svårdefinierade dimensionen av ärlig äkthet, tror jag.
Det är där Sia kommer in i bilden – och ställer sig med ryggen mot publiken.
Sia (efternamn Furler, inte ”glass”) tog sina första steg på musikkarriären hemma i Australien på 90-talet med tidstypiska utflykter till acid jazz och triphop. Creddiga samarbeten med bland andra Zero 7, Jamiroquai och Beck under åren kring millennieskiftet banade sedan vägen för solokarriären. En radda studioalbum (samt ett par live-album och en samlingsplatta) har det hittills blivit.
Men framför allt har Sia jobbat utanför rampljuset, som låtskrivare, producent och/eller samarbetare med namn som Beyoncé, Katy Perry, Rihanna, Madonna, David Guetta, Leona Lewis, Britney Spears, Shakira, Christina Aguilera, Jennifer Lopez, Kesha, Kylie Minogue, Lea Michelle, Celine Dion, Rita Ora, Jessie J, Celine Dion, Maroon 5, Eminem, Flo Rida… och Peter Jöback.
Ett hyfsat cv, kan man säga.
Därtill har hon varit bidragit till lite tv-historia. För även om gemene öras kontakt med Sia nog mest tagit den indirekta och omedvetna vägen genom hennes låtskrivarskap åt andra stjärnor, så var det Sias egenframförda
”Breathe Me” (från Colour the Small One, 2004) som la i tårväxeln när Claire rattade iväg sin bil in i framtiden i tv-serien Six Feet Unders sista skälvande minuter.
När nu Sias sjätte studioalbum, 1000 Forms of Fear, släpps verkar hennes verkligt stora internationella genombrott som soloartist vara förestående. Sia är på väg att bli ett välkänt namn – och detta trots att hon valt att vända publiken ryggen helt. Bokstavligen.
Sia anonymiserar sig, helt enkelt (?), in i rampljuset.
Att hjälpa andra artister till stjärnstatus var en sak. Men när Sias depressiva läggning och smått handikappande blyghet konfronterades med hennes egen framgång och berömmelse verkade det inte funka. Alkohol blev medicinen, men när den (så klart) inte funkade längre utan blev till ett missbruk verkade karriären vara över och rent av den slutgiltiga uppgivenheten vara nära.
För vad göra när det enda en vill är att uttrycka sig med sin musik?
Tack och lov hade Sia ett svar på den frågan. Ett jävigt smart svar. Hon fick dessutom möjligheten att genomföra sin lösning på problemet. Hon hade valt livet, och efter en vända på rehab och några år i skymundan tecknade hon ett unikt kontrakt med RCA som sa att hon inte skulle behöva turnera eller göra press.
Så nu har hon distanserat sig från gängse scenformat genom att, när det är dags att framträda, helt sonika vända ryggen mot publiken. Hennes låtar och röst får på detta vis utgöra i princip det enda uttrycket som hon själv behöver förhålla sig till; hennes egen fysiska närvaro har placerats i bakgrunden och i stället har hon skapat en ”Mini-Me” – den alldeles fenomenala, blott 11-åriga, dansaren Maddie Ziegler, stundom flankerad av ytterligare dansare, docklika och genusbändande – som blir en avatar, en fysisk representationen i förgrunden.
När första singeln från 1000 Forms of Fear, ”Chandelier”, kom i våras var det Maddie Ziegler vars rörelser kastades fram och tillbaka i videon – som blev en succé, och knappast bromsades dess segertåg när Sia och Maddie återskapade videon live hos Ellen DeGeneres i hennes talkshow.
Liknande var upplägget när Sia, Maddie och kompani framförde ”Chandelier”, ”Elastic Heart” och ”Big Girls Cry” hos Jimmy Kimmel häromdan.
❦
Visst gör Sia en grej av sin anonymitet – på foton posar/påsar hon med dolt huvud, och hennes karaktäristiska skarpt luggklippta page pryder, i symboliskt ansiktslös ensamhet, omslaget till nya albumet. Frisyren blir där till extra mycket till ett varumärke när den inte bara är det enda som identifierar henne ovanför ryggtavlan där i scenens bakkant, utan även får pryda Maddie Zieglers, de andra dansarnas och skivomslagsmodellernas huvuden. Det är teatraliskt, välregisserat – och med mer än ett par kryddmått gimmick och pr-smidighet.
Men det förtar inte, motsägelsefullt nog, någon styrka från materialet. Tvärt om – det blir dansteater med ett statement, performancekonst med en unicitet som lyfter låtarna till helt nya höjder. De blir extra personliga och äkta.
Låtarna, ja… Just det.
Har man hört Rihannas ”Diamonds” dröjer det inte många toner in i 1000 Forms of Fear och inledande ”Chandelier” innan man tänker ”Ahhh… Självklart!”. För visst kan både soundet, den maskinella instrumentaliseringen och melodistrukturen jämföras med den Sia-signerade Rihanna-hitten, och även Sias karaktäristiska röst och lite släpiga sätt att sjunga är hyfsat besläktade med Ri-Ris.
Men så kommer refrängen! Låten och sången exploderar och alla paralleller till Rihanna (eller några andra av Sias protegéer) är som bortblåsta. Förintade, aska.
Sia tar i från tårna och rösten spricker på precis rätt ställen, och i samklang med den hookiga melodin lyckas den faktiskt med konststycket att generera riktiga rysningar.
Det framgångsrika låtstrukturella receptet i ”Chandelier” återkommer självfallet gång på gång på skivan. Inte minst på ”Eye of the Needle”, ”Big Girls” och ”Elastic Heart”, där Sias förnämliga fingertoppskänsla för catchiga refränger understödda av alldeles lagom tillquirkade verser blommar ut i liknande färger som i inledningsspåret.
De fyra låtarna bildar något av ett ramverk för hela albumet, som utan att tappa den röda tråden där får möjlighet att sticka iväg i lite andra riktningar, som till den medryckande och gitarrpoppigt spruttiga ”Hostage” eller till de finstämda men intensiva ”Straight for the Knife” och ”Cellophane”, och till powerballaden ”Fire Meet Gasoline” (vilken, ska erkännas, med sin ackordföljd knappast håller tankarna borta från Beyoncés ”Halo”. Inte för att det nu var Sia som skrev den, men hon har ju funnits med i Queen B:s team, så det är inte utan att man undrar vilken låt det egentligen är som liknar den andra…).
Det blir både klösigt och skört, i en behaglig känsloblandning.
Och det är hittigt och lättlyssnat – men med den där friktionen som krävs för att det därtill ska bli intressant och känsloladdat. Bli på riktigt. Vilket ju trots allt inte är helt vanligt i den hitlistiga genremiljö där Sia rör sig.
Kanske hade pricken över skiv-i:et varit om Sia med någon låt skalat av produktionen ordentligt och brutit av hittigheten med något lite mer naket personligt, à la ”Breath Me”. Men det är så klart en lite överdriven önskan. För det är ändå personligt och starkt – texterna är inte sällan påtagligt utelämnande och Sia räds inte att hitta styrkan i sina svagheter.
❦
Det är glädjande att schlagerfabriken Sia sparat de riktiga guldkornen till sig själv – hela tiden är 1000 Forms of Fear hästlängder bättre än det jag hört av vad hon knåpat ihop till alla de där andra stjärnorna.
Eller så känns det bara så. För att det är Sia själv som sjunger låtarna.
Vilket ju nu, som sagt, inte är helt oväsentligt i sammanhanget.