Viktor Olsson
”Allt jag ville säga”
The Music Box

Det fanns något genuint där trots allt, hos de Trackslistevänliga svenska pop-poeterna på ’80- och ’90-talen. Medans artisterna ifråga inte sällan kom att svepas upp i, och ibland försvinna under, en lätt själsdödande och gravt svennefierande melodifestivalfilt (not that there’s anything wrong with it… alla gånger) så lagrades ändå det där genuina under åren och decennierna; det hölls vid liv av de de namnkunniga röster som inte helt offrade sina själar på Sollidens allsångsaltare; det vidrördes ibland och plockades varsamt upp, av pengabröder och Krunegårdar, doppades här och var i Winnerbäckar och Hellströmmar. Men det vattnades inte ur, utan hade till slut blivit ett starkt destillat – som Viktor Olsson hittade och blandade med sin egen förmåga, till ett gäng riktigt välsmakande drinkar.

”Allt jag ville säga” lyfter – både till struktur, sound och innehåll – Viktor Olsson över den svenska singer/songwriter-massa där fullt kompetenta, lite lagom svåra indie-gossar ibland verkar gå 13 på dussinet. Plattans ordentliga pop-motor får låtarna att tassa fram längs texter som bjuder in oss med både poetisk värme och vardagslunk, med längtan och nostalgi; som är personliga utan att fastna med blicken i naveln. Viktor Olsson har dessutom blivit ordentligt varm i stämbanden, och hans sång imponerar i såväl styrka och omfång som i känsla och nyans.
Den ambitiösa produktionen är säkert hållen – det är skickligt men ärligt, finslipat utan att det blir förställt. Ömt hanterad kompetens.

Det försynt smygande inledningsspåret kan tyckas en smula försiktigt. Men i viss mån kastar Viktor Olsson sig ändå ut på det djupa, inte bara genom att spänna känslobågen högt utan även genom att begagna ett par tämligen vanskliga pop-troper – att besjunga ett personnamn i både låttitel och refräng samt att blanda in en drös engelska fraser är grepp som inte sällan får ens arm att rycka efter närmaste skämskudde. Men Viktor Olsson klarar galant att i stället göra dem självklara i Elin.

Ackordharmonin flyter vidare till nästa låt, där tassandets intensitet emellertid skruvas upp och plattan hittar ett medryckande driv, som sedan hålls i, vidare in i nästa stycke. Elin, Stora Ängen och Kanske imorgon blir på detta sätt något av en triptyk, som utgör en stabil fond till det fortsatta lyssnandet och till albumets helhet. Det är snudd på att att övergången från andra till tredje låten blir nästan för sömlös – men de har båda tillräcklig melodistyrka, och de funkar därför, både i eget majestät och som upptakt till nästa låt, titelspåret – som i sin tur blir en perfekt placerad urladdning: Allt jag ville säga är välpaketerad i stråkar, blås och piano, ordentligt omsnörad med tempo – en sån där Springsteen-rökare blandad med några stänk svensk folkmusik och ett flak kärlekstrulig tonårsfylla, på ett sätt som få artister vid sidan av Moneybrother och Håkan Hellström kunnat fixa med hedern i behåll. Men den förtar sig inte, utan hålls tillbaka med säkert hållna tyglar av vackert vemod. Det är ömsint bombastiskt. Ödmjukt pompöst.

Liljor & vin blir därpå en vacker andhämtning med sitt intima pianoklink och smekande klarinettfingrar. Americana-lunkande Du/jag riskerar bli en smula repetitiv, men räddas av Vilma Flood, vars duettröst vävs samman fint med Viktors, och låten blir en välplacerad variationsfaktor i plattans helhetsblandning. När resan sedan går vidare med tåget upp till Strömstad och vidare med färjan till Sandefjord blir det till ett påpassligt båtfärdstuffande vispkomp och synth-trioler, och tillsammans med textens omfamnande privata kärleksförklaring blir den lite säregna Evergreen till en av plattans riktiga höjdpunkter.
De analoga syntharna som sedan kutar iväg med Saknat dig nog rör om snyggt i ljudbilden, men den ligger alltjämt perfekt i helheten, och Maria Andersson från Sahara Hotnights bidrar med en lika perfekt passande duettröst, innan vi till sist vaggas iväg med den svävande finstämda Vi är inte där än.

Och med den låttiteln slumrar vi ut på drömhavet med hopp om fortsättning. För det här var månne allt Viktor Olsson ville säga här – men har förhoppningsvis ännu mycket kvar att kläcka ur sig i framtiden. Och om han fortsätter att navigera så här skickligt, och kryssa sig fram mellan ESC-grynnor och krogshowsbord så kommer han säkerligen befästa sin position som en Z-generationens Mauro eller Plura, en 20-talets egna Andersson-Wij eller Winnerbäck. Men framför allt sig själv.

Så. Det var Allt jag ville säga.

 

…förutom att Viktor Olsson påbörjar en spelningsrunda genom Sverige nu i veckan. Turnén kommer till:
17/10 Malmö, Folk å Rock,
22/10 Örebro, Satin
23/10 Helsingborg, The Tivoli
24/10 Göteborg, Pustervik
1/11 Östersund, Stuck On
14/11 Blomstermåla, Folkets park
20/11 Hultsfred, Hulingen
25/11 Stockholm, Cirkus
2/12 Uppsala, Katalin
Och fler datum ska enligt uppgift tillkomma.

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg