Trots fortsatt smittspridning går det att hitta livemusik, små oaser i covid-19-sandstormen. En sådan oas var Den flygande bokrullens spelning, platsen var biografen Tellus.

Det är något visst med att uppleva livemusik som bryter ny mark. Att ha blivit omskakad av artister som Nirvana, M.I.A. och Billie Eilish sätter sina spår. Det innebär dock inte att det inte kan vara en stark upplevelse att ta del av musiker som istället vårdar långa traditioner. Klezmerbandet Den flygande bokrullen tillhör den senare kategorin. Helt nya stycken framfördes i och för sig, men även låtar som har hundra år på nacken. Klezmer handlar mycket om energi, känslor och ofta om ett lätt hysteriskt tempo. Men också om historia, det är svindlande att få ta del av ett stycke judiskt 1920-talskultur. Både med tanke på hur livet var då, det som senare hände på 30- och 40-talet och det som händer idag. Som om inte det räcker med att musiken i sig är fulladdad med alla känslolägen.
Samtidigt tyngs inte musiken ned av historiens bojor och det säger ju verkligen något om tonernas kraft.

På sista tiden har jag stört mig lite på kulturutövare som sätter sig på lite väl höga hästar när det gäller kulturens betydelse kontra risk för smittspridning.
Kultur är ju trots allt inte på liv och död, brukar jag tänka.
Men jag vet inte, just den här kvällen var musiken trots allt rätt mycket på liv och död.
Otippat att en vild klarinett kunde få mig att ändra uppfattning.