Att ha musik, rätt musik, som ackompanjemang till träningen – för mig är det inte så mycket ett önskemål som en förutsättning. För lika innerligt som jag vurmar för musik, lika mycket (i alla fall nästan) o-vurmar jag för att träna. Men jag vet ändå att jag måste. Det krävs att jag underhåller  skrovet för att hålla den mentala ekan någotsånär tät och sjöduglig.

Och då måste jag alltså ha ett soundtrack till hjälp, för att orka kampen mot min kropp (okejrå, med min kropp. Även om det stundom känns som om dess muskler och leder och senor och kardiopulminära maskineri jobbar emot mig).

Så prekärt då att mitt helsta val av träningsform är simning.
För även om Eriksdalsbadet mot förmodan finge för sig att installera ett undervattens-hifi i 25-metaren så känns det ytterst tveksamt att de skulle gå med på att köra mina låtlistor.

Jag har emellertid inga svårigheter att hitta en flyt i den oflyten: det finns alltid musik att lyssna på i mitt eget huvud. Det sänds alltid något bra på någon av alla de frekvenser som sprakar och brusar och babblar och håller på där inne. Alltid några väl sammankomponerade toner. Alltid en takt. Minst.har
(Jag har på senare tid blivit varse att inte alla människor har det så. Finner det skitmysko.)

Valet till låt till bassängen faller sig ofta naturligt – den trudelutt som fanns i lurarna när jag stoppade Spotify-strömmen i omklädningsrummet brukar helt enkelt eka kvar i öronen när jag bryter ytan, och om den passar in i rytmen av mitt bröstsim (ja, jag har ännu inte hittat någon tillräckligt bra anledning att lära mig crawla) så blir det lätt att den får gå på repeat hela passet. Vilket möjligtvis kan te sig en gnutta monotont med tanke på att jag alltsomoftast plaskar omkring i dammen i någon timme eller två. Men det passar liksom in i bassängsimmandet inneboende monotoni, längd upp och längd ner, fram och tillbaka, i smärre evighet, amen. Den meditativa tillvaroförenklingen. 25-metersstycken indelade i simtagstakter och andningssynkoper.

Idag råkade den framslumpade låten vara Simmaren från Kents senaste mästerverk ”Tigerdrottningen”.
Jomen tjena. Hyfsat påpassligt.
Och takten! Perfekt i fas med min simrytm. [Armtag–bentag-armtag] Låt det [ben] vara… [arm–ben–arm] låt det [ben] sjunka som Ti[ben]tani…”
Fan.
Låttiteln till trots kändes de refrängorden inte så vidare värst simningspeppo.
Blev hack i skivan. Tappade rytmen och nästan flytförmågan.
Nä, det fick bli att byta, att i stället släppa ner den mentala pickup-nålen på mitt defaultspår för bassängstunderna – den i alla fall för mig ohotat bästa simlåten, takten med det ultimata flowet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Uv_wZQJYlo0&w=420&h=315]

‿⁔‿⁔‿⁔‿⁔‿‿⁔

”Utan musik vore livet ett misstag”, lär den fenomenalt välmustascherade gudadräparen Nietzsche ha kläckt ur sig nån gång.
Jag kan inte annat än att helhjärtat hålla med. Eller vaffan, jag synar den ståndpunkten och höjer med påståendet att den är helt jävla livsnödvändig.
Den håller mig flytande. Utan musiken skulle jag sjunka.
Som Titanic.

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg