Pixies
Gröna Lund, Stockholm
2014-06-10

Okej, ska man bedöma en rockkonsert är det ju alltsomoftast egentligen ofta hyfsat irrelevant att påtala hur artisterna ser ut… Men bear with me. För metaforens skull.
Pixies ser ju nämligen inte ut som ett rockband. De ser ut som ett hobbyband som några av ens lärare satt ihop för att uppträda med på temadagen.

De är de där favoritlärarna man hade. De som hade orubblig koll på sina ämnen men därtill kunde så ruskigt massa annat, som de gärna öste ut över oss tonårsavtrubbade elever och fick oss att inse hur kunskapstörstande vi egentligen var.

Där, bakom katedern, sitter min tyskamaje, David Lovering (som redan första skoldagen betade alla skämt vi någonsin skulle kunna hitta på om hans efternamn, och några till, så att driva med honom hade vi ingenting för). Med flinka pekpinnar vet han exakt på vilka paragrafer i grammatikboken han ska dyka ner i.

Min historielärare, Mr Santiago, har bister uppsyn men elevernas fulla, skräckblandat beundrande respekt. Han är välvårdad och stilig och han kan historian utan och innan men slår an strängarna på sitt eget sätt, fast besluten att, i stället för det gamla vanliga, banka i oss allt det där som inte står i läroböckerna.

Sen har vi bildläraren. Hon är vår andra vikarie på kort tid och har börjat rätt nyligen, sedan vår egentliga lärare ”gått in i väggen”, som studierektorn uttryckte det, och sedan den första vikarien fått kicken för att hon inte kunde hålla sig innanför ramarna (och för att hon hade kuckilurat med nån elev, tisslas det).
Ms Lechantin. Det skrev hon på tavlan när vi hade henne första gången. Hon insisterar emellertid på att vi ska säga ”du”, eller Paz, till henne. Men vi kallar henne Kim 3. Vi tycker det känns enklast så. Men vi hoppas verkligen att vi får ha kvar henne. För hon är asbra. Och lite yngre och så där obeskrivligt cool. Och typ alla killarna i klassen, och en inte oansenlig del av tjejerna, är tokkära i henne (fast jag mest, på riktigt, jo-o faktiskt!).

Och så Frallan, vår mattelärare. Det ryktas att han egentligen har nått långt krångligt namn, Charles Michael nånting, men i personalmatrikeln står det Black Francis. Fast min storebror som hade honom tidigare kallar honom Frank Black. Lite virrigt, men det spelar ingen roll, för han är grym! Han vet liksom hur allt hänger ihop. Sanningen. Och han lyckas få de krångligaste formler att bli självklara (och vice versa). Sen är han så där charmigt butter och kontrollerad, även om han samtidigt kan bubbla iväg i en smått frenetisk vetenskapsiver.

Den officiella läroplanen brände det här gänget upp så fort de började lärarhögskolan, för att sedan pissa på askan i en smärre backanal av nyakademisk undervisningslusta som skulle få Jan Björklund att panikbajsa på sig och sedan svimma.
Sen skrev de en alldeles egen, alternativ läroplan. Och den följer de alltjämt strikt,  med sitt genialt enkla, men ack så originella, undervisningssätt.

De har vår uppmärksamhet så fort de stegat in framför klassen. Lär oss, utan krusiduller, hur en Bone Machine funkar, varpå Mr Santiago ger oss en rejäl lektion klassisk riffhistoria med U-Mass. Det är lärorikt. Det är lärorikt. Det är lärorikt.
Sen får vi en existentiell omgång och dras iväg på en Wave of Mutilation, innan vi får ännu mer av intensiva ”Surfer Rosa”-sanningar om mänsklig antagonism inbankade i oss med det våldsamma mantrat Something Against You.
Och så håller de på. De betar av sina kunskaper i sin sedvanligt rasande takt, såväl lite mer obskyra faktoider om Subbacultcha som grundläggande fysikaliska lärosatser, som att Distance Equals Rate Times Time, utan att lägga onödig energi på att babbla om varför de är här eller vad de tycker om oss eller om hur varmt det är. Inget jävla smicker eller vädertjafs.
Vi antecknar, storögt och flitigt, så snabbt anteckningsblocket håller, och vi blir riktigt engagerade när lärarna presenterar nya rön om Bagboy och Magdalena 318.

Solen har kravlat ner bakom gympasalsbyggnaden och lärarna kan veva in markiserna.
Nu kan vi se deras ögon. Kim 3:s blick är stor och glädjesprallig, alltmedan de tre magistrarnas ögon är lite mer bedagat insjunkna. De har jobbat här på skolan länge. De orkar inte riktigt skrika på illbattingarna till adepter lika intensivt som i de där gamla berättelserna storebrorsan brukade tugga. Men de är fortfarande lysande pedagoger, och nu märks deras förträfflighet – vi elever fullständigt häller i oss gammal fin kunskap om Velouria, om Monkey Gone to Heaven, om Caribou, om Here Comes Your Man, om Gouge Away och om Debaser, allt uppblandat med lite mer bortglömd info om floden Eufrat, om Ed (som är död), om ledsna punkare och om fan och hans moster, samt väldigt trevliga nyare upptäckter om pyroteknik (What Goes Boom), om kärlek (Indie Cindy) och om färglära (Greens and Blues).

Några elever sneglar mot klockan, men det vetefan om någon vill sluta riktigt än.
Det känns som om Frallan med åren blivit lite trött på att försöka få sina elever att fatta frågeställningen Where is my mind?, och han forcerar dess bakomliggande argumentation lite oengagerat. Och vi visste ju liksom att den ska komma, ganska abrupt efter den roliga-timmen-spexiga Vamos-utsvävningen.
Men den är ju likväl, i sin klassiska motsägelsefulla lärarförvirring, den mest fundamentala grundbulten i våra nya kunskaper, så det går inte annat än att rysa lite av välmående. Av Mr Santiagos historiska stränghugg. Av Dave Loverings taktfasta bankande på katedern. Av Frallans lite smågnälligt tjatiga mässande.
Av att ha fått oss en rejäl lektion i alternativ rockkunskap, ett ämne som de alltjämt håller levande med imponerande kompetens.
Av Paz Lechantins/Kim 3:s mjukt ekande ylkör som får eka bort genom kvällen en sista gång.

Det ringer ut. Nu tar vi sommarlov.

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras