Muse
Globen, Stockholm
2016-06-11

Den totala adrenalinruschen när Matthew Bellamy hissas upp genom scengolvet och med ett bedövande fläskigt gitarrljud slår an riffet i inledande Psycho sätter tonen för hela kvällen.

Med ett modernt scenbygge som flyttar fram positionerna för arenarock med svävande drönare, hiskeligt snygga projektioner och den svintighta trion placerad i Globens mitt, ständigt inom synhåll för alla i publiken, visar britterna pondus. Det är välregisserat och urtjusigt och allting börjar med det blytunga inledningsriffet i Psycho. En dundrande mäktig öppning.

muse2Från rondören i Globens mitt, som tjänar som utgångspunkt för själva showen, gör Bellamy och bekvämt tillbakalutade basisten Chris Wolstenholme med jämna mellanrum avstickare till pontoner ute längs flankerna av publikhavet. Alla får vara med, alla får vara delaktiga och alla har ynnesten att se bra. Kanske just därför är ståplatspubliken ovanligt pigg och taggad för att vara på en arenashow i den svenska huvudstaden.

Showen är överdådig, med snyggt projicerad video som jag skulle tro saknar motstycke hos konkurrenterna och scenens snillrika utformning skänker extra nerv till showen, men samtidigt bygger Muse upp sitt framträdande kring musik som trotsar normerna och fungerar bättre än den kanske borde i det kolossala formatet.

Bandets mest lättillgängliga låtar må spelas på radion, men på livescenen är de inget annat än en slägga i huvudet på de drygt 13 000 som (nästan) fyllt upp Globen till sista plats. Bellamy älskar sin gitarr, någon annan slutsats går inte att dra så som han åmar sig och snudd på älskar med den. Med tanke på hur mustigt gitarrljudet är förstår jag honom.

Från det omtalade sluggerriffet i Pyscho via betongsvänget i Hysteria, det oemotståndliga sticket i Dead Inside och hela vägen till monumentalgroovet i Knights of Cydonia (efter ett konfettikalaset i Mercy) bjuder Muse på den perfekta blandningen av popestetik, komplexa Queen-flörtar och stenhård rock.

Efter den svulstigt mustiga showen är det bara att konstatera, herrejävla jösses…

 

 

Herrejävla jösses. #muse

Ett filmklipp publicerat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras