Popaganda, Dag 1
Fredag den 31 augusti
Eriksdalsbadet, Stockholm

Ett sånt där fjösigt regn, som gör att man inte vet om det är värt besväret att krångla på sig regnponchon. Och ihållande. Som ett straff för oss som gnällde på att sommaren var för het och torr. Men det gör inget – musikschemat för dagen tycks sammansatt för att möta just denna väderutmaning och ändå göra första halvan av Popagandas 2018-upplaga till en tämligen mysig festivalupplevelse.

Att Jens Lekman inleder årets upplaga av Popaganda alldeles ensam med sin gitarr på den stora scenen känns fullt rimligt – hans luftiga pop sätter exakt rätt ton för att varsamt men säkert få igång pärlbandet av konserter. Samtidigt är han en ordentligt erfaren stjärna och med det trygg nog att utan minsta problem vara bekväm alldeles själv på den stora scenen (bortsett sällskap från två dansare framåt spelningens slut) och kunna skapa en fin kontakt med publiken. Bäst funkar det när endast gitarren samklingar med Lekmans mjuka röst, men även när han sedermera klickar igång lite trummaskinskomp faller rytmerna väl in i hans DIY-framtoning. När han i allt större utsträckning sedan låter de förinspelade inslagen ta plats i ljudbilden, hela vägen till full orkestrering, blir emellertid singback-graden lite väl hög – plötsligt balanserar gigget på gränsen till karaoke, och det hela känns en smula … fattigt. Men det får igång calypsosvänget, och Jens är så klart hela tiden säker i sin scennärvaro.

Med Pale Honey skruvas gitarrförstärkarna upp, och från lilla scenen blir deras härligt malande lo-fi ett perfekt sätt att både skruva upp festivalstämningen och glömma bort regndropparna. Sedan är det Sarah Klangs tur att skingra molnen (i alla fall musikmetaforiskt). Nu är det så en ordentlig orkestrering som gäller på stora scenen, och med enhetlig westernuniformering får gänget där uppe oss utan problem att känna det som om vi befinner oss under en het amerikansk sol snarare än under en svenskt mulen himmel. Och likt en Adele inhyst i ”Lilla huset på prärien” tar Sarahs lika starka som innerliga röst ett ordentligt och värmande famntag om publiken.

Hanna Järver tar sedan över på lilla scenen med en avslappnad casual Friday-framtoning som passar fint för denna denna småduggiga fredagseftermiddag. Det sköra vemodet och dem svävande ljudbilden vävs vacker ihop med musikens personliga innerlighet och poetisk styrka. Stundom försvinner Hannas ganska försiktiga röst lite i snålblåsten, men hennes låtar håller oss ändå varma likt en fluffig stickad tröja.

Då konstsimmarna i Aquanauts i år varit upptagna med annat (närmare bestämt det samarbete med Cirkus Cirkör som härom veckan kunde upplevas under Kulturfestivalen här i Stockholm) så har Popaganda fått hitta på annat för att dra publikens öron och ögon till Eriksdalsbadets stora utebassäng. Med Pool sessions har de fixat en liten enkel pauskonsert för var och en av festivalens dagar, och på fredagen är det Alma Caroline Cederlöf, alias Grant, som tillsammans med sin kompgitarrist fått uppdraget att ställa sig på den lilla scenflotten och dras ut i bassängens mitt för att bjuda på musik. Här låter hon hon dem i publiken som händelsevis missade hennes bejublade insats på ”Allsång på Skansen” tidigare i somras känna henne bättre, och vi kan konstatera att det hon framför är precis vad hon kallar sig – grant! Såpass att vi ser fram emot möjligheten att se och höra henne igen, på en större scen och med mer tid och ljudresurser.

Göteborgarkvartetten Little Dragon utgör dagens festivalkvot av hajpad danselektropop och är därmed den konstellation som denna dag sannolikt är minst kompatibel med ett fjösigt, småkyligt sensommarregn. Bandet, och inte minst den fysiskt inlevelsefulla Yukimi Nagano vid mikrofonen gör en hedervärd och oklanderlig insats för att få igång publiken, men det är nog den mest medryckta dansskaran nedanför scenen som lyckas glömma de där nedriga regndropparna.

I vanlig ordning är Popaganda väldigt bra på att lyfta fram svenska akter, men självfallet råder ingen strikt nationalism här, och när det nu blivit dags för det första utrikiska besöket så rör det sig om en riktig höjdarbokning. Det tycker i alla fall den här indie-snörade festivalbevakaren, som begeistrat lagt engelska Slowdive på översta förväntningshyllan inför festivalen. Delvis därför blir vi (eller i alla fall jag) nu på allvar varse ett av utomhusfestivalernas främsta dilemman: att många, ja ofta merparten av akterna, inte har möjlighet att genomföras under det oftast optimal konsertmörkrets tak. För visst skulle den atmosfäriska och stilbildande shoegaze-pop som kom att göra bandet legendariskt i början av 90-talet göra sig bäst i mörka silhuetter badande i suggestivt motljus. Nu bör vi (det vill säga jag) emellertid ha i åtanke att en ansenlig del av Popaganda-besökarna inte hör till Slowdives primära målpublik (främst på grund av att de inte var födda när det först begav sig) samt att det är fyra ganska anspråkslösa engelsmän, med en ganska färsk comeback i bagaget, som nu står på scen. Så slotten i spelschemat är kanske inte helt off ändå. Och vi, trots allt ganska många i publiken, som nu är gamla skogluttare – vi har inte mycket att gnälla över. Det ihärdiga duggregnet känns nästan som ett passande inslag, både för oss nedanför scenen och för engelsmännen på den. Därtill skyddas vi av den förnämliga matta av gitarreffekter och syntljud som sveps över och om oss. Inslagen från starka comeback-plattan, bandets självbetitlade och fjärde album som kom förra året (efter en 23 år lång tystnad!)  – som inledande Slomo – svävas ut med betryggande mysfaktor. Men visst är det nostalgin som trippar starkast, och när Catch The Breeze från albumdebuten ”Just For A Day” (1991) därpå rullar iväg, likt världens mjukaste ånglok, kommer rysningarna på allvar.

Arvtagarna på stora scenen har det också varit ganska tyst om ett bra tag (om än inte lika länge som om Slowdive) – men popnamnet Franz Ferdinand har knappast hunnit blekna bort från gängse poplyssnares minne, och när Alex Kapranos stegar fram till micken och direkt trycker ur sig ”Oh when I woke up tonight I said Iiiiii…” för att inleda både den 13 år gamla vrålhitten Do You Want To och konserten har han genast publiken i sin hand. Och där hålls vi fast – med sitt välkänt sprättiga sound och energiska låtar tar Franz Ferdinand oss genom ett furstligt pärlband av både gamla hits och inslag från senaste plattan ”Always Ascending” som kom tidigare i år. Och regnet? Ingen fara – det bryr sig varken vi i publiken eller bandet om. Det är ju – som Alek Kapranos påpekar – faktiskt ett riktigt fint sommarväder ur bandets skotska perspektiv.

Från ett kejserligt namn går vi vidare till ett annat – ja, faktiskt till kejsarnamnet med stort C. Caesars utgör även de ett kärt återkomst efter en avsevärd frånvaro. Och även här snackar vi hitkvalakad – ja, jag slås av hur många dängor bandet faktiskt manglade ut där i 00-talets början. Over For It Started, Candy Kane, Sort It Out, From The Bughouse, Jerk It Out, Kick You Out … för att bara nämna några. Hur kunde jag ha glömt alla dem? Vilken rockmaskin! Med en glödande energi tänder Cesár Vidal och hans band publiken ordentligt. Ingen är förvisso mer tänd än vad Jocke Åhlund är med sin gitarr på scenen – men det kanske säger inte så mycket; det är det ju sällan någon som är.

Deras fortfarande unga år till trots så är First Aid Kit redan riktiga Popaganda-veteraner. Som de själva påtalar är det tioårsjubileum för deras premiär-spelning på festivalen. Och även om deras talang redan då var enorm så har det onekligen hänt en hel del sedan dess – ja, faktum är att de blivit påtagligt mer varma i sina superstjärnekostymer bara sedan förra gången de var huvudakter här på Eriksdalsbadet, för fyra år sedan. Rollen som utropstecken för festivalens första dag förvaltar de lika väl som säkert, och utöver den gedigna setlisten, den mäktiga ljusshowen och den gigantiska scentalangen ser Johanna och Klara Söderberg  till att ge spelningen tillbörlig headliner-magi medelst hjärtformade fyrverkerier och med några lika stjärnsprakande gästspel. Det första av dessa är kanske det minst överraskande, med tanke på såväl det genremässiga släktskapet som det faktum att Sarah Klang sedan tidigare ju redan finns i faggorna. Men hennes medverkan i ”King of the World” ger extra styrka till det faktum att vi är i sällskap av musikaliska kungligheter här, och den uppfattningen blir knappast svagare av att Seinabo Sey senare dyker upp och tillsammans med med First Aid Kit bjuder oss på en smått magiskt stark framåtanda med sin Breathe.

Det där med att systrarna Söderberg funnit sin röst ordentligt (även om den som vi vet funnits där hela tiden, rent musikaliskt) tar sig bland annat uttryck i att de är säkra nog att ta vara röstresursen även utanför låtarnas gränser, och efter att ha rasat loss sitt vrålstarka #MeToo-anthem You Are The Problem Here påtalar de med brinnande engagemang det stundande valet, och vilka – grupperingarna ute på den politiska högerkanten – som i detta hänseende utgör problemet. Att konserten på detta sömlöst eldar vidare till nästa gästartist, ingen mindre än Silvana Imam, gör inte saker och ting mindre intensivt, och i hennes Vikken Då höjs energin ännu mer, samtidigt som det ger Johanna och Klara en möjlighet att med den äran tänja på sina musikaliska gränser.
Och bannemej – även om det har sagts oss stockholmare att vi är födda att stå ut med det kalla vädret så har First Aid Kit faktiskt lyckats spela bort regnet på riktigt, och vi kan sedan traska ut från Eriksdalsbadet i en skönt ljum sommarnatt.

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras