Sveriges rykte som ett av världens främsta bandproducerande länder upprätthålls genom en ständig leverans av nya, intressanta akter. Kritikerhyllade Pale Honey från Göteborg är dock inga nykomlingar på musikscenen, deras självbetitlade debut släpptes redan 2015 och fångades omgående upp av hyllningskören vid stora musikblaskor som Consequence of Sound, Stereogum och Clash. 

Strax innan debutspelningen vid Roskildefestivalen möter Drefvet upp Nelly och Tuva för en pratstund som kom att innehålla den evinnerliga jämförelsen med kvinnliga band i allmänhet och PJ Harvey i synnerhet och hur det var att växa fram på Göteborgs-scenen.

Göteborgs-duon Pale Honey med dess minimalistiska rocksound och genreöverskridande låtar har hyllats av flera stora musiktidningar för 2015 års debutalbum. Under 2017 släpptes den andra albumet, ”Devotion” som utvecklade deras minimalistiska rocksound ytterligare vilket medförde att man tilldelades Manifestgalans pris för ”Årets kompositörer” samt nomineringar till ”Årets grupp ” och ”Årets rock/metal”.

Efter ett missförstånd om mötesplatsen som innebar att undertecknad fick springa över hela festivalområdet – något som kändes som en mil – innan Nelly och Tuva möter upp bakom Rising-scenen vid skateboardramperna och intervjun kan påbörjas.

Lekfullhet inspirerad av Eagles of Death Metal

Att hitta en bra beskrivning av Pale Honey:s sound är hyfsat svårt. De flesta referenser pekar på PJ Harvey, Warpaint och allt som har med minimalistisk rock att göra, med fragment av The Cardigans 90-talssound. Dock, medan vissa låtar byggs upp av trevande synthslingor som bidrar till en spöklik ljudbild, återfinns ett skitigare sound med gitarriff och kraftfulla rytmer i andra, och det är i denna kombination av genrer som Pale Honey finner sin hemvist.

Välkomna till Roskilde! Är det första Roskildespelningen?
Tuva: Ja, jag har inte ens varit här förut så det ska bli kul!

Ni kör ju en omfattande festivalturné i sommar i Norden med bl.a. Way Out West och Popaganda på schemat. Vad betyder festivaler för ett band som Pale Honey, särskilt om man jämför med ”vanliga” klubbspelningar?
Tuva: Det är ju en helt annan plats för att nå publik som inte har hört oss tidigare. Många festivaler har ju egna Spotify-listor nu för tiden och när jag har besökt festivaler – inte för att det varit så många – då har jag alltid lyssnat in mig mycket på Spotify-listor innan och hittat nya band. Ser man det på det sättet så är det såklart svinbra att spela på festivaler för oss.

Nelly: Klubbspelningar planerar man ju lite bättre och festivaler är, för min del, som att det är tre band jag verkligen vill se och sedan hör man någon bra låt och hittar nya artister och tänker ”Oh jävlar, dom har jag aldrig hört innan”.

Det är väldigt kul att bli upplockad av just Roskilde och alla andra festivaler, precis som att ”Nu får ni spela här”.

Nu har ni två plattor plattor bakom er efter den självbetitlade debutplattan från 2015 och ”Devotion” från förra året, och ni har fick bl.a. mycket bra kritik för debuten av etablerad musikmedia som Stereogum, Consequence of Sound och Clash för er ”minimalistiska pop”. Om ni  funderar över utvecklingen av ert sound över tid, hur skulle ni beskriva den?
Tuva: Jag tycker väl att vi är ganska bra på att röra oss mellan genrer även om vi försöker hålla oss till en röd tråd. Minimalistiska tycker jag att vi är ibland, inte alltid, men det kanske är ett minimalistiskt sätt att tänka och skriva musik på, någon slags enkel kärna. Jag spelar oftast mycket bara på en sträng till exempel.

Nelly: Och jag gör ju inte direkt jättemånga trumsolon (skratt).

Tuva: Vi går ju mer åt rockhållet ändå fast vissa saker är inte alls rock som i ”Why Do I Always Feel This Way”. På YouTube är det många som skriver ”What the hell, is this rock?” och beige:ar ut för att det inte är rock – men det är ju inte rock! Men andra saker är rock.

Känner ni av någon press på att prestera något exceptionellt på en kommande tredje platta efter den haussning som media skapat samt de framgångar som kommit av nomineringarna till P3 Guld-galan och Manifest, och att ni också fått mycket uppmärksamhet för att ni supportade Iron & Wine?
Nelly: Och The Sounds vilket är helt sjukt för dom lyssnade jag på när jag var liten typ (skratt) – och så fick jag träffa dom!

Tuva: Vi hade nog faktiskt rätt mycket av det inför den andra skivan. Den första skivan var ju låtar vi skrev när vi var femton, åtminstone många av dom, så det var liksom ”Kan vi göra likadant nu, eller?”. I slutändan tycker vi nog ändå att den andra skivan är mycket bättre på många sätt. Inför tredje skivan känner jag nästan bara ”Skitsamma om ingen annan gillar den men jag tror att vi kommer tycka att vi har gjort vår bästa skiva”, så känner jag när vi håller på med den. Om ingen annan fattar det kan folk dra åt helvete (skratt).

Nelly: Så känner väl jag med. Första plattan handlade bara om att vi ville få ut den första plattan och det var ”Det får vara som det är” och sedan struntade vi i texterna.

Men vad har texterna för betydelse för er nu?
Tuva: På den andra skivan har de en stor innebörd, första skivan – inte så mycket kanske. Första texterna var ju kvar från femtonårsåldern (skratt).

Nelly: Första skivan var lite som att stå i replokalen och hitta på något; ”Vad är sångmelodin? Yeah, I feel happy” (skratt) men det fanns liksom ingen självsäkerhet eller förståelse över att man kaunde ändra saker medan det på andra skivan förändrades mycket. Då satt vi jättemycket med texterna.

Jag kände också att det blev stor press utifrån, från skivbolagets sida, där man kände ”Den här skivan måste bli jättebra, nu måste vi verkligen jobba på den här”. Man vill ju inte höra det utan vi förstår det själva och är oerhört självkritiska, det behövs inte någon utifrån, istället blir det mer en motsatt reaktion som ”Håll käften, du kan ingenting, vi gör det vi vill göra”. Till tredje plattan tror jag verkligen vi har fått mer självförtroende i hur vi arbetar, framförallt tillsammans, och jag tror verkligen det kommer bli så jävla bra i slutändan.

Tuva: Vi kommer tycka det i varje fall!

Nelly: Och vi gör ju låtar som vi själva skulle vilja höra. Om vi inte tycker att det är bra varför skulle vi vilja ha med dom på plattan eller spela dom live?

Ni har också jämförts mycket med artister som PJ Harvey och även om jag personligen tycker det är en bit far-fetched är det en fantastisk jämförelse men jag vet också av tidigare intervjuer att ni är stoner-fans och bl.a. lyssnar på Queens of the Stone Age och också Eagles of Death Metal. Men var hämtar ni vardagsinspirationen från? Vad driver er framåt att skapa det bitvis suggestiva sound ni gör?
Nelly: Det är massor av olika grejer. Det grundar sig i att det är kul men sedan har det blivit ett sätt att få ur sig saker också, som låttexter som är viktiga eftersom ”Det här måste sjungas”, det är väldigt viktigt att det ska sättas i textform. En låt ska ha melodi också, en melodi som får mig att bli skitglad medan en annan får mig att börja gråta. Det är så man uttrycker det.

Tuva: Och på tal om Eagles of Death Metal; vad gäller dom så tror jag vi har blivit ganska så inspirerade av dom vad det gäller lekfullheten. När vi lärde känna varandra så lyssnade vi rätt mycket på dom, Nelly introducerade dom för mig. Det kunde låta skitigt och skramligt och mörkt men det lät som om dom hade kul, och det blev en inspiration för oss, särskilt ”Miss Alissa”. De gör så många små enkla saker som bara blir roliga.

Nelly: Vi tänker ju inte att vi ska bli kända eller bli rika på det här.

Ni spelade in tidigare album i Paris, Göteborg och Stockholm. Vad ser ni för fördelar med att spela in på bortaplan jämfört med hemma? Fångas man av städernas olika atmosfär och kan omforma det i kreativitet?
Tuva: Det är både för- och nackdelar. Vid första skivan reste vi runt mer. Det blir mycket mer intensivt och vi kan grotta ner oss och inte göra annat än att spela in låtar. Vid andra skivan blev det mer utspritt; ”Vi spelar in den här veckan och nästa månad blir det denna veckan”, och det är både positivt och negativt. Då hinner man också få in nya intryck när man vilar mellan inspelningar.

Nelly: När man får vänta kan det bli ”Den här låten var faktiskt skitdålig” medan en annan låt kan bli som att ”Varför har vi inte jobbat med den här?”. På första albumet hade vi ju gamla låtar och ville bara spela in dom på något sätt. Till andra skivan var det ”Vi har ett gitarriff, vad ska vi göra med det och den här har skitbra sångmelodi, vad gör vi med det”.

Men det är verkligen för- och nackdelar; det är ju intensivt att vara där [i andra städer] och göra något riktigt bra av det, som att hyra en studio i Paris och veta ”Vi har tre dagar på oss, vi måste prestera”.

Tuva: Och det blir ju stressigt också, särskilt med en del omtagningar.

Nelly: Var det inte sista dagen när vi bara skulle lägga på sång och trummor? Jag är ju självlärd och kan inte spela trummor och det var ”Nu ska vi spela in trummor och du ska spela till clicks” och jag sa ”Men det har jag aldrig gjort” (skratt) och killen i studion säger ”Vi har hela dagen på oss men du måste klara det, kan du spela så här?” och jag säger ”Absolut inte” (skratt).

Att alltid bli jämförd med kvinnliga band och artister

För några veckor sedan, i en intervju med Rome Is Not A Town, snubblade vi in på ämnet om att vara kvinnlig musiker i en mansdominerad bransch. I Sverige har debatten pågått under ett antal år och grundades inledningsvis i diskussionen om att få lika möjligheter att spela samt att få lika betalt som manliga band och artister. Tori Amos skrev en krönika om att vara kvinna i en manlig värld där slutsatsen var att allt är genusbaserat och avslutar krönikan med ” ‘Woman’ Is Not a Genre”.

Självklart är det beklämmande att behöva göra musik till en genusfråga men frågan har aldrig mer aktuell än nu när mycket av det mest spännande och nya inom musik kommer från kvinnliga artister och band. Den stereotypa bilden av fyra snubbar som lirar i en källarlokal och skriver låtar om sina deprimerande liv kan knappast längre användas som bilden av den tidstypiska banduppsättningen, så som bilden varit under ett antal årtionden, särskilt under 1960- och 1970-talen. Kategoriseringar som ”Bästa kvinnliga artist” eller Bästa kvinnliga låtskrivare” hjälper knappast till att få bort kommentarer som ”Wow, hon kan faktiskt lira även om hon är kvinna” eller, avhört själv, ”Jag gillar egentligen inte kvinnliga trummisar men du är helt ok”. Alla kommentarer av denna typ leder bara till en högre grad av uppdelning inom musikbranschen.

Dock, vi lever också i en tid av förändring. Idag finns det fler kvinnor i branschen än någonsin tidigare och fler kvinnor som både tar och får plats på scen. Viktigast av allt, det mesta av ny, intressant musik som dyker upp komponeras alltsomoftast av kvinnliga musiker, möjligtvis pga att – som påtalades av Rome Is Not A Town – kvinnor måste jobba mer för att få plats. Som bekant finns det en korrelation mellan mycket jobb och bra kvalitet, något som inte bara gäller musikbranschen.

Det är dock viktigt att fortsätta jobba i riktning mot ökad jämställdhet i branschen eftersom det fortfarande är mycket kvar att göra. Nelly och Tuva delar med sig av sina erfarenheter om att jobba i en mansdominerad bransch och särskilt den uttjatade jämförelsen med andra kvinnliga band, särskilt PJ Harvey.

Den här PJ Harvey-jämförelsen tenderar att dyka upp allt som oftast. Vad säger ni om den?
Nelly: Det är en väldig komplimang men det är också klassiskt att dra kvinnospåret. Det är en tjej som sjunger och spelar gitarr så vad blir det då?

Tuva: Och då har vi ju ett antal klassiska kvinnliga musiker att jämföra med så då får väl alla band höra PJ Harvey, Björk och ett antal andra, och då kanske vi passar bäst in på PJ Harvey

Men känner ni att det är en sak som är typiskt för kvinnliga band att man alltid blir jämförd med andra kvinnliga band?Tuva: Precis, finns det någonsin något manligt band som har blivit jämförda med något kvinnligt band?

Nelly: Och folk tänker verkligen att om det är en kvinnlig röst så måste det vara ett kvinnligt band.

Vilket är intressant eftersom jag för ett par veckor sedan hamnade i samma diskussion om kvinnors möjligheter i branschen med Rome Is Not A Town. Hur upplever ni den debatten som har varit?
Tuva: Jag upplever väl att det snarare är motsatsen nu när kvinnor lyfts upp väldigt mycket vilket är bra – och det bör vara så. Samtidigt vill man inte få spelningar bara för att man är kvinna. Jag tycker att det är skitsvårt att förhålla sig till det och vill absolut inte spela för att vi har kvoterats in, jag vill spela för att vi har valts oavsett. Men samtidigt behövs det, anser jag.

Nelly: Det är bra att folk tänker till också och utmanar sig själva. Det finns också massor av preferenser som ”Jag gillar ju hårdrocksband och det finns ju nästan inga kvinnor som spelar det, och de som spelar – är de bra?”. Det är ju många fler män som spelar musik och så klart finns det många fler bra manliga band, men det finns också jävligt många fler dåliga manliga band och det förstår folk sällan.

Jag minns hur det var från första början när vi ställde upp i musiktävlingar och gick vidare; då var det ”De gick vidare bara för att de är tjejer”. Nu är det annorlunda och folk plockar upp oss. Arrangörerna är ju ganska medvetna nu och tänker lite till, inte bara vad det gäller kvinnor utan också gällande andra saker som etnicitet eller funktionshinder.

Tuva: Men det behövs inte bara fler kvinnor bland artister eller musiker, det behövs i hela musikbranschen, bland arrangörer och alla andra roller. Där behöver det kvoteras precis lika mycket, kanske ännu mer.

Men vad måste göras för att förbättra möjligheterna generellt?
Tuva: Bland annat utbildning men också ta in kvinnor i flera delar av branschen. Jag vill ju själv inte bara jobba med gubbar.


(intervjun bryts temporärt av två överförfriskade män som tog det förnuftiga beslutet av prickskjuta fotbollar på varandras nakna bakdelar)


Nelly: Säg att man bokar hälften kvinnliga band och artister men gör också då det med ljud- och ljustekniker. Om den enda kvinnliga ljusteknikern bor i Skellefteå, flyg in henne för i helvete (skratt).

Tuva: Precis, att ha det som mål och inte bara hälften kvinnor på scen utan också hälften kvinnor som arbetar på en festival, att ha det som mål.

Nelly: Visst, det kan vara svårt att få till men det är också bara att fråga någon av de kvinnor som sitter och väntar på jobb; det finns garanterat jättemånga kvinnor som skulle vilja köra ljud och ljus för oss, och vi kommer göra det när vi själva har råd att betala, för det finns många kvinnliga tekniker.

Aldrig att vi flyttar till Stockholm

Göteborgs-scenen har hyllats många gånger i internationell press för förmågan att hela tiden producera nya intressanta akter som Pale Honey. Det är en eklektisk kombination av metal, elektronisk pop, progressiv rock och många indierock-akter. Band som In Flames, At the Gates eller Hammerfall har skapat bilden av Göteborg som en metalstad. Men det finns också elektroniska ljudvrängare som The Knife, Fever Ray och Anna von Hausswolff, singer-songwriters som Jens Lekman och José González, progressiva rockband som Union Carbide Producion, Graveyard eller varför inte Soundtrack of Our Lives. Och glöm inte en fantastisk punkscen!

Dock, med den snabba samhällsutvecklingen som pågår i Göteborg och många andra städer i världen där arbetsmarknaden koncentreras till städerna och folk flyttar in från landsbygden och mindre samhällen så uppstår behovet av nya bostäder – och denna utveckling hamnar ofta i konflikt med det lokala musiklivet.

Göteborg har ju alltid varit något av ett stort musikcentrum om man tänker på vilka band som kommer från staden, och bredden på band, med allt från Håkan Hellström, Broder Daniel, In Flames och allt som Karin Dreijer är med i, hon startade trots allt i Göteborg. Är det en bra scen för att ta sig fram som band idag?
Tuva: Det tycker jag eftersom det finns ganska bra spelmöjligheter ändå. Det var ju tio år sedan vi kom fram ungefär, när vi var arton, och då började vi med Henriksberg och Sticky Fingers men jag vet inte ens om band som startar nu vill spela där (skratt).

Nelly: Men vi spelade också mycket innan det på fritidsgårdar och tog varenda gig vi kunde få.

Tuva: Oceanen i Göteborg är ju asbra, det är någon slags mindre Pustervik. Det kommer mycket bra band dit och är alltid mycket folk.

Nelly: Men det ligger lite off och är lite omysigt. En lång lokal, kanske inte så bra ljud men kulturellt gör de ett jättejobb. Men om man vill spela i Göteborg så kan man spela.

Men jag har också följt larmrapporterna om klubbar som försvinner så som Jazzhuset och nu senast Trucken. Vad händer med scenen i Göteborg?
Tuva: Och just det som med Trucken är svintråkigt, samma sak gäller replokaler som rivs hela tiden.

Nelly: Vår replokal skulle rivas i höstas, som låg vid Trucken, och det var riktigt svårt att hitta en ny lokal för oss. Man borde veta att Göteborg syns på kartan inte bara i Sverige utan i hela  musikvärlden och man säger ”Vi har jättemånga bra musiker” och sedan struntar man i att stötta det man har.

Tuva: Det känns som att många kommunpolitiker i Göteborg säger ”Göteborg en mycket bra kulturstad” och så satsar man bara på arenaspelningar. Det är ju knappast vad göteborgarna vill ha. Truckstop är väl ett ett jättebra exempel på hur det kan gå fel.

Nelly: Hade Göteborg varit smarta hade de satsat mer på Truckstop Alaska eller försökt behålla replokalerna som låg där de flashiga bostäderna byggdes. Man kan bygga nytt men också integrera det med det gamla, det går att bygga nya replokaler samtidigt också men det prioriteras inte. Men visst, Göteborg är en bra musikstad, men det är en undergroundmusikstad.

Men hur länge kommer ni stanna i Göteborg med tanke på hur bra det har gått för er? Känner ni att nå måste röra på er för att kunna ta ytterligare ett steg? Krävs det för att etablera sig?
Nelly: Jag vill inte flytta någon annanstans i Sverige även om många menar att vi ska flytta till Stockholm, men det kommer inte att hända. Det krävs väldigt mycket svågerpolitik och ryggdunkningar för att ta sig in i någon krets i Stockholm.

Tuva: Jag tänker fan inte gå med på det. Det känns inte som att det är en scen för rock heller, det är en scen för pengar.

Appropå livescenen, vad är förväntningarna inför kvällens spelning?
Tuva: Vi förväntar oss galenskap och att det blir svettigt!

Nelly: Det känns som att det är ganska god stämning här och väldigt många är på plats redan och jag hoppas på färre manliga, nakna rumpor. Och färre som bara ställer sig och pissar överallt. Jag älskar Danmark och mentaliteten men mindre offentligt kissande uppskattas (skratt).

Konsertfotograf: Henric Karlsson

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras