Popaganda, dag 2
2015-08-29
Eriksdalsbadet, Stockholm

Andra och sista dagen av Popaganda. Det är slutet av sommaren och visst finns det en hel del känslor i luften? Jag tar och sammanfattar dagen i känslor helt enkelt.

Jag började förresten dagen med att missa tre akter. Maja Francis och Joel Alme hade jag gärna sett men de fick stå tillbaka för min bekvämlighet och önskan att slippa stressa till festivalen. Urban Cone var jag inte så intresserad av att se. Jag dök i stället upp lagom till att Amason skulle ställa sig på scenen.

Inspel från Håkan (ute i osedvanligt god tid): Maja Francis har blotta halvtimmen på sig innan det är dags att kasta iväg stafettpinnen till stora scenen och Joel Alme. Men hon hinner på denna lilla tid övertyga oss om att hon är en artist att räkna med, och att hennes låtar och röst inte bara har stora kvalitéer utan också funkar fint i synth-och-trum-ljudbilden. Samtidigt saknar jag emellertid lite hennes mer singersongwriter-avskalade sida, som fått stå tillbaka för en inte bara för den mer elektroniska produktionen utan även, känns det som, för den lätt Lolita-anstrukna imagen som tycks vara blonderingstvilling med Little Jinder. Inte för att det är något fel med det. Men jag önskar lite att hon skulle utforska möjligheten att sammansmälta sitt tidigare akustiska sound med det nya elektroniska (Är det ens möjligt att göra en sådan fusion? Fan vet. Men nog finns det exempel. Elin Bell är ett namn som jag kommer att tänka på…). Att hon fortfarande är god vän med sitt singersongwriter-förflutna kan vi konstatera i det faktum att hennes första singel (som Maja Francis) Last Days of Dancing ju finns också i en avskalat vacker piano-version, så nog finns det möjlighet. Det är dock inte den versionen, utan den mer elektroniskt drivna huvudvarianten, vi får höra här på Popaganda. Ja, i alla fall inte just nu. (Jag ämnar återkomma i ämnet…).

Joel Alme fyller därpå en viktig plats i Popaganda-helheten: avdelningen för den där lite Springsteenskt studsiga Göteborgspoppen, med sin intensiva blandning av vemod glädje och livsvisdomar, tonårsnostalgi och arbetarstadsromantik (Jaja, vi kan väl kalla den för Håkan Hellström-slotten, även om det vore lite respektlöst gentemot såväl just Joel Alme som mot diverse hästpojkar, Daniel-bröder och Gilbert-orkaner). Och Joel Alme fyller slotten med den äran. Ja, han bjussar till och med på något så Popaganda-ovanligt som ett par extranummer (nåja, de var välregisserade och helt inom de tajta tidsramarna snarare än regelrätta inrop. Men ändå.) och med dessa, Innan staden vaknar och (”jag tror vi pressar in en till”) avslutande vemodsvackra Aldrig bra på livet, blir ett finfint avlut på konserten innan vi traskar iväg till lilla scenen…

…där Urban Cone tar de elektropoppiga låtar som är så medryckande på platta och matar ut deras energi i kubik. En rejäl och rolig urladdning, just som middagsbrisen påpassligt sveper in över Eriksdalsbadet och svalkar våra danssvettiga pannor.

Och Amason kan man väl sammanfatta med känslan MYS. Amanda Bergman och resten av bandet levererar sin finstämda pop på ett utmärkt sätt och klämmer även in en fin cover på I want to know what love is och en bit av soundtracket till Twin Peaks. Hela spelningen får en drömsk känsla. Medlemmarna hoppar runt på scenen och byter instrument titt som tätt och jag kommer att tänka på skolavslutningarna i gymnasiet när musikprogrammet skulle ha uppvisning och på ett liknande sätt bytte instrument med varandra mellan låtarna. Då tyckte jag att det var irriterande. Bestäm er för ett instrument och bli bra på det i stället. Men Amason får mig att inse att jag har bytt åsikt och tycker att det ger konserten en dynamisk och gemytlig känsla.
Inspel från Håkan: Äsch, byt instrument hur mycket ni vill! Så länge ni är så här bra! Dessutom: Extrapoäng för den sparsmakade med djuriskt påtagliga scenografin!

Vidare till Mapei som får känsloläget ENERGISKT. Mapei lägger hela sin själ i musiken, det spelar ingen roll att det är en eftermiddagsspelning i motljus – det spritter i hela kroppen och det syns att hon älskar att stå på scenen.

Efter Mapei var det dags för Shout out Louds som jag är för dåligt insatt i för att kunna ge något omdöme om. Det var i alla fall en bra spelning, fjärde gången för bandet på Popaganda vilket väl borde kunna kvalificera dem som något slags husband.

Inspel från Håkan: Jepp, de börjar bli lite för Popaganda vad Sator var för Hultsfred. Med den här spelningen har jag bevittnat tre av deras fyra Popaganda-gig. Och med ett sådant cv är de helt klart ursäktade för lite låtstrul förorsakat av en felstämd gitarr (en brun Gibson SG som jag faktiskt, tack vare dess säregna svajarm som närmast ser ut att vara ihopmekad från en stötdämpare på en tror en gång har tillhört min gamla polare Uffe.) Det piggar liksom upp lite. Och de funkar finfint här. Igen. Den må vara vävd av The Cures allra poppigaste trådar, men Shout Out Louds matta är deras egen, och den får de gärna flyga hit på igen fler gånger.

hann jag inte se så mycket av men hon kan väl få känslan GLÄDJE. Jag var framme i fotodiket och plåtade henne och både jag och Håkan (som har tagit alla snygga bilder) var överens om att hon var fantastiskt rolig att fota med sin scenpersonlighet som under de första låtarna rörde sig mellan att stå på trumpodiet, vara ute i publiken och att sitta på scenkanten.

Inspel från Håkan: Jävlar i min lilla låda! Jag hade förvisso förberett mig på att MØs spelning skulle kunna bli något speciellt, men jag hade inte lyckats föreställa mig denna… tja, denna furie! Kanske beror min begeistran på att jag befinner mig i fotodiket och på att MØ visar sig vara bland det mest hyperfotovänliga jag någonsin sett på (och strax nedanför) en scen, men av hennes vidare framfart med sitt egensinnigt starka material och kaleidoskop av känsloutspel – och av publikens eldighet – tycks uppfattningen vara starkare befogad än så.

Dags för den avslutande trion som börjar med Lorentz a.k.a. Lorre a.k.a Loso Yamamoto. Och han kan inte få någon annan känsla än FEST. Leva life-stämningen går att ta på när Lorentz dyker upp på scenen i flytväst(!) och traditionellt vita kläder. Publiken röjer till Visa mig vägen och sjunger med om Seth och Summer i The.OC.S01E01.DVD-Rip.Xvid. Och aldrig blir det väl tydligare att Lorentz är en artist av sin generation när han kör Där dit vinden kommer två gånger på raken. Varför inte liksom? Kan man ha en låt man älskar på repeat en hel dag så kan man väl få höra en låt man älskar live två gånger på raken. Publiken är lika taggad båda gångerna. Lorre får sällskap på scenen också såklart, dels av brorsan Sakarias i Nike och dels av Madi Banja i Du och jag. Lorentz berättar själv att han började skriva låtarna till ”Kärlekslåtar” typ 200 meter från scenen och nu avslutar han turnén på skivan på Popaganda. Ett cirkelslutande av guds nåde.

Inspel från Håkan: Fan också. Fredrik Strage hann före med Killing-reflektionen som ramlade in i mitt huvud när Lorenz först klev in på scen. I flytväst. Nåja. Great minds think alike, etc… (?). Tur att han tog av sig den i alla fall (Lorentz, alltså. Jag tror inte Strage ens hade flytväst på sig). För även om det säkert finns både djup och gung i Lorentz låtar så föreligger här aldrig någon egentlig drunkningsrisk.

Laakso får känsloläget (om det nu är ett känsloläge) FESTIVAL. Det är kanske inte så konstigt att få festivalkänsla när en är på festival. Men jag menar sån där gammal festivalkänsla. När ett återförenat indierockband ställer sig på scenen på en festival som till stor del består av nya(re) och mer elektroniska akter så är det som att staden runt om oss försvinner. När Markus Krunegård riffar igång Norrköping går Skanstullsbron och höghusen upp i rök och vi istället befinner oss i en skog i Hultsfred eller Emmaboda. Det är väl oundvikligt att nostalgi spelar en stor roll – allsången i Västerbron var en av höjdpunkterna under festivalen – men det handlar om framtiden också. ”Här är en till gammal låt, den är typ fyra dagar gammal” säger Krunegård när han introducerar nya singeln Time of my life. Fler nya låtar dyker upp i setlisten och en ny skiva utlovas till hösten.

Mörkret har fallit och vi har kommit till slutet. Avslutningar ska ju vara storslagna och det går inte att ge Seinabo Sey någon annan känsla än EPISKT. Redan när introt spelas och ljusshowen hintar om vad som komma skall står det klart att det här kommer att bli mäktigt. Det är sjukt att en ljussättning kan vara mer effektiv än en videoskärm bakom artisten, men ljusshowen under Seinabo Seys spelning är i en klass för sig och samspelar på ett underbart sätt med musiken. Och musiken är ju mäktig för sig själv också, Hard Time får hela Eriksdalsbadet att gunga med och när orgeln i Burial dånar ut går det inte att stoppa gåshuden. Det blir gästbonanza också, Oskar Linnros, Timbuktu, Amanda Bergman och Maja Francis kom upp och gjorde låtar med med huvudpersonen. Och som om det inte vore nog så lade konserten i en extra växel i sista låten när Michel Dida, Silvana Imam, Mapei, Sabina Ddumba och Cherrie kom upp och körde en ny remix av Didas Höru mej bae där Seinabo är med och rappar. En otroligt mäktig avslutning på en otroligt mäktig konsert. Seinabo Sey stängde Popaganda med den äran. Episkt.

Inspel från Håkan: Kan bara hålla med. Det här är Mäk Tigt. Seinabo Sey har starka låtar och ett fantastiskt sätt att förmedla dem. Och här, live, med frälst publik, stor ljudproduktion och dränkt i svulstigt motljus växer hennes musik till nya skyhöga rymder. 
Den som följer Seinabo Sey på instagram behövde inte överraskas nämnvärt av hennes gäster på scen. Men vem behöver överaskningseffekt när gästerna håller så hög klass och passar in så bra. Särskilt förtjust blir jag när Amanda Bergman och Maja Francis bjuds in på scen. Nu får de som missade när Maja Francis inledde festivallördagen höra hennes Last Days of Dancing, och – just det ja – därtill i den mer känslodjupa ackustiska versionen, som nu begåvas med tre röststämmor som mästerligt vävs ihop med den maffiga stråkfonden. Vackert.  Jag  riktigt ryser, och kan bara hålla med Seinabo Sey – de här tre borde starta ett band ihop.

Tre spaningar under festivalen

1. Alla var tacksamma. Seinabo Sey var tacksam för att hon fick avsluta sin turné på Popaganda, det var Lorentz också. Shout out Louds var tacksamma för att folk kom och kollade och både Elliphant och Mapei var tacksamma för att få spela på hemmaplan. Äh, ni behöver inte vara så ödmjuka hörni, vi gillar ju er!
(Parentes från Håkan: Jag är också tacksam. Ville bara säga det. Tack för ordet. Också. Tack tack.)

2. 2015 års stora trend på Popaganda: Rökbengaler (eller vad man nu ska kalla dem, såna där behållare som det kommer väldigt mycket färgad rök ur). Elliphant och Lorentz använde dem under sina spelningar, Konstsim-herrarna hade dem som effekt och titt som tätt gick de av ute i publiken. Effektfullt och ganska krutdoftande.
(Parentes från Håkan: MØ rökte på lite också (ja, med såna där rökbengaler alltså. Åtminstone.). En annan trend, som håller i sig från förra årets upplaga, är glittersmink; silvrigt under ögonen eller guld som ögonskugga på locken, eller lite färgat sprinklat runtikring. Case in point: Robyn, Maja Francis, Tove Styrke, diverse bakgrundsmusiker, massa festivalbesökare. Fan, Thomas Öberg hade säkert glittersmink bakom sin mask också. Runda spegelglasade solglajer har också seglat upp till en stadig plats på trendlistan.)

3. Popaganda är verkligen, som kollega Håkan fyndigt kallade det, en ankdamm. Beatrice Elis gitarrist/basist spelade gitarr med Tove styrke. Sabina Ddumbas gitarrist och ena körsångerska körade på Amasons spelning. Lars Skoglund spelade trummor med både Shout out Louds och Laakso. Amanda Bergman, Maja Francis, Sabina Ddumba och Mapei gästade Seinabo Sey, som också hade sällskap på scenen av Markus Jägerstedt som är med i Robyn & La Bagatelle Magique. Har jag missat någon? Säkert.
(Parentes från Håkan: Ha! Jag tänkte inte ens på att det var fyndigt, men det var det ju faktiskt. Nåja, eventuellt fyndig ankdammighet till trots så tycker jag det är väldigt kul att Popaganda är så bra på att ta vara på svenska akter – bara fyra i årets startfält är hitresta från utriket, och bara en på lördagen. Och ingen av dem headlajnade. Och festivalen tappar ingen styrka av det – Popaganda lyckas hålla sin sedvanligt höga kvalitet med inhemskal artister; internationell klass med nationella akter.)

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras