Weezer
Gröna Lund
16 juli 2019

Det är tisdagen den 16 juli och jag blir på Twitter påmind om att det är 25-årsdagen av svenska herrlandslagets legendariska fotbolls-vm-brons. Och 50-årsdag för uppskjutningen av Apollo 11 inför mänsklighetens första stora steg på månen.

När jag därtill lägger insikten att det därmed också gått ett kvartssekel sedan Weezer släppte sitt självbetitlade blåa debutalbum är det inte utan att det kliar lite i min lika vitnande som glesnande kalufs.
När Gröna Lund peppar inför kvällens stundande Weezer-spelning med utlovande av nostalgitrippar känns det emellertid nästan elakt mot bandet. De är ju inte ett av alla de band som var stora på 90-talet och nu ålderskrisat sig in i en återförening (inte för att det är något fel med det!). Nej, Weezer har ju trots allt hållit igång lika flitigt som fortlöpande sedan det genombrottet (med ett litet undantag för ett par års paus kring millennieskiftet) och släppt en smärre drös habila plattor, välströsslade med hittighet – ja, de förtjänar helt enkelt bättre respekt än att betraktas ur ett arkeologiskt kvalitetsperspektiv.

Samtidigt ska vi ska inte sticka under stol med att både publiken och bandet är här för att frossa ordentligt i den gamla goda tiden, och när Weezer river igång med My Name is Jonas och följer upp med Undone (The Sweater Song) så viker jag mig helt och låter hela den nostalgiska härligheten skölja över mig. Att de därpå fortsätter med Hash Pipe och Beverly Hills gör det inte direkt lättare att värja sig.

Ja, Weezer vet vad vi vill ha och är kanske därtill måna om att kompensera oss för det faktum att en svensk just nått myndig ålder inte var född när de senast giggade i vårt avlånga land (på Hultsfredsfestivalen 2001). Ta exempelvis i beaktande att bandet tidigare i år släppte sitt 13:e album, ”Black Album”, vilket enligt gängse turnélogik skulle innebära att vi nu får några spår frän den. Antal ”Black Album”-låtar vi i själva verket får: Noll. Ingen alls. 0. Och det är inte för att skivan på något sätt skulle vara dålig eller sakna publikvänlighet (det är/gör den alltså inte). Men den behövs helt enkelt inte.

Däremot får vi under kvällen hela 8/10 av den blåa debutplattan. (Även de resterande 20 procenten av ”Blue Album”-låtarna (Only in Dreams och Surf Wax America) hade utan problem platsat på kvällens setlist, men genom att skippa dem kan de ge oss våra nostalgitrippar utan att de behöva ta till den nu nästan lite uttjatade konsertformeln ”[Band X] kör hela [’Album Y’] från början till slut (och sedan några andra hits som extranummer)”, och det blir därmed en mer lättillgängligt ”vanlig” konsert).
Att Rivers Cuomo lite mer än halvvägs in i giget annonserar Feels Like Summer från ”Pacific Daydream” som en ”ny låt” är också ganska talande. Den är två år och lika många Weezer-album gammal. Men här ikväll är det onekligen den yngsta låten att få speltid.

Cuomo är den nästan perfekta anti-rockstjärnan: under sin gubbkeps framstår han idag nästan som en korsning mellan AC/DC-sångaren Brian Johnson och komikern Patton Oswalt … på golfrunda (samt, såklart, en liten nypa Buddy Holly). Och lyckas därigenom med den något motsägelsefulla bedriften att, i vanlig ordning, vara coolare än de flesta av rockvärldens tuffa frontgubbar.
Just det lilla inslaget av medveten men oförställd töntighet i Weezers approach bidrar till att de bättre än andra band – eller alls – kommer undan med hormonstinn collegerock rejält marmorerad med hejaklacksvråliga whööö-öhh-körer; när man ser den kaliforniskt eviga tonårstillvaron genom Rivers Cuomos tjocka glasögon blir det hela helt enkelt väldigt … sympatiskt.
Lägg därtill en ordentlig självdistans, träffsäker melodikänsla och bandets förmåga att suga upp maffiga gitarrdistar genom det ben med vilket de står i 80-talets hårdrock, och vi har nästan kokat ner hela receptet till hur deras musik kan vara rakt-på-sak och tillsynes ”enkel” utan att att bli platt eller intetsägande.
Det är svårt att göra enkel musik, men Weezer kan det.

När man ser den kaliforniskt eviga tonårstillvaron genom Rivers Cuomos tjocka glasögon blir det hela helt enkelt väldigt … sympatiskt.

Även den fäbless för covers på gamla radiodängor som de fyra LA-herrarna lagt sig till med under senare år är på pappret så fel att den blir hur rätt som helst i deras händer. Deras hyfsat porträttlika cover av Africa är nog den bästa version man kan få höra live utan att behöva gå på en Toto– konsert, och genom att väva in en snutt av Green Days Longview (som ju är årsbarn med Weezers debut) i Happy Together får de oss att begripa extra väl hur självklar den gullegluttiga gamla Turtles-trudelutten faktiskt är i Weezer-katalogen.
The Cars-låten You Might Think är i princip den enda låten i kvällens lista som inte platsar helt i igenkänningsupplägget, och utgör därför både en gäspning och en nästan välkommen avvärjning från att göra hela kalaset för bra.
Om det nu skulle kunna bli det – hade de gått all-in på greatest hits-spåret (eller kanske snarare allsångsspåret) så hade de ju sprida gracerna över sin digra katalog i stället för att klämma in nästan hela debutalbumet. Varför inte med Keep Fishin’ från ”Maladroit” eller Unspoken eller Hang On från ”Hurley”. Eller fantastiska Da Vinci från ”Everything Will Be Alright in the End” eller California Kids eller L.A. Girlz från ”White album”. Och i cover-kavalkaden hade det jag inte gråtit (annat än möjligtvis av glädje) om de råkat pilla in sin svulstiga ”Death to False Metal”-version av Toni Braxtons Unbreak My Heart.
Nåja. Det där är så klart bara en mer eller mindre feelgood-våt indie-dröm – och att i någon mån i stället koncentrera nostalgin till debutalbumet är nog ganska klokt av kvartetten ändå.

Det där med att vi får hela åtta av tio låtar från ”Blue Album” är dessutom en sanning med viss modifikation – det är faktiskt lite mer än så, då en av dessa låtar får dubbel representation. Då hela bandet klappas in till extranummer samlas de nämligen runt Rivers Cuomos mikrofon i en barbershop-version av Buddy Holly som, om vi ska vara ärliga, är betydligt roligare än den är bra – à capella-kvartetter har varit betydligt mer kontrollerade och samstämmiga, om man säger.
Men tilltaget känns spontant och charmigt och ligger ändå fint i samklang med bandets musikaliska anspråkslöshet i allmänhet. För även om Cuomo och kompani är rutinerade och duktiga musiker med en ofta snyggt polerad soundlack så är de inga showiga ekvilibrister, och kvällens spelning är inte helt utan sina skavanker – det kixar lite här och var; fokusen halkar lite någon gång, och en och annan fläck spills på ljudbilden. Det rör sig emellertid hela tiden om spelglad uppsluppenhet snarare än något oengagerat hafs, och de små skönhetsfläckarna stör därför inte det minsta. Annat än, möjligtvis, i covern på A-ha-klassikern Take on Me. Den är absolut inte dålig här, som första ”riktiga” encore-låt – både kompositionens grundkvalité och Weezers kärlek till att spela den gör det i stort sätt omöjligt att det ska vara annat än kalasbra – men det är en låt som kräver nästan oklanderlig slickhet för att göras fullständig rättvisa. Men den träffar ändå där den ska, och de som möjligtvis oroat sig över att det där lilla barbershop-spektaklet var det enda vi skulle få i Buddy Holly-väg kan sedan andas ut och skråla med när den kanoniska genombrottshitten (så klart) blir kvällens slutgiltiga utropstecken.

För oss som började tvinna våra identiteter till popsnören på 90-talet finns ju få mer välsmakande madeleinekakor än just denna låt.

För oss som började tvinna våra identiteter till popsnören på 90-talet finns ju få mer välsmakande madeleinekakor än just denna låt, och den knyter lika väl ihop kvällens konserten som den knyter samman 2019 med 1994.
Så spelningen är helt enkelt snudd på fulländad i sin ickeperfektion.
Och den är nutid med sin dåtid.
Och vi kan trösta oss med att det åtminstone fortfarande ligger fler år mellan Buddy Hollys frånfälle och hitten som bär hans namn än det gör mellan Weezers genombrott med låten och i dag

Det är dock inte ”woo-ee-ooh, I look just like Buddy Holly – Oh-oh, and you’re Mary Tyler Moore…” som ekar kvar i mitt huvud när jag glad och belåten lommar ut från Grönan och ner mot Djurgårdsfärjan. I stället är det en refräng från ungefär mitten av kvällens setlist; den från kvällens enda (och självklara) inslag från ”Pinkerton”: The Good Life.
”I don’t wanna be an old man anymore …”
Jag är nu inte på något vis lastgammal (!), men tillräckligt åldrad är jag för att stundom hysa viss oro över att jag blivit en gubbe. För lite mer än en timme här på tisdagskvällen så slapp jag dock vara det.

Setlisten från Grönan-spelningen:

  • My Name is Jonas
  • Undone (The Sweater Song)
  • Hash Pipe
  • Beverly Hills
  • Holliday
  • Perfect Situation
  • Happy Together (Turtles-cover + snutt av Green Days Longview insprängd)
  • In the Garage
  • No One Else
  • The World Has Turned And Left Me Here
  • The Good Life
  • Feels Like Summer
  • You Might Think (The Cars-cover)
  • Island in the Sun
  • Say It Aint So
  • Africa (Toto-cover)
  • Pork and Beans

Extranummer:

  • Buddy Holly (à capella)
  • Take On Me (A-ha-cover)
  • Buddy Holly

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras