Popsicle
Gröna Lund
Stockholm
18 maj 2018

Den 27 april meddelades att ABBA knypplar på ny musik och att de är på väg tillbaka till scenen (i alla fall som ”abbatarer”). Samma dag fann Nord- och Sydkorea tillbaka till varandra (i alla fall i form av ett handslag mellan deras ledare Kim Jong Un och Moon Jae-In). Dessa två återföreningar må vara historiska, men för mig var de bleka i jämförelse med den som skulle komma tre veckor senare.
Och så, i fredags kväll, stod ett av Sveriges bästa och viktigaste popband tillsammans på scen igen för första gången på över 13 år.

 

Nej, det här nog är inte en konsertrecension. Musikomdömen är ju förvisso aldrig särskilt objektiva, men jag måste medge för mig själv, och er, att Popsicle har haft en alldeles för stor inverkan på mig, både musikaliskt och personligt, för att mitt omdöme här och nu inte ska fullständigt dränkas i subjektiva färger.
För här står jag framför Grönans stora scen, med ett stort fånleende hugget tvärs över mitt fejs, nyinköpt merch i näven, och sjunger med i varenda stavelse. Föga professionellt. Men okej, jag ska försöka …

Att Popsicle var flaggskeppet i den armada av gitarrskränande indiepop som var oövervinnerlig i det alternativa musiklivet i Sverige på 90-talet är inte att subjektivt orda om. Det är ett objektivt faktum. Inget band lyckades lika förnämligt med att paketera väna trall och spruttiga melodier i härligt manglande oväsen. ”Sammetsvåld”, för att parafrasera en textrad i en av deras låtar. Ja, hade det inte varit för de stabila låtkonstruktionerna och det gedigna soundet så hade gulligheten riskerat bli en smula fjantig (vilket den stundom blev hos andra band – inga nämnda – på indiescenen).
Taktfast pumpande Soft blir en stabil gigöppnare, och redan som andralåt rivs Hey Princess av. Den slår ner tämligen överraskande och jag kan inte riktigt avgöra varför den kommer så tidigt – kanske vill de ha den avklarad, kanske vill de snabbt göra både sig själva och publiken varma i kläderna, eller bara visa var skåpet ska stå. Och det gör de. Att de redan betat av sin tvivelsutan största hit (möjligtvis i konkurrens med Not Forever) gör inte ett dyft, då det finns gott om styrka kvar i repertoaren att ösa ur.
Det låter faktiskt rysligt bra. P-A Wikander, hela tiden sammanbitet koncentrerad som i en lidande njutning, matar fram oklanderlig smatter från trummorna, Arvid Lind placerar bastonerna perfekt mellan stabilt och lojt, och Andreas Mattsson och Fredrik Norberg samsas om sången och kompletterar varandra som om det inte nu faktiskt gått ett par decennier sen sist (ja, bortsett från det där paret spelningar i Stockholm 2005 så har ju bandet inte existerat på den här sidan millennieskiftet).
Visst, det är inte samma röj vare sig på scen eller i publik som det var, säg, i Teaterladan på Hultsfred ’92. Och visst, håren har blivit gråare både på musikanterna (i den mån de hade och/eller har hår) och på mig – jag inser plötslig att Andreas Mattsson nu är lite lik tyskläraren Helge som jag hade på högstadiet, det vill säga i samma veva som Popsicles toner först började knåda och koda min hjärna. Men vi – bandet, jag, publiken, låtarna, soundet, energin – har bannemej inte åldrats lika mycket som åren har gått.
Och visst, helt utan kixar är det inte – Mattsson ber om ursäkt för att gitarrerna mellan varven behöver stämmas efter att ha legat i lådor i 15 år, en brygga tycks ha drivit ut till havs i How Come We (dock utan att det sabbar låten nämnvärt), och efter några dagar med en retlig förkylning får Andreas Mattson några ansträngda tuppar i de höga rösttonerna (de stör emellertid i princip inte alls, då de ju egentligen inte skiljer sig nämnvärt från Mattssons vanliga sätt att angripa det registret).
Låtarna rör sig, med något enstaka undantag (Dry Spot), i de tre plattor som samma dag har släppts i nya vinylutgåvor, och det blir en väldigt angenäm mix. Jag hade så klart inte sörjt om de dragit loss även ”Lacquer”-rökare som Pale Honey och A Song Called Liberty, men jag saknar dem inte ett dyft (och frågan är om P-A Wikanders taktfasta hjärta hade fixat dem utan att explodera).
De intensivt stegrande takterna  Slow och Third Opinion sparkar upp festivaldamm från mina gymnasieår, Step Inside My Mind och Sunkissed sveper in tankarna i en mysigt snurrig tonårsfylla, och ur riffen i Make Up pirrar minnen fram av hopp om hångel – men kvartetten på scenen gör sin grej med en sådan säker närvaro att jag hela tiden, och utan att fastna i nostalgiskt vemod, tas tillbaka till här och nu. Ett här och nu där Popsicle är så tidlöst bra att orden ”not forever” smakar av en nypa salt.

Någon meter från mig i publiken har det under konserten stått en kille med en Arvingarna-keps på huvudet (eller nåja, en man är det ju snarare än en kille, då huvuddelen av oss i publiken är gamla popsnören nånstans mellan 35 och 45 – men just nu är alla vi gubbar killar, och tanterna tjejer). När Bandet låtit de sista ljudvågorna i Undulate rulla ut över Gröna Lund och Andreas Mattson ställt ifrån sig sin gitarr och börjar röra sig ut från scenen så landar kepsen vid hans fötter. Det är oklart om han märker det.
Medan vi klappar in bandet för encore har kepskillen tagit av sig sin jacka för att blotta en raglan-tisha med namnet Eloise tryckt över skuldrorna. Det gör nästan skämtet lite övertydligt, men är likväl en kul knorr på hela konsertupplevelsen. Och mer än så ska det inte vara – för den där Arvingarna-grejen (om du mot förmodan inte känner till den: googla) är ju inte vad Popsicle ska gå till historien för; deras rejäla plats där är enkom utsprängd av deras musik. Om det tidigare funnits några tvivel därom (det har det inte) så skruvar de med säker hand i detta faktum när de nu kommer tillbaka på scen och finstämt ber oss att Please Don’t Ask för att sedan nita fast det ordentligt med ett av de absolut starkaste stycken energisk popmusik som någonsin huggits fram ur en gitarr, låten vi så gärna vill tänka på som Sandy.

Det är den slutsatsen jag drar, i ett försök till nykter objektivitet: Även om min nostalgitörst blivit ordentligt släckt här ikväll så hade den inte uppstått ur intet – att Popsicle en gång, för 20-25 år sedan (Va?! Det var för fan bara härom veckan?!), naglade sig fast i mina öron, min hjärna och mitt hjärta beror inte på att jag var den jag var eller på att tiden var just då. Det beroddde  på låtarnas styrka och bandets förmåga att tygla den. Tiden har nu gått, och den får fälla omdömet: Popsicle är Sveriges bästa popband. Fortfarande. De är alltjämt fastnaglade i mig.
En liten röst någonstans i mig viskar att det är bra så; att den här konserten var en föredömlig komihåglapp, men att det nog är bäst att vi lämnar den som en sådan, fastnaglad i mitt minne och min nostalgi. Men en annan, möjligtvis högre röst påtalar att Popsicle faktiskt tycks ha ännu mer att ge, och att det inte alls skulle skada om de fick för sig att skriva nytt material och åter bli hemvana på scenerna.
Så hur ser då Popsicles framtid ut? Ytterligare en somrig nöjesfältspelning, på Liseberg den 8 augusti är schemalagd. Men om det finns några vidare planer än så så har de sannolikt inte materialiserats längre än till en tankelek i medlemmarnas huvud. Och om och hur de väljer att knåda den vidare beror nog helt på känslan som genererades hos dem här på Grönan på fredagskvällen.
Från publikperspektivet såg den ut att vara positiv. Hos oss i publiken, i synnerhet hos mig, var den det definitivt.

Setlisten från Grönan-spelningen:

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras