Så gick vecka 37, nådens år 2014, och kommer aldrig åter… och med den kom en drös trevliga, eller i alla fall uppseendeväckande nyheter från musikens värd. Dessvärre en betydligt större drös än vad vi på Drefvet har möjlighet att kommentera närmare – men en liten snabbkoll hinner vi med. Så, här vi gå – Musikvecka 37, i korthet:

 

Äntligen!
Den irländska folkpopaduren Damien Rice gav oss beundrare av hans känslointensivt finstämda uttryck hopp om nytt material från honom när han gästade Popagandafestivalen i Stockholm för två år sedan. Tji fick vi då (vad gällde ny platta, alltså – en finfin konsert fick vi) – men nu, åtta långa år efter hans senaste album, 9, är äntligen ett nytt på väg. Den 11 november släpps hans tredje fullängdare, den Rick Rubin-proddade My Favourite Faded Fantasy, och Rice gav oss i veckan ett smakprov på titelspåret via YouTube, och släppte sedan låten i sin helhet på Soundcloud och Spotify. Och den bådar gott!

 

Hello, där!
På tal om akter som inte har visat resultat från studion på ett tag – I veckan släppte The Cure en studioinspelning för första gången på sex år. Något nytt eget material från Robert Smith och hans gäng muntra(-ish) medmusikanter bidde det emellertid inte. I stället fick vi en Beatles-cover. Ja, där ser man.
”Hello Goodbye”  är The Cures bidrag till en kommande tribute-platta till Paul McCartney (The Art of McCartney släpps 18 november), till vilken även bland andra Bob Dylan, Brian Wilson, Chrissie Hynde, Kiss, B.B. King, Billy Joel och Willie Nelson. Inget pjåkigt uppbåd för en tribute-platta, får man säga. Men så är det ju å andra sidan Palle McCartney vi snackar om…
The Cure gästas på sitt bidrag för övrigt av den gamle beatlens son, James McCartney, som hjälper till på tangenterna. Det vore synd att säga att The Cure tar ut svängarna och omvandlar låten till sin egen – det rör sig mer en rakt-på-sak-cover som ligger originalet nära och trogen – men å andra sidan; redan när BobbaSmith når versslutet ”…go, go gooo…” känns låtvalet väldigt logiskt. Och väldigt Cure-i-gladpop-mode. Eller vad säger ni? Kul i alla fall att se att The Cure inte verkar ha tacklat av… eller åldrats nämnvärt/alls.

 

Genomskinligheten framför allt
En annan artist som låtit sina fans vänta oliiidligt länge på ett nytt album är Richard D. James, eller Aphex Twin som han ju alltsomoftast väljer att kalla sitt artist-själv. Hela 13 år har gått sedan electronikmusiköversteprästens senaste album-äventyr, dubbeln drukQs, kom, men nu är nästa i faggorna. Syro släpps redan nästa måndag, den 22 september. ”minipops 67 [120.2][source field mix]” är det första smakprovet från plattan, men det är nästan skivans konvolut som blivit den största Syro-snackisen så här långt. Mest för att konvolutet uppges innehålla en smått groteskt detaljerad redogörelse av skivans tillkomst. Allt för genomskinligheten (precis som, mer bokstavligt, den limiterade utgåvan av albumet). Bland annat slipper de riktigt inbitna Aphex Twin-fansen (”aphexionates”? ”twinsters”?) spekulera om vilka synthar och datorer och thingamajigs som använts, då alla dessa, låt för låt, är specificerade i konvolutet i ett finurligt runt diagram. Det är säkert knappast varenda elektronisk mojäng i Richard D. James ägo, men en ryslig massa pryttlar är det. Inte undra på att det tog en sån jävla tid att värka ur sig nytt…

 

Polly-mag?
Att PJ Harvey är ett fenomenalt geni visste vi redan. (Ja, jag är i alla fall fullständigt överens om det). Det tyckte uppenbarligen även London-universitetet Goldsmiths, som i onsdags förärade Polly Jean med en hedersexamen, tillsammans med människorättsaktivisten Peter Tatchell och journalisten Neal Ascherson.

 

Yeezus, vilken uppståndelse…
En vars intellektuella insatser i veckan kanske inte får universiteten att osäkra sina hedersexamenspickadoller är Kanye West. Att han tidigare i onsdags var tvungen att söka vård efter ett migränliknande anfall inför en spelning i Melbourne tycks inte ha gett Kanye någon större boost av ödmjukhet inför de fysiskt mindre lyckligt lottade – när hans Yeezus-turné sedemera hade nått Sidney stoppade Kanye sitt gigg i väntan på att alla i publiken hörsammade hans krav på att resa sig och dansa. Ett par oförskämda konsertbesökare envisades nämligen med ett förbli sittande. Och Kanye deklamerade att det minsann inte var någon mening att försöka smita undan, eftersom han är cirka asbra på att upptäcka maskare. Vilket han visade sig vara. Att det var i sina rullstolar som de som förblev sittande förblev sittande tycker man torde ha varit en tillbörlig ursäkt i sammanhanget. Kanye tycks sedermera ha insett att det trots allt fanns en rimlig möjlighet att det fanns handikappade i publiken (efter att den ena viftat med sin protes och sanningshalten i den andras hävdade handikapp kontrollerats av Kanyes utsända livvakt) varpå han brasklappade in bisatsen ”unless y’all sitting down because y’all handicapped.”
Nog för att man kanske inte ska förvånas över att en artist som gör anspråk på namnet Yeezus plötsligt skulle få för sig att han kan hela de lama… Men, Ka-nyeää, hörrö  – med all tillbörlig respekt för att du gjort massa musik som uppenbarligen givit dig både berömmelse, rikedomar och drösvis med fans (och med all respekt för möjligheten att det här hjärnsläppet kanske var till följd av det där migränanfallet tidigare i veckan) – en artist tar inte sina egna låtar gisslan och kräver att alla i publiken ställer sig upp. Inte ens om varenda kotte är totalt o-handikappad. En artist ska inte tvinga sin publik att göra någonting, eller kräva annat av dem än möjligtvis att de inte ska vara totala rövhattar…

 

Tysta tishor
…vilket osökt får oss att minnas Mark Kozeleks lilla utbrott förra helgen under en konsert med sitt Sun Kil Moon i North Carolina. Det var under bandets set på Hopscotch-festivalen i Raleigh som Kozelek lackade på att några, som han kallade dem, ”fucking hillbillies” i publiken inte kunde hålla sina jävla käftar när han och hans band spelade, varpå han hotade att avsluta gigget på studs om de inte omgående sydde igen sina pajhål. Det är ytterst oklart huruvida (den ofta något buttra) Kozeleks fattningstappande och/eller ordval var befogat eller inte, och det passerade inte helt utan sura miner från vissa i publiken. Att Kozelek sedermera tog det hela med fattning, humor och en rejäl dos självdistans är desto tydligare – i veckan började han, via sin merch-sajt på Caldo Verde, sälja tishor med det (härmed) klassiska citatet  – ”All You Fuckin’ Hillbillies Shut The Fuck Up” – tryckt i stora fina bokstäver över bröstet.

 

Happy Gudrun
Et desto mer bejublad scenutspel stod Pharrell för när han i går lördags gästade Globen i Stockholm och bjöd upp självaste Gudrun Schyman på scen och därtill påtalade att det är dags att ge kvinnorna en chans att styra och att vi illa kvickt måste vrida till den här skruvade världen. Att Schyman och hennes Fi nu missade att få riksdagsmandat är hon kanske mindre glad över – men igår, i Globen, var hon helt klart ”Happy”.
Och vi är himskans glada att Pharrell lyckats få ordning på sin kvinnosyn under de 13 år som förflutit sedan han och hans N.E.R.D. släppte den – i alla fall videovisuellt – föga feministiska ”Lapdance” (som ju alltså egentligen inte alls handlar om strippor utan är en samhällskritisk allegori över rutten politik. Men den vidhängande videon – i synnerhet den, hmm, låt oss säga ”barnförbjudna” versionen – tog ju dessvärre fullständigt bort fokusen från den samhällskritiska texten, i synnerhet hos de många unga män som vi antar utgjorde en stor del av N.E.R.Ds publik när låten kom… och det på ett sätt som vi knappast tror att  Gudrun skulle ge sitt stamp of approval.) All heder till Pharrell för det!
Fast hade inte Pharrell ett skaparfinger med i spelet när Robin Thicke gjorde sin inte helt Fi-kompatibla ”Blurred Lines” häromsistens? Hmm… nåja, även sedan dess kan han ju ha lyckats komma till insikt.

 

SKAPligt!
Och apropå feminism och musik – i torsdags lanserade intresseorganisationen Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP (tillsammans med reklamräven/ ättviseförmedlingsgrundaren/socialmediala snillet Lina Tomsgård) projektet Skapelsen. Initiativet syftar till att skriva om musikhistorien – vilken, liksom de flesta typer av historia är skriven, och tätbefolkad, av snoppbärare – utifrån kvinnornas betydelse för den. Skapelsen uppmanar, tja, alla att i sociala media lyfta fram sina kvinnliga musikförebilder och -inspiratörer under hashtaggen #SKAPELSEN, varpå dessa tips blir en ny musikhistoria på Skapelsen.com.
Drefvet ställer sig upp och applåderar detta och taggar snart loss så ryker!

 

Äppelskiva
…och så släppte ju U2, väldigt överraskande, sin nya platta, Songs of Innocence, i veckan (en platta som för övrigt gästas av Lykke Li). Detta i samband med att ett välkänt teknikföretag, något mindre överraskande, släppte en ny telefon samt en klocka av nått slag… Men det släppet har vi ju redan kikat närmare på här på Drefvet.

 

Dessutom…
I ännu mera korthet kan nämnas att det i veckan även släppts smakprovsinglar från kommande albumsläpp av bland andra Tomas Andersson Wij, SBTRKT, Julian Casablancas + The Voidz, Ariel Pink och Weezer. Dessutom meddelar David Bowie att han kommer släppa ett par nya spår – och en hel drös gamla – inom kort.

 

Döden, döden, döden…
…och om vi tillåts sluta på ett mollackord kan vi lite ledsamt konstatera att Primal Screams före detta gittarrist Robert ”Throb” Young som spelade med bandet från 1984 till och med 2006, gick bort i veckan, 49 år gammal, dödsorsaken ännu okänd. Drefvet försöker undvika någon okänslig ordvits på temat ”Movin’ on Up” och nöjer sig med att önska Robert Young en vila i frid.
En annan musikstjärna som slutade sina dagar i veckan var en liten filur som bjussade på en väldans massa låtar under sin livstid. Det där U2-relaterade teknikföretaget meddelade i samband med det där telefon-och-klock-släppet att de nu slutar med tillverkningen av sin klassiska iPod.
iPod Classic blev tolv (ja nästan 13) år gammal. R.i.P[od]

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg