Söndagsspelningar är lite speciella. Publiken är mer bakfull än full. Många har nog tagit sig ut med rätt stor möda. Samtidigt är ju alla som är där verkligen pepp på bandet. Allmänna lördagsfestfylleskallar lyser med sin frånvaro. Och när väl den första ölen stärkt kropp och själ brukar ledernas stelhet lossna.

Just den här kvällen släppte eventuell eftertankes kranka blekhet tämligen omgående när hundarna äntrar scenen. Thomas Öbergs energi och underfundighet är oemotståndlig. Bakgrunden till att bandet ställt sig på Debasers scen en söndag i början av december var att lördagsspelningen sålt slut. Och bakgrunden till att lördagsspelningen sålt slut var dels att bandet är populärt och dels att låten Helgen v. 48 är en klassiker.

När ett band har en så bred låtkatalog går det förstås att diskutera urvalet. Jag saknade exempelvis Det Skulle Vara Så Lätt För Mig Att Säga Att Jag Inte Hittar Hem, Men Det Gör Jag, Tror Jag. Men det känns ändå inte så viktigt, bandet skakade liv i publiken. Och som det gjorde det.

När jag kikar igenom bilderna på publiken i efterhand tänker jag att de lika gärna kunde vara tagna på ett väckelsemöte. Och klimax blev förstås när alla tillsammans avslutade med att allsångssjunga Helgen v. 48. Sen lommades det hem. Jag såg ingen snut eller hörde inget tjut, men jag var något som väl närmast måste beskrivas som lycklig.