The Cure
9 oktober 2016
Globen, Stockholm
2 timmar och 57 minuter. 35 låtar…
Först känner jag mig gammal när jag tänker på att det gått mer än 20 år sedan jag såg The Cure för första gången. Sen tänker jag på att bandet lik förbannat har funnits ett drygt år längre än jag har andats, och så känns det lite lättare. Sen glittrar de första ljuden från Plainsong igång, och plötsligt spelar ingen version av tidens gång någon roll annan än det monumentalt vackert svepande nuet…
Kan jag skriva om en konsert med The Cure utan att på samma gång skriva om hur min musikaliska tillvaro (och mitt därvidhängande känsloliv) marinerats i deras text, ton, sound och framtoning de senaste 20-25 åren? Knappast.
Det har på dagen gått åtta år och åtta månader sedan Robert Smith och hans band senaste giggade i Stockholm. Och alltså lika länge sedan jag såg dem senast. Lång tid för ett band i den absoluta favoritklungan. Ändå har jag inte byggt upp någon pepp inför gigget. Alls. Tillvaron har helt enkelt inte haft den typen av pepp på agendan, och att jag ska gå på konserten har snarare varit självklarhet än längtan.
Kanske är det därför den melankoli som nu börjar välla ut över mig och publiken i Globen blir så drabbande, härvaron så påtaglig; det är den där känslan av att vara just i nuet som en försöker fånga i varje bra konsert, och nu kastas den rakt i famnen på mig, jag behöver inte jaga den alls. När konserten sedan (precis som det 27-åriga albummästerverket ”Disintegration”) låter andralåten efter Plainsong vara Pictures of You, omfamnar den mig så starkt att tårarna är nära – hade jag kunnat gråta så hade jag gråtit här (jo, pojkar får faktiskt gråta (hej textreferens!); jag har bara svårt att lyckas göra det lika ofta och mycket som jag skulle vilja och säkert behöva). Det är för att The Cures musik är vad den är. Det är för att The Cures musik är vad den är för mig. Det är ingen nostalgitripp till mitt unga 90-tal, det är ingen stjärnbländad wow-knock. Det är helt enkelt känslan att jag plötsligt är hemma igen (hej på nytt, textreferens!) …efter att ha varit vilsen i en skog (okej, nu blev det löjligt – slut med textreferenserna!)
❦
Att det gått åtskilliga år sedan sist är nog en positiv omständighet – för det här greatest hits-upplägget skulle nog, trots allt, riskera bli lite tjatigt att uppleva oftare. Faktum är att redan den där gången för 20 år sedan (på Hultsfredsfestivalen) hade bandet gott och väl material nog att fylla en tretimmarssession utan att behöva vika nämnvärt från hit-fåran. Ja, redan den fenomenala live-plattan ”Show” från 1993 är i många avseenden jämförbar med kvällens begivenheter.
Därmed bjussar den lika imponerande som digra låtlistan för aftonen på goda smakprov ur den musikaliska variation och bredd som finns i bandets 40-åriga historia – från förhållandevis enkla popbyggen som härligt studsiga Boys Don’t Cry, The Walk och avslutande Why Can’t I Be You? till de storslagna ljudeposen From the Edge of the Deep Green Sea, A Night Like This och Fascination Street.
Bandet har inte med sig något ens lite nytt album i bagaget, så för att ändå inte ”bara” göra samma gamla vanliga tretimmars-set har de nu sett till att plocka fram i alla all några låtar som inte alls är särskilt hårt nötta i live-repertoaren. Och det är himskans trevligt – All I Want blir exempelvis ett väldigt välkommet inslag, och att nu live få höra den mästerliga Burn (som annars är märkligt djupt nedgrävd i bandets katalog och endast getts ut på soundtracket till The Crow och på raritetssamlingen ”Connect The Dots”) är ren och skär lycka.
Ett litet smolk i den annars välsmakande sangria-kannan är att lead-gitarren, som sedan 2012 förtjänstfullt rattas av David Bowies gamla vapendragare Reeves Gabrels, stundom – som i Disintegration och Hot Hot Hot!!! – överröstar syntarna alldeles för mycket i mixen.
Det är uppenbart att gubbarna slagit av ordentligt på produktionstakten på senare år, men med nya skapelsen It Can Never Be the Same som första extranummer visar de att de inte helt tryckt av låtskrivarmaskinen. Den når dessutom hyfsat upp till The Cures ordentligt tilltagna verkshöjd och tyder på att bandet trots sin gedigna dåtid och det faktum att saker inte kan bli som det var
40 år, ja… Ändå känns det inte som att bandet har åldrats nämnvärt – Robert Smiths hårburr har möjligtvis börjat lyda tyngdlagen en liten gnutta mer på senare år, men egentligen ser han ut som han alltid har gjort sedan han sjöng in sig i mitt medvetande (det vill säga som Göran Greiders skugga med läppstift), och basisten Simon Gallup, den medlem som vid sidan av Smith varit med längst i bandet, måste knapra nåt slags Benjamin Button-piller – karln blir ju bara yngre och yngre för varje gång jag ser honom på scen.
❦
Ibland stöter man (dvs jag) i tillvaron på människor som säger att de inte gillar The Cure, och så får de väl så klart tycka om de vill (hur obegripligt jag än finner det). De brukar som argument ge att ”The Cures låtar är ju så himla deppiga”. Då frågar man (jag) vilka Cure-låtar de känner till, varpå de i princip bara kommer på Friday I’m in Love och Just Like Heaven. Det vill säga de två cirka lyckospruttigaste popdängor som någonsin spelats in. Men visst – samtidigt som The Cure faktiskt har en stor portion glädjefnatt utspridd i sin katalog så ligger nog ändå den mest betydande, och vackraste, delen av deras storhet i de dystraste stunderna. Och nog hade riktiga ligga-i-fosterställning-och-gråta-låtar som Trust (den bästa, mest hjärtestrypande depplåten ever), This is a Lie, The Last Day of Summer, To Wish Impossible Things, Apart och End (för att bara nämna en handfull) platsat i setlistans mest desperationstyngda alsters sällskap. Deras frånvaro ikväll är emellertid helt okej – i synnerhet i ljuset av det faktum att Robert Smith, hans inlevelse i de mörkare låtarna till trots, med åren faktiskt tycks ha blivit – en ganska glad och nöjd filur. Och som han påtalar (tror jag) i ett uppsluppet och sedvanligt mumligt mellansnack – en del gamla låtar ligger inte lika bra i munnen längre.
Hade de därtill velat trycka in även A Letter To Elise, The Blood, One More Time, Jumping Someone Elses Train, Killing an Arab, Mint Car, Watching Me Fall, Cut Here, Let’s Go to Bed, 10:15 Saturday Night‚ Cut, Halo… (med flera, med flera – det här är bara den radda fullt tänkbara och välkomna konsertinslag jag kommer på på rak arm) så hade säkert både jag och mitt ryggslut stått ut i ytterligare någon timme eller två utan att klaga. För när Robert Smith slutligen kommer ihåg vilken den andra frasen han lärt sig på svenska var och med tämligen perfekt uttal säger ”Hej då” så har jag inte ont någonstans (vilket brukar vara fallet efter sissådär fyra timmars stillastående/dans på stället) kan jag inte vara annat än väldigt nöjd – sällan har The Cure levt upp till sitt namn som i afton, och jag känner mig, i alla fall för stunden, botad från det tilltagande höstmörkrets kalla depression.
Sämst: Det metalliska gitarrhugg som ligger upprepat genom hela Disintegration kommer in med alldeles för hög volym i sin loop och ligger sedan där som en ytterst obekväm filt över hela mixen, så till den grad att låtens karaktäristiska och bärande klaviaturslinga knappt går att urskilja. Vad tusan hände? Väldigt synd på en så mästerlig låt, och hade konserten varit över när den avslutar det ordinarie setet (as if!) så hade det varit ett snöpligt och ovärdigt slut. Tack och lov fanns det gott om tid för återhämtning.
Bäst: Triptyken Push/Inbetween Days/Just Like Heaven sitter som en alldeles underbar smocka halvtimmen in i gigget. Hade det varit vilket annat band som helst så hade en hit-kaskad av den här digniteten känts som publikfrieri, men The Cure behöver inte fria för sin publik – det här är bara tre väldigt bra låtar som, i all sin överdådighet, passar alldeles förnämligt i ett svep på det här viset.
En siffra: 40 procent. Så stor andel av giggets antal låtar är extranummer. Om man nu kan kalla dem extranummer – rimligare vore att kalla deras omgångar för konsertens akt två, tre och fyra. Om ett vanligt band mot förmodan låter sig klappas in till en tredje encore-omgång så blir det vanligtvis en enda låt som sista suck – The Cure klämmer in ytterligare sex energiska trudelutter. Allt i sin ordning.
Apropå ingenting: I mitt fb-flöde noterade jag häromdagen en tråd om vilken dödssynd det är för en medlem av ett band att bära det egna bandets merch, som typ en tröja med egna bandets namn/logga på, i synnerhet på scen. Emellertid dryftades ett par bandmedlemmar som, tack vare tillräcklig pondus, kunde ursäktas och därmed slippa bestraffas med livstids hängning. Jag kan härmed tillföra ytterligare en: Simon Gallup får bära hur mycket Cure-tisha han vill, både på och av scen. Så länge han rivit ärmarna av den.
❀ ❀ ❀