Smashing Pumkins
Gröna Lund, Stockholm
31 maj 2019

Gud – liksom Billy Corgan; det klargör han i ett av sina sällhörda mellansnack – vet att Smashing Pumpkins haft sina toppar och dalar … och sedan toppar igen. Och jag får hålla med honom (Corgan, alltså, inte Gud) när han tackar oss i publiken på Grönan för att vara med och bidra till den topp de nu befinner sig på. För redan djupet på de där dalarna gör att det faktum att de alls står här scenen, ja – toppen. Och därtill i så gott som originalsättning+. Ja, ”så gott som”. För emedan många nog bara för ett par år sedan betvivlade att både trummisen Jimmy Chamberlin och gitarristen James Iha skulle återförenas med Billy Corgan är det alltjämt bortom osannolikt att originalbasisten D’arcy Wretzky skulle hoppa på tåget. The Smiths lär ju återförenas innan hon ens sätter sig ner över en kopp kaffe med sina forna bandkollegor i Smashing Pumpkins.

Nåja, här är vi alltså, sissådär 12 000 Grönan-gäster och 3/4 av de ursprungliga pumporna. Samt gitarristen Jeff Schroeder, som varit medlem i bandet sedan 2007 (då han ersatte James Iha när Corgan återupplivade bandet, som då legat i malpåse i några år), samt basisten Jack Bates (som för övrigt är son till Peter Hook, som spelade bas i Joy Division och New Order) och Katie Cole, som tidigare varit turnébasist med Pumpkins, men nu sköter tangenterna.
Och det är lite … konstigt. Vilket ju inte sällan är fallet när band med en lite mörkare aura placeras här i det lite glättiga och starka solskenet på Gröna Lunds scen. Men här känns det extra märkligt. Dels på grund av bandets krångliga historia och på deras inte alltid helt ”folkliga” framtoning, dels på grund av att vi här har ett av de band som betydde allra mest för hur 90-talet lät, och därmed ordentligt var med stakade ut den väg rockmusiken färdats på sedan dess.

”Vem hade kunnat ana att ett nöjesfält kunde vara så här kul.”

Lägg därtill att Grönan-scenens begränsningar (som så ofta) gjort att den maffiga scenografi som följer med bandets turné – det här är Pumpkins andra Europa-anhalt efter turnépremiären i Oslo – fått bli kvar i långtradarna. Så det är en tämligen enkel och avskalad historia vi bjuds på, rent visuellt. Synd, på ett sätt, samtidigt som det gör föreställningen lite extra speciell, även för bandet.
”Vem hade kunnat ana att ett nöjesfält kunde vara så här kul”, säger James Iha i ett mellansnack (och skriver direkt in sig i min bok med favoritcitat). Han berättar att han aldrig spelat så här nära en bergochdalbana och drar slutsatsen att det måste vara den ultimata kicken att åka bergochdalbana samtidigt som man lyssnar på Smashing Pumpkins live. Och äter fish and chips.
Det är nämligen inte bandets naturliga centralgestalt, Billy Corgan, som bär huvudansvaret att mellansnacka med publiken, utan den (i alla fall lite) mer extroverta Iha. Och hans lättsamma, lite tröttflamsiga, framtoning blir nästan, tillsammans med hans vita kostym, en nästan komiskt bjärt konstrast till den så gott som patologiskt allvarsamma Corgan, och hans svarta prästkappa (som, det kan inte hjälpas, för tankarna till Uncle Fester i Familjen Adams) .

(Tar kollega Mjörnbergs reflektion till hjälp här.)

Helt lyckas emellertid inte Billy Corgan dölja sin glädje, och inför extranumret lossnar hans tunghäfta rejält, och det är en påtagligt glad överstepumpa som svamlar loss om vad kollegan Iha kvällen innan sagt eller inte sagt om skandinaviska skor. Och även under hans bistra uppsyn har vi under hela gigget tydligt kunnat märka glädjen i hans och övriga bandets spel. För även om de rockenergiska utsvävningarna, med ålderns rätt, nästan har fasats ut fullständigt så framförs gigget, med några små undantag, med ordentlig känsla. Och kompetens – det är här hemligheten ligger till varför Smashing Pumpkins, så här 31 år efter bildandet – och därtill på Gröna Lund, av alla ställen – faktiskt är levande och engagerande. Med tanke på bandets storhet och struliga resa genom året hade det här nämligen alla förutsättningar att bli en smått tragisk tillställning, med endast nostalgin som behållning. Nog för att nostalgi-rysningarna sitter där de ska för oss som på 90-talet hade Smashing Pumpkins som husgudar, men det här är långt ifrån något föredetting-gig. För trots medlemskarusellen och diverse tokigheter på vägen har Billy Corgans envishet och talang gjort att bandet (med några års avbrott där i 00-talets början) fortlöpande kunnat släppa riktigt habila plattor (ja, även ”Zeitgeist!) – och bandets katalog är tillräckligt diger för att vi här ska kunna få ordentligt med gamla hits förnämligt serverade utan att det känns som en insmickrande greatest hits-spelning. Och det låter (med möjligt undantag från en mindre pricksäker sång på Ava Adore) riktigt jävla bra hela vägen. Det lugn som med åldern vuxit sig starkt i bandet innebär också en väldig säkerhet, och det är få ljudvågor som kommer på avvägar – och den som händelsevis hade önskat sig mer utsvävande rockgalenskap som back in the day får inte glömma att The Smashing Pumpkins på den tiden också stundom kunde låta riktigt jävla illa och überkraxigt. Lägg därtill att det inte heller blir för perfekt och tillrättalagt – covern på The Cures Friday I’m in Love, fredagen till ära, är exempel skönt spontant, ja nästan improviserat, spruttig (och ger dessutom Billy Corgan och hans allvar möjlighet att ta en liten paus). Även nästa cover känns lite överraskande, trots (eller kanske just på grund av) att den är en av musikhistoriens mest söndercovrade låtar, och Pink Floyds Wish You Were Here landar lugnt och fint i Pumpkins ljudvärld.
Ja, The Smashing Pumpkins bevisar att de, även live, fortfarande är ett band som har mycket att ge, och det är mycket riktigt en bergochdalbane-kick att bevittna detta här på Gröna Lund. Låt oss bara hoppas att karusell-liknelsen stannar där för The Smashing Pumkins: stabilt – på toppen.


Smashing Pumpkins setlist på Görna Lund:

  • Zero
  • Solara
  • Rhinoceros
  • Todya
  • Knights of Malta
  • Street Fighting Man (Rolling Stones-cover)
  • Tonight, Tonight
  • Eye
  • Ava Adore
  • Bullet With Butterfly Wings
  • Tiberius
  • G.L.O.W.
  • Disarm
  • Friday I’m in Love (The Cure-cover; James Iha på sång, Katie Cole på kör och akustisk gitarr)
  • Superchrist
  • The Everlasting Gaze
  • To Sheila
  • Wish You Were Here (Pink Floyd-cover)
  • 1979
  • Cherub Rock
  • Extranummer: Siva


Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras