Jag har plåtat Pascal tre gånger på ett halvår nu, (stalker-varning). Mer om det i artikelns avslutning. Den här gången handlade det om en stockholmsspelning, publiken hade fyllt upp stans nyaste konsertlokal Slaktkyrkan.

Som första förband lirade Eterkropp, som jag faktiskt missat fram till spelningen. Vilket är en smula märkligt, för det handlade om en riktigt tilltalande proggrock med punkiga inslag. Som ett modernt, norrländskt svar på Nationalteatern ungefär. Sämre betyg går ju att få. Andra band ut var Fontän. Tajt, psykedeliskt rock som även de bidrog till en högkvalitativ musikupplevelse.

Så till Pascal. Under 00-talet släppte de relativt frekvent plattor, men under 10-talet har det varit tystare. Jag befarade nog att bandet inte skulle återkomma, men så kom plattan Revy år 2016. Skivan blev mycket väl mottagen och det visade sig även att fansen fanns kvar. Och att nya tillkom. Vad är det som gör bandet så bra då? Jag tror att det handlar om att musiken, text och ljudbild tillsammans, formar bilder och känslor av att vara på gränsen. Eller snarare över gränsen, manisk tonsatt galenskap. Briljant, framför allt live. Så kära Pascal, för att avsluta med ett hotfullt citet: Jag ska stanna hos dig forever. Jag ska alltid, alltid vara kär i dig.
Får ni för er att sluta spela igen kommer jag att ringa era respektive mammor.

 

Om skribenten

Martin Wilson
Fotograf

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras