Det talas mycket om festivaldöd och det stämmer visserligen att många av de stora klassiska festivalerna gått i graven. Samtidigt har det tillkommit ett flertal mindre, mysigare festivaler. Lidelsen är en av dem.

Lidelsen är inte en ny festival, den har succesivt växt fram under de senaste åren. Men i år var det första året som festivalen genomfördes i Nävekvarns folkets park. Det känns som en mycket smart idé att utnyttja folkparker till festivaler av det här slaget. Dels finns all logistik, såsom scener och barer, på plats. Dels är det fint att se hur gamla parker lever upp. Så valet av Nävekvarn som festivalplats var en succé, hoppas festivalen kommer att bo kvar även kommande år.

När det gäller artister så handlade det om en rätt varierad skara, samtidigt som det fanns någon form av röd tråd som kanske är svår att fånga i ord. Dansanta akter blandades med mer psykedeliskt betonad musik. Det gemensamma kanske handlade om att de flesta akter på något sätt ligger helt rätt i tiden och att de även har någon form av hög konstnärlig integritet.

Trummor och orgel öppnade stora scenen med sina säkra, psykedeliska rytmer. Becky and the Birds fyllde på med själfylld, emotionell pop. Tussilago stod för en stabil psykrockinsats. För mig var Tami T kvällens drottning. Eller kvällens ”motherfucking princess”. Kanske stod stjärnorna helt rätt (eller också var promillehalten helt rätt kalibrerad), just där och då var Tami T världens bästa artist. Både visuellt och ljudmässigt, en fantastisk show.

Om skribenten

Martin Wilson
Fotograf

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras