Kamasi Washington
Berns, Stockholm
2 juni 2019

Ja, det är nästan att jag blir lite religiös. Hänförd. Och det beror inte bara på att det in i mina öron stänker förnämligt fenomenala jazztoner från några av världens främsta musiker och på deras brottartungt funkiga sväng, utan även på den där styrkan – kalla den andlighet, kärlek, livsglädje, hängivelse eller vad du vill – som den mest glödande amerikanska gospeln härbärgerar, som kan få en kyrka i självsvängning och rentav en kritvit dödsrockare att utbrista i ett ”Halleluja!”. Den är tydligt närvarande här också, även om kvällens toner blommar på en annan gren av den afroamerikanska musiktraditionens träd.

Nej då – även om en och annan biblisk referens gör sig påmind det är inget tjafs om Gud eller Jesus eller budord. Det är den där innerligheten det handlar om. Den som här kan få ett obehindrat utlopp tack vare en musikalisk kompetens som är så stor och självklar att ingen onödig teknisk fokus behöver sno energi från den rena känslan – den enorma skickligheten är fullt ut instrument för musiken, inte tvärt om (så som jazz, och egentligen all musik, ska vara men inte alltid är).

Och det är jazz som spränger gränser. För även om jazzen som genre knappast lever under utrotningshot – inte så länge det finns ekvillirbrismfetischistiska jazzkatter som älskar att begripa svårigheter som gemene man inte fattar (och dylika lär överleva atomvintern) – så är den ofta en genre som gärna stänger in sig och diggar i sin egen lilla exklusiva kammare. Det är synd – för jazz handlar (vid sidan av så mycket annat) om att vidga sina sinnen och uppfattningar, och det finns det fler än invigda jazzdiggare som förtjänar att få göra. Men så kommer Kamasi Washington och hans band och brötar loss toner som likt en korsning mellan trumpetstötar i Jeriko och karatesparkar från Hongkong blåser den där kammarens dörr (och spillror av dess väggar och tak) all världens väg.
Det här betyder inte på något sätt att det här är en raktigenom lättlyssnad historia – kvällen är så klart genomsyrad av vad som gängse popsnöre nog skulle kalla svår tokjazz, och som alltjämt får självutnämnda jazzexperter att dregla. Men bandet och kompositionerna på Berns tänjer, lika lekfullt som kompetent, på jazzens genregränser precis tillräckligt mycket för att underbara sprickor ska uppstå och låta musikens innerlighet välla ut och göra även ovana lyssnare fullt mottagliga. Betänk att Kamasi Washington inte bara har lirat med jazzgiganter som Kenny Burell, Gerald Wilson och Herbie Hancock (bland många andra) utan även med hiphoporienterade stjärnor som Nas, Lauryn Hill, Snoop Dogg, Flying Lotus, Raphael Sadiq och Kendrick Lamar (bland många andra).

Ja, i det avseendet kan han nog sägas vara en jazzens frälsare, en saxofonprofet, inte bara för musiklyssnarna utan även för jazzen själv. Och lika mycket som han är en förnämlig kompositör och bandledare är han en hyperskicklig musiker som obehindrat kan gå från de mest trumhinne- och gåshudsskälvande svetsningar i omöjligt höga register till att, helt (omöjligt) naturligt landa fjädermjukt i en liten smekande vacker harmoni.

Men han gör det knappast själv. De kollegor han har med sig på scenen är inga lärjungar utan fullt likvärdiga medmusiker och mäktiga talanger i sin egen rätt, och solorundorna i de långa mastodontverken känns inte, som de så ofta tenderar göra i genren, som tydligt avdelade portioner av individuell akrobatik, utan skjuter organiskt ut i prunkande blommor i det härligt frodiga musiksnåret. Så när Kamasi Washington säger att han med sig på scen har världens bästa musiker så går det inte att säga emot (även om det epitetet så klart gäller även andra talanger här på klotet). De bär också på egen kompositörstyrka, och vi får i Abraham (*ding-ding* – biblisk referens!) inte bara prov på basisten Miles Moselys skapandekraft utan även ett kontrabas-solo så snudd på vansinnigt halsbrytande att det nog hade varit olagligt om juridiken hade varit en disciplin som begrep sig på musikens förutsättningar. De två batteristerna – ja, han har två trummisar med sig – Tony Austin och Robert Miller får därtill tillfälle att låta sina respektive trumset snacka med varandra i Bobby and Tony’s day off (vilken i själva verket snarare innebär en hyfsat vältilltagen ledig stund för övriga bandet). Kring allt detta växer under kvällen viktiga grenverk i form av Patrice Quinns starka och stundom härligt ilskepyrande sång, Brandon Colemans frenetiskt studsande klaviaturtangenter, Ryan Porters livspumpande trombondragningar, samt respektingivande inspel på tvärflöjt och sopransaxofon från Kamasis egen farsa, Rickey Washington.

Budskapet om kärlek och humanism omhuldar hela tiden tonerna, men får också extra styrka av Kamasi Washingtons mellansnack, som betonerar vikten av ”the harmony of difference” – skillnadernas harmoni, som ska påminna oss om hur vackra vi alla är och att vi alla, fåra skillnader till trots, är en: ”Diversity is not something to be tolerated, it is something to be celebrated” – mångfald är inte något som ska tolereras utan något som ska hyllas och firas. Och det är inte bara flummiga ord – budskapet väver Kamasi Washington och hans band sedan in väldigt konkret i låten The Truth, där fem olika melodier går in i varandra och bildar en vacker enhet.

Att det ordinarie setet efter allt det här avslutas med förra årets, enligt Drefvet, 32:a bästa låt, och sedan kommer tillbaka och encore-fulländar det blaxploitation-funkiga utropstecknet med Street Fighting Mas gör inte saken sämre.

Nej, troende är jag inte i någon traditionell mening – men i den mån jag kanske kan gå med på att det ändå finns något slags gudomlighet, så är det i kärleken och konsten – och inte minst i musiken – som den har sin hemvist. För oss att omfamna och hänge oss till, men aldrig kunna begripa fullt ut, i hela dess ofantlighet. Alltid förundras. Och om vi håller oss fast vid den tanken ett tag så vete fan om inte den helige ande skuttar omkring bland de åtta tongivarna på Berns scen den här kvällen.