För femte året i rad har vi grävt djupt i årets musikskörd och utsett de 100 bästa låtarna från de 12 månader som passerat. Efter idogt övervägande och intensivt lyssnande har sju delar ur Drefvets redaktion kommit fram till att det var precis så här som 2018 lät när det lät som bäst…

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Martin Wilson (MW), Ricky Holmquist (RH), Dick Magnusson (DM), Fredrik Tideman (FT) och Jimi Nilsson (JN).

De 100 bästa låtarna 2018 enligt Drefvet:

1. Henric de la Cour – Kowalski Was Here
Lek med den här tanken. Vad skulle hända om Stephen King skulle producera en Depeche Mode-låt? Jag tror den skulle låtar precis som Kowalski Was Here. Mörkt. Tänkvärt. Omöjligt att värja sig emot. Basslingan som en hand som greppar tag i nacken och trycker dig framåt. Jag såg fram emot de la Cours skiva löjligt mycket. Jag ska inte säga att den gjorde mig besviken, jag tror nog bara att mina förväntningar var för höga. Men låt mig säga såhär. Kowalski var som att hitta en rubin i myntfacket bland femmor och enkronor. Låten blev till slut en drog. Jag bara måste ha den, varje dag, mer, lite till och jag vägrar att skriva in mig på rehab. (RH)

2. Säkert! – Skadat exemplar
Ingen årsbästa lista utan Säkert!, visst känns det lite så? Men det är ju kvalitetsgaranti när Annika Norlin släpper material och fjolårets totalvinnare (då med Dian Fossey) lyckades naturligtvis nästla sig in även i år. Det är, som man brukar säga, omöjligt att värja sig mot Skadat exemplar. Vilken text! (MM)

3. Honungsvägen – Kalla mig för Satan
Ume-supergruppen (ett epitet som förvisso funkar på betydligt fler band från Umeå än ett, men ändå) Honungsvägen placerar sig här stabilt i den postkentuella svenskspråkiga indiepoppen – och de gör det dessutom med betydligt mer ärlighet än pretention (vilket inte alltid är fallet i genren). Att de dessutom låter oss skönja ett släktskap med Annika ”Säkert!/Hello Saferide” Norlin, som stundom gör sig påmint i såväl text som sound, gör inte saken sämre. Christina Karlsson (som annars sköter tangenter i INVSN) har en sångröst med en nästan barnslig ömklighet som i sin innerlighet vänds till styrka – det blir en norrländsk ”Sympathy for the Devil” som utan problem lockar över en till den mörka sidan, om inte annat för att få ha någon att hålla i handen. (HK)

4. Hurula – Varje Ensam Natt
Jag tyckte först att Robert Hurula släppt en ganska slätstruken poplåt när jag hörde Varje Ensam Natt. Jag lyssnade på den några gånger innan jag bestämde mig för ett ganska ljummet njaa. Men så en varm sommarkväll i Huskvarna Folkets Park visade Hurula mig och en svettig publik låtens riktiga själ. Det är en stenhård kolsvart rocklåt med en refräng som tar sig in under huden. När Hurula och bandet levererade den refrängen från scenen trillade polletten ner. Jag fattade. Från den kvällen hörde jag låten på ett helt annat sätt. Från och med den kvällen hade Hurula gjort en av årets starkaste låtar. (RH)

5. Dream Wife – Fire
Dream Wife har haft ett stort år. De har släppt en makalöst bra debutskiva och turnerat över hela världen med ständigt växande åskådarskara. De skulle kunna beskrivas som ett yngre, coolare, tuffare och edgigare Haim (och då är ändå Haim skitbra). Soundet är inte särskilt 2018 egentligen, när hiphopen dominerar allt mer, men det är tydligt att larmande, distade
gitarrer alltid kan vara bra. Lägg därtill på feministiska texter, och ett briljant bandnamn, så har ni något svårstoppbart. ”Fire” är enligt mig höjdpunkten på skivan. (DM)

6. Kastrup – Joanna
Min första tanke när EP:n ”In Search Of Us” släpptes var att NU, nu händer det. Nu exploderar Kastrup ut i stratosfären. Det var inte direkt så att mina förväntningar sänktes när jag hörde Joanna första gången. Jag vet inte exakt hur många gånger den spelades den dagen. Men det var många. Väldigt många. Ohälsosamt många. Men det är en alldeles fantastisk låt. Drivet. Melodin. Svänget. Refrängen. Euforiskt melankoliskt. Kastrup är mästare på att snickra ihop poplåtar. Joanna är det starkaste beviset på det hittills. (RH)

7. Rival Bones – Hot Blooded
Världen har skämts bort med tvåmansuppsättningar med en hårt bankande trummis och en gitarrist som drar supertunga riff gärna med inspiration från 1970-talsrockens gyllene år. Rival Bones är sprillans nya på ”two-piece”-scenen men soundet de får fram med en gitarr och en trummis skulle tvinga vilket metalband som helst att sitta dagar i studion med fyra gitarrister som funderar över hur man gör – troligtvis utan att hitta ett svar. ”Hot Blooded” är hur rock för 2020-talet kommer att låta och notera att Rival Bones var först ut på plan. Arenaband inom fem år – tro mig. (JN)

8. Slowgold – Verklighet
Det är så här jag föredrar att få Amanda Wernes, alias Slowgolds, stora begåvning levererad; en mjukt försiktigt sång i en ordentligt krockkuddeutrustad ljudfarkost som taktfast puttrar fram för att bli starkare och starkare längs vägen. Det återkommande gitarrtemat blommar från enformig till flerdimensionell genom välavvägt varierade nyanser, på ett sätt som påminner om exempelvis Amason – låten hittar sin moderna ådra genom att flörta med de långhåriga Amerikaskägg som på 70-talet lyckades balansera förnämligt på gränsen mellan totalflum och strikt behärskning. Med andra ord precis den brytpunkt som musiks storhet alltsomoftast bygger på: mellan innerlig känsla och kontrollerad kompetens. (HK)

9. The Crown – In The Name of Death
Är det något death metal-band i Sverige (världen?) som visat sig vara mästare på att addera en rock’n’roll-nerv till sin musik utan att tappa det köttiga manglet är det naturligtvis The Crown. Minns stänkare som Back From The Grave och The Speed Of Darkness med välbehag. Årets perfekta legering mellan svulstmäktig dödsmetall och smittande rock’n’roll heter In The Name Of Death. Det är så nära perfektion det förmodligen går att ta gruppens sound och sångaren Johan Lindstrand är i vanlig ordning bländande. (MM)

10. Tribulation – The world
Det är lite svårt att beskriva Tribulation för den oinvigde. De verkar inom metalvärlden men tar influenser från alla möjliga håll. The World är ett exempel på en låt som bär på massa olika influenser och som smälter ihop till fyra underbara minuter. Årets mäktigaste ljudbild. (FT)

11. DMA’s – Dawning
Debutplattan fick brittisk press att likna Sydney-trion DMA’s vid nya Oasis och det blev ännu svårare att klippa bandet när självaste Liam Gallagher hyllade bandet som det fräschaste britpop:en hört sedan Oasis (självklart) och plockade med grabbarna på en öl- och Manchester City-kväll efter en Londonspelning. Med ”Dawning” från nya plattan ”For Now” utmanar de dock Oasis alla bästa låtar och hype:n lär fortsätta ett tag till. Plattan gick dessutom rakt in på brittiska listans 13:e plats. (JN)

12. Junior Brielle – Dovas
Junior Brielle måste ändå anses vara ett av årets stora utropstecken. Känslan var att de kom från ingenstans, men helt plötsligt var de överallt (eller ok, främst på fräna bloggar och hos rätt journalister). Fredrik Strage beskrev dem som resultatet av en kärleksaffär mellan Jocke Berg och Little Jinder, och det är nog den bästa beskrivningen. Svenska texter om dekadenta kvällar på Dovas, 80-talsproduktion och stora refränger – de visar verkligen att man inte behöver återuppfinna nya sound, men att kombinera dem rätt med klockrena melodier kan vara nog så bra. Deras beef med First Aid Kit är så skruvad (och underhållande) att bara det är
värd en plats på listan! (DM)

13. Little Jinder – Heartbreaker
Hela albumet ”Hejdå” känns som en radda av hits, det är svårt att välja någon. ”Heartbreaker” kanske sticker ut lite och dessutom har jag intensiva minnen av den från spelningarna under 2018. Kanske främst när Jinder gästade Lorentz på Popagandas nobelefterfest. Texten utgörs som vanligt av briljanta fragment och refrängen är urstark. Storslagen spelning på Way Out West, lyckad höstturné och ett av årets mest helgjutna album. 2018 var Little Jinders år, oavsett vad P3 Gulds jury nu än tycker. (MW)

14. Titiyo – Som ingenting
Titiyos härligt svala soulfamn av ödmjuk coolhet blir här väldigt filmisk. Invirad i en mjuk elektronisk halsduk stickad av scifi-dramatiska fluffharmonier hoppar den in i baksätet på en Röyksopp-taxi som taktfast bloppar iväg genom en neonregnig storstadsnatt. (HK)

15. Watain – Towards the sanctuary
Redan den 5 januari sparkade Watain upp dörren till musikåret 2018 med en välplacerad känga. Efter utflykten till relativt mjuka tongångar på senaste skivan var det gött att höra Uppsalabandet återgå till grunden; Hårt, snabbt och elakt. Towards the sanctuary är skivans bästa stund. (FT)

16. Viktor Olsson – Marlon Brando
Det finns väldigt mycket bra med Viktor Olssons Marlon Brando. Texten som träffar som en pil i hjärtat. Refrängen som sätter sig efter första lyssningen. Crescendot som piggar upp som en adrenalinspruta rakt i hjärtat. Viktor Olsson släppte en av årets finaste plattor med sin självbetitlade skiva. Marlon Brando var i mitt tycke det starkast lysande spåret av många fina popkarameller.

17. At The Gates – Daggers of black haze
En av de mer melodiska stunderna på göteborgarnas sjätte platta – som definitivt var en av årets bästa. Pianointrot leder in till en låt sprängfull av snygga gitarrslingor och tungt trumspel. (FT)

18. FEVA – Uneasy
Nordöstra hörnet av England, runt Newcastle, producerar mängder med bra band för tillfället och FEVA är en av nykomlingarna och som enbart har ett par singlar ute. ”Uneasy” plockar upp det bästa bitarna av post-punken – klassiskt basspel – och trycker in en hejdundrade 2010-tals indierockrefräng där frontmannen Sam Reynolds avslöjar en formidabel vibratobaserad falsettröst – och det ser ut på scen som de låter på singel. (JN)

19. JOY – PUSS
JOY har för vana att leverera dansanta hits med texter som ändå säger något om livets karghet. Här har hon dock tagit ned tempot, vilket gör att svärtan i texten kommer fram än mer. (MW)

20. Metric – Dressed to Suppress
Metric lyckas sin vana trogen att paketera en rejäl och rakt energisk hittighet i lika delar elektronikmattor och skönt drivig gitarpop. Emily Haines sång blir i verserna därtill extra nervklösande på ett sätt som påminner om Chrissie Hynde och Karen O, och för en stund, på fem minuter och 42 sekunder, hjälper låten mycket riktigt oss förtränga allsköns sorger. (HK)

21. Soccer Mommy – Your Dog
När artister går från sovrumsproduktioner till en ”riktig” produktion finns risken att nerven går förlorad. Soccer Mommy är ett av de exempel där det funkar oförskämt bra, vilket är tydligt på skivan ”Clean”. ”Your Dog” är kanske det närmaste en hit som finns på skivan, och den är makalöst bra. Det är fortfarande avskalat, hjärtskärande och alldeles, alldeles underbart. (DM)

22. The Baboon Show – Same Old Story
Att The Baboon Show är det häftigaste svensk punk har att erbjuda borde väl vara ganska cementerat vid det här laget. Varje gång gänget släpper nytt resulterar det i låtar värdiga årsbästa listor, mycket tack vare en fenomenal sångerska i Cecilia Boström. Årets album ”Radio Rebelde” tillhör kanske inte gruppens främsta (även om titelspåret är briljant), men hitsen finns där. Same Old Story är poppig primal(t)energi. (MM)

23. CHVRCHES – Get Out
Hade CHVRCHES kommit fram för 20 år sen hade de förmodligen inte klassats som annat är pop, och coola indie-kids hade bara diggat detta i smyg. Men mycket har hänt på tiden som passerat och genres suddas ut. Första singeln från ”Love is Dead” är väldigt mycket CHVRCHES, med synthmattor, drivande trummaskiner och klistriga refränger. Och Lauren
Mayberrys röst låter fantastiskt bra. Man vill bara ha mer och mer. (DM)

24. Good Harvest – Never Could You Ever
Från första sekunden hör jag fågelkvitter. Jag ligger på ett rapsfält med solen i ögonen. Flugor och humlor surrar runt mig och jag har inga bekymmer i världen. Precis den känslan får jag av Good Harvests sommarsläpp Never Could You Ever. Alla kännetecken från Good Harvest finns där. Sången så sammetslen. Gitarrerna som studsar fram i solskenet. Det visade sig att låten blev ett alldeles fantastiskt soundtrack till en historiskt vacker sommar. Från och med nu hoppas jag att Good Harvest släpper ny musik varje sommar. (RH)

25. Joss Ture – Jag sa nej
En fråga jag ställt mig ganska många gånger det senaste året är ”varför är inte Joss Ture skitstor”? Medan exempelvis Little Jinder gör storsuccé överallt är det ganska tyst om Joss Ture, trots att hon gör en, jag ska inte säga liknande, men i alla fall besläktad grej mycket bättre. Textmässigt naket in till märgen, ödesmättat och sorgset. En sökande skäl som tagit sin tillflykt i musiken. Plattan ”Resultatet av ett inbördeskrig” som släpptes under året är bra rakt igenom, men det är den #metoo-inspirerade singeln Jag sa nej som träffar allra hårdast. (MM)

26. LIK – Rid you of your flesh
Dödsmetall ska vara musikens motsvarighet till splatterfilm. Det ska vara kul att sjunga med, och här excellerar LIK med rader som ”Let me end your suffering, stab you with a blade, cut your face off and wear it to a mascerade.” Dessutom löjligt välproducerat och välljudande. (FT)

27. Manuela Iwansson – Dream Lover
Känd från Terrible Feelings och från Hurulas band. Manuela Iwansson smög ut en EP under det gånga året. Själva låten är inte speciellt komplicerad, det handlar om en rätt rak rocklåt. Gott så. Påminner på något sätt om Sister of Mercy när de var som bäst, samma pulserande driv i varje fall. (MW)

28. Strange Bones – Snakepit
Frank Carter har varit ohotad på den brittiska punkscenen från första dagen Gallows bildades – men en förändring är på gang. Strange Bones har redan supportat Carter och med enbart två EP’s och ett knippe singlar har de redan skapat sig ryktet om att vara Storbritanniens bästa liveband för tillfället, särskilt om du är punkskolad. ”Snakepit” är en brutal flirt med lika bitar hardcore som indierock och med Bobby Benthams fräsande röst är det en av årets tyngsta raserier på singel. Tillsammans med sina två bröder samt barndomspolare Spud är de på gång att överta manteln från Frank Carter. Vad de sa när Carter frågade om de ville supporta hans tour? ”Fuck off your fucking wanker. Don’t ever phone me again if you’re not the real Frank Carter”. Frank var tvungen att åka hem till The Bentham Bros och knacka på dörren för att de skulle fatta. Kul story. (JN)

29. Cleopatrick – Youth
Sätt dig in i följande situation: du har släppt en EP som ingen lägger märke till under 2015, släpper en singel i slutet av 2017 som av någon anledning hamnar på Spotify’s ”high rotation list” eftersom en Spotifychef tycker att det är skitbra, låten får sex miljoner streams inom loppet av tre månader, den där Spotifychefen ringer och frågar ”Hey, do you want to do a headline tour” och du är så kall att du svarar ”Sure, we just have to record another EP to have something to play, ok?”. Det är historien om cleopatrick (alltid små bokstäver – på allt!). Det är svårt att hitta två 21åringar som lirar 70-talsinspirerad rock som om de redan släppt femton album och där frontmannen Luke Gruntz låter som en man som varit med om allt i livet och lite till. Nästa ”two-piece” som når arenanivå efter Royal Blood? Och just det, de gjorde en världsomfattande headlinertour omfattandes 53 datum under hösten – med två EP’s i bagaget. (JN)

30. High on fire – Drowning dog
Riffmeisters extraordinaire High on fire var tillbaka med besked i år. Plattans avslutande låt är inte dess mest komplexa. Här är det tunggung och snygga gitarrslingor som regerar, och det är då High on fire är som bäst. (FT)

31. HUMAN – Ghost
Daniel Adams Ray bestämde sig för att dra igång ett litet sidoprojekt döpt till HUMAN. Det visade sig att allt (alltså ALLT) som jag älskar med musik paketerades i en platta titulerad IRL. Dansanta beats med en bas som knuffar lyssnaren framåt i varje låt. Och i den starkast lysande låten (i min värld) Ghost är det de förföriska trummorna som får mig på fall. Jag höjer lite extra varje gång låten kommer på bara för att misshandla revbenen. Självpålågeri javisst, men värt det varenda gång. (RH)

32. Kamasi Washington – Fists of Fury
Att säga att Kamasi Washington med sitt band tagit jazzen till gemene musiklyssnares mittfåra är kanske att ta i – men nog har han banat väg för den i även de mindre pretentiösa hipstertyckarnas mainstream. Och det har han gjort med den äran, utan att tyckas alltför tyngd under oket av att anses vara genrens räddare. Saxofonisten och bandledaren Washington lyckats med konststycket att göra jazzen tillgänglig, genom att knyta band till såväl modern hiphop som till gammal filmisk funksoul. Just det senare märks väl här, med calypsotakter och ett nästan ilsket sväng som drar våra öron till 70-talets blaxploitationfilmer i allmänhet och deras syskonskap med kung fu-rullar i synnerhet – om nu låttiteln här inte själv lyckas föra våra tankar till Bruce Lee, så gör soundet det, så till den grad att man, trots att de inte finns där, kan tycka sig höra överdrivna ljudeffekter till hoppsparkar och karateslag mellan tonerna. Varmt orkesterförpackade vredeskörer växlas sömlöst med halsbrytande solon, och låten förblir lättlyssnad utan att bedra sin trogna jazzkomplexitet när mjuka och disciplinerade ekvillibristfingrar förvandlas till ilskna nävar som går bärsärkagång över pianotangenter och saxofonklaffar. (HK)

33. Pale Waves – Television Romance
Det har gått ganska fort för Pale Waves. Det finns klipp på youtube från förra året där de spelade inför tomma gräsplättar på diverse brittiska festivaler. Men spola fram ett år så har de släppt en hyllad skiva med miljontals lyssningar på Spotify. De är dock svåra att helt fånga in.
Sångerskan Heather Baron-Gracie ser ut som Brian Molko och Robert Smiths kärleksbarn, samtidigt som musiken är sjukt poppig och catchig. Hade det inte varit för att låttexterna mer handlar om oralsex än att gå på klubben hade det säkert funkat även bland de breda massorna, och kanske kommer det, men för nu behåller vi den här guldklimpen för oss själva! (DM)

34. Slipknot – All Out Life
Det var förmodligen jag som inte gjort min omvärldsbevakning ordentligt, men All Out Life tog mig med överraskning när den släpptes. En ny Slipknot-låt bara så där. Dessutom med alla element som gör bandet till den best de vuxit ut till med åren. Aggression, ett smattrande trumbatteri, en bindgalen Corey Taylor och knivskarpa, verkligen knivskarpa riff. Om jag kapitulerade? (MM)

35. Slowgold – Mörkare
Den musik jag lyssnar på handlar ofta om socialrealism, socialrealistisk apati, ångest, ilska eller (mera sällan) glädje. Men det finns ett undantag, för det Amanda Werne gör med röst, gitarr och band är mer magi än realism. Jag är ju knappast en speciellt gudfruktig man, brukar fnysa åt det övernaturliga. Men låtar som ”Mörkare” lyckas skapa en spricka i min ateistiska rustning. (MW)

36. Atlas Wynd – Road Less Travelled
Ännu ett tvåmannaband och ett band som låter som en punkig version av Queens of the Stone Age manglade genom Drenge’s gitarrförstärkare. Brightonbaserade Atlas Wynd har redan fått stor uppmärksamhet i brittisk musikpress pga sina ”tearing down the house”-spelningar, en image som passar utmärkt med de feta gitarriffen som återkommer i samtliga refränger. ”Road Less Travelled” är helskön garagerocks-historia som fullständigt exploderar i refrängen understödd av Peter Chapman’s plågade sång. Har också en av livehistoriens grymmaste trummisar. Inget kan gå fel om de släpper ett album. (JN)

37. First Aid Kit – Fireworks
Det här var en sida av First Aid Kit jag inte hört innan. Det här var ärligare, mörkare mer dramatiskt än något av det jag hört från systrarna innan. Ärligheten och mörkret knockade mig totalt. Det är så rasande vackert i all sin melankoli. Man borde ju vid det här laget inte bli förvånad över First Aid Kits storhet längre, men de visar åter igen att de är ett av landets bästa band. (RH)

38. Hello Ocean – Jag finns kvar
Året hade knappt ens hunnit börja förrän det som skulle visa sig bli 2018s förmodligen vackraste låt släpptes. Sångerskan Stina Svensson och pianisten Erik Slättberg utgör en duo som lyckas hitta en extremt känslig nerv i den här januari-singeln. Kombinerat med en träffande text. Det tycks vara mer material på gång under 2019, grymt efterlängtat. (MM)

39. Jenny Wilson – RAPIN*
Redan som ”bara” en låt håller Rapin* sedvanligt hög Jenny Wilson-klass i såväl medryckande innovativitet och komposition som produktion, med sitt råa dansanta elektroklös. Men därtill spränger den gränsen mellan musikens rent hörbara ljudvågor och den verklighet den skapats i – kontexten; den riktiga smärtan, utsattheten, brottet, kampen, återupprättelsen, läkandet, överlevnaden. Styrkan. Jenny Wilson är föga främmande för att vara självutlämnande och använda sina egna hemska upplevelser som råmaterial – men här mångfaldigas hennes lika egensinniga som äkta musiktalang i kvadrat när hon naket och nästan kallt redogör för hur hon blivit utsatt för ett av de vidrigaste övergrepp en människa kan råka ut för. På så sätt återerövrar hon narrativet; ordet och makten, från gärningsmannen. Jag säger självfallet inte att en faktisk våldtäkt är en bra ingrediens i ett låtrecept, eller att det är ett brott med ens minsta lilla fnyk av förmildrande existensberättigande – men betraktat som ett ofrånkomligt fastnaglat faktum lyckas Jenny Wilson knåda om en annan människas hänsynslösa nedtryckande till sitt eget kraftiga uttryck. Och detta utan att låten stannar vid att vara ett terapeutiskt verktyg för Wilson själv – styrkan som hon och låten besitter når långt mycket längre än så: till att knocka oss med både skräck och glädje, och det samtidigt som vi dansar. Det gör den här låten till så mycket mer än ”bara” en låt, och hela albumet ”Exorcism”, liksom de live-format som följt på det, till så mycket mer än ”bara” musik. Det här är konst av det starkaste slaget. (HK)

40. Kendrick Lamar, SZA – All the Stars
Det räcker att lyssna på refrängen på ”All the Stars” för att fatta. Liksom. Som helhet är visserligen låten grym, men något händer som är svårt att förklara. Den bara lyfter och lyfter och SZAs röst är som gjord för låten. Även om Lamar ständigt släppt sagolikt bra skivor och låtar finns det inget i min bok som når upp till detta. Åtminstone som singel sett. Och det är ju det som räknas 2018… (DM)

41. Steso Songs – Time to leave
Karolina Stenström är lite av en renässansmänniska, både redaktör för den vassa tidskriften Det grymma svärdet och kvinnan bakom musikprojektet Steso Songs. I år kom första albumet på åtta år, ett album värt att vänta på. När det gäller ”Time to leave” är en triggervarning på sin plats, den är oerhört sorglig. Men ack så vacker. (MW)

42. Svartkonst – The Drought
Älskar den råa produktionen. Det är ju så här hårdrock ska låta egentligen! Svartkonst är ett enmansprojekt, Rickard Törnqvist står för låtskrivande, inspelning och produktion. Imponerande! Men kommer man få se Svartkonst live nån gång? (FT)

43. Dolores Haze – Play Hard Fuck Hard Love Hard
Dolores Haze har tappat en gitarrist och lite av sitt punkiga sound, men bibehållit attityden. Dessutom har de hittat en stark refräng i ”Play Hard Fuck Hard Love Hard”, den är snudd på omöjlig att få ur huvudet. Och jag klagar inte. (MW)

44. Interpol – The Rover
Kanske har inte Interpol riktigt någonsin nått upp till höjderna från debuten igen. Kanske inte ens till Antics. Och kanske har de inte utvecklats särskilt mycket. Kanske. Men ”The Rover” är en klassisk Interpol-dänga, i paritet med ”Slow Hands” och ”The Heinrich Maneuver”. Ettriga gitarrer, trummor som bara driver på och Paul Banks röst. Det är Interpol när de är
som bäst. (DM)

45. Junior Brielle – Forever & Ever
Bröderna Röhdin slår Marcus och Martinus i nordiska mästerskapen i brödraduo, som tur är. Den här låten har framför allt en vråltung produktion som helst ska höras i hög volym på ett smockfullt dansgolv. (FT)

46. Prism Tats – Vamps
En kalasöverraskning särskilt då Garrett van der Deek’s – mannen bakom Prism Tats – debutalbum för några år sedan var tämligen trist. På 2018-albumet ”Mamba” finns en rad rejäla garagerockshitar men ”Vamps” står ut från allt annat men en helskön kombination av psychrock och post-punk som badar i väl tilltagna reverbeffekter på både sång och gitarrer. Mycket falsettoröst i refrängen men van der Deek har ett attans starkt röstregister som gör det väl värt att lyssna på hela plattan där ”Vamps” är outstanding. (JN)

47. Suede – Life Is Golden
Suede släppte en skiva 2018. Really?!? Suede? Om vi ska vara helt ärliga så är inte ”The Blue Hour” en av bandets bästa skivor. MEN, Life Is Golden är en av bandets bästa låtar. Jag skulle utan svårigheter kunna lasta in den som en av låtarna på en top-10 lista utan problem. Ganska coolt ändå att de kan få fram en så stark låt år 2018. (RH)

48. The Tallest Man On Earth – Then I Won’t Sing No More
De för Kristian Matsson/The Tallest Man On Earth så karaktäristiska, fingerfärdigt plockade gitarrtonerna – som här dessutom värms av härmande rhodes-toner (eller någon liknande typ av uppmjukade tangenter) – är som en liten fågel som sprätter omkring bland löven på en höstsolsbelyst gräsmatta. Vemodig men ändå varsamt trösterik är ”Then I Won’t Sing No More” en typisk TTMOE-klassiker redan vid första anhörandet, utan att för den delen vara klyschigt formgjuten. (HK)

49. Vanhelgd – Vi föddes i samma grav
Okej jag valde just den här låten lite för att jag inte kan hjälpa att höra titeln sjungen med den gladhurtiga refrängmelodin från ”Vi sitter i samma bil” med Bo Kaspers Orkester. Men Vanhelgd är en av de mest pålitliga leverantörerna av döds/black numera och årets skiva var inget undantag. Och som vanligt kittlar det lite extra när Mattias Frisk sjunger på svenska. (FT)

50. Violet Road – Home for Mercy
Den där Spotify-funktionen ”discover weekly” är lika kul som den för det mesta är missriktad. Algoritmer är uppenbarligen inte särskilt framgångsrika när det kommer till att lista ut vad jag diggar. Men ibland händer det. En morgon låg den bara där, Home for Mercy, en suggestivt lunkande pärla från ett folkrockband stationerat i Nordnorge. Oerhört glädjande. (MM)

51. A Perfect Circle – So Long, And Thank’s For All The Fish
Tidigt under året satt jag i mitt källarkontor och jobbade långa dagar och nätter med ett ganska enahanda redaktörsuppdrag. I lurarna då fanns mer ofta än sällan ”Eat The Elephant”, den då helt purfärska skivan från A Perfect Circle. Ett verk där Maynard James Keenan och hans anhang tar klivet lite utanför sina gängse domäner (om det nu finns några sådana). So Long, And Thank’s For All The Fish är ett ypperligt exempel på hur dramatiskt och fint det låter. (MM)

52. Mitski – Geyser
Mitski (efternamn Miyawaki) lyckas här med konststycket att trycka in drösvis med uttrycksvariation och styrkenyanser i två minuter och 23 sekunder, vilka i princip bara är en enda vers och en refräng (eller vad en nu vill kalla de tämligen lika stora delarna). Det går från ett lugnt bubblande till att explodera ut i – ja, en gejser av musikalisk rysningskänsla. (HK)

53. Bloodbath – Deader
Precis som LIK levererar Bloodbath klassisk splatter-dödsmetall. Om jag var lite tveksam till inkarnationen med Nick Holmes på sång tidigare så fick jag på käften med årets platta (med den överdrivet tuffa titeln) ”The arrow of satan is drawn”. Tungt och snabbt om vartannat med en omistlig känsla för snygga gitarrmelodier. (FT)

54. Bryde – Peace
Sarah Howells från Walesbandet Paper Aeroplanes gör solodebut när bandet tagit ett kort uppehåll men det finns inget skäl att återvända överhuvudtaget. Vissa kallar henne singer/songwriter, andra en indierocksartist och klart är att element från båda genrer finns i alla låtar. ”Peace” har en typisk singer/songwriter-inledning, lugn och lågmäld, för att sedan explodera i en fantastiskt skarp indierockrefräng. Skit i pappersbandet och fortsätt solo! (JN)

55. Florence + The Machine – Hunger
”At seventeen, I started to starve myself I thought that love was a kind of emptiness And at least I understood then the hunger I felt And I didn’t have to call it loneliness” Ok Florence du har nu min uppmärksamhet. En av världens vackraste röster bestämde sig för att tonsätta sin dagbok och sina innersta tankar. Vackert, gripande, naket. Precis som man vant sig vid att Florence + The Machine levererar sina låtar vid det här laget. (RH)

56. It’s For Us – Stay
Det här lovar gott inför nästa år, ”Stay” är första singeln från It’s For Us kommande album. Maffig ljudbild och postpunk som om det vore 80-tal, fast ännu bättre. Om det finns någon form av rättvisa blir 2019 året då It’s For Us slår brett. (MW)

57. Jungle – Heavy, California
Det tog fyra år att följa upp hypeade självbetitlade debuten. Men när resultatet blir såhär bra är det ok. Det är fortfarande souligt, funkigt men en väldigt tydlig nutida produktion, men det är ljusare och mer hoppfullt på nya skivan. Och ”Heavy, California” är en perfekt låt, med sin lika komplexa struktur som direkta feeling. Istället för att skriva ut diverse medikamenter
borde psykologer ordinera lyssning på ”Heavy, California” från och med nu (om man skiter i att lyssna för noga på texten). (DM)

58. Bad Nerves – Can’t Be Mine
Reeperbahn Festival kl.22.00 första dagen och jag väntade på att Strange Bones skulle gå. För att få plats i frontlinjen var jag dock tvungen att utstå Bad Nerves, ett band jag aldrig hört talas om. Första låten de kör är en briljant garagerockshistoria i punktempo och in flyger en sångare som måste komma i direkt nedstigande led från Mick Jagger – rörelsemönster, attityd och publikkontakt är på pricken lika. ”Can’t Be Mine” går i samma fotspår som Fidlar’s ”No Waves” och liknande låtar som drar upp humöret i ett partyläge där du vill slänga ut soffan från tredje våningen. (JN)

59. Ghost – Rats
För att vara helt ärlig, Ghost-plattan ”Prequelle” som lösgjordes under året och skickade ut den hajpade orkestern på en gigantisk turné var som helhet inget vidare. Då har tidigare verk i karriären hållit betydligt högre klass, men de finns hits bland utfyllnaden och de är fantastiska. Inte då minst Rats där Tobias Forge ilskt spottar ur sig orden ”Rats” uppbackat av en fröjdefullt yster kör. Jag får Man Behind The Mask-vibbar, på ett positivt sätt. (MM)

60. Hästpojken – Hosianna
”Hästpojken Är Död” visade sig innehålla några av Göteborgarnas mest levande poplåtar någonsin. Hosianna är en medryckande historia som tar Hästpojken upp bland den svenska artisteliten. Om nu någon någonsin tvivlat på att de hörde hemma där. (RH)

61. Lady Gaga, Bradley Cooper – Shallow
Om vi börjar där låten börjar så kan vi konstatera att Bradley Cooper är en habil sångare; en kille med gitarr tillräckligt musikalisk för att kunna göra tonjobbet själv när han spelar en musiker på film. Helt okej, men inte mycket mer. Nej, det är givetvis inte Bradley Cooper, eller hans del av låten, som står för krutet här – värdet hos hans ganska mediokra inledning ligger i stället i hur den lilla första versen lägger grunden för Lady Gagas insats. För precis som i den film som låten är hämtad från är det hon som är stjärnan här – även om det rent produktionstekniskt inte händer så mycket när hennes vers tar sina första simtag så märks det ändå redan här en klasskillnad. Det är emellertid när hon når bryggan (alltså låtens brygga; inte den brygga som hennes sång dykt från … fan, nu trasslade jag in mig i låttextens metaforik här. Sorry. Nåja, skitsamma…) som låten verkligen kommer loss med tillbörlig gåshudshöjd – och när Lady Gaga sedan, efter en stämsångig refräng, brister ut i ett ordlöst wailande är det som att snorkla (jag fortsätter med låtens simtursmetaforik lite till) från den grunda shelfen ut över den abrupta kanten till ett nattsvart bråddjup. Utlyft från sitt filmsammanhang är det egentligen en något märklig låt, rent strukturellt, men den lyckas ändå vara både lättlyssnat medryckande och tillbörligt dramatisk – och jag kan nästan lova att äta upp någon av Lady Gagas spektakulära skor om inte denna låttitel kommer att stå inristad på en Oscars-statyett i slutet av februari. (HK)

62. Maggot Heart – The Killing Hand
Det släpps fortfarande rätt mycket anständig hård rock, ta Judas Priest senaste till exempel. Kolla förresten upp Rob Halford på Insta, så bedårande. Men det handlar påfallande ofta om nostalgi som i det närmast känns lite gullig. Det gäller då inte Maggot Heart, det här är rock som fortfarande är farlig på riktigt. Och bra. (MW)

63. Uncle acid & the deadbeats – Shockwave city
Syrafarbrorn har tagit ett litet kliv fram och blandat de ockulta riff-influenserna med 80-talets new wave of british heavy metal. Har jag spelat luftgitarr till den här låten? Ja. Ja det har jag. (FT)

64. Wild Nothing – Letting Go
“Letting Go” är både första singel och spår från nya skivan ”Indigo” och det är troligtvis den bästa låt Jack Tatum släppt sen mästerverket ”Nocturne” från 2012. Det är en perfekt mix av ”Only Heather” och ”Chinatown”, hans kanske bästa låtar, utan att för den skullen vara en återupprepning. Visst soundet känns igen, det är fortfarande reverb och en drömpoppig ljudbild, men det är ändå mer moget och fulländat. Chillwave må vara död, länge leve chillwave! Eller kanske neo-post-chillwave? (DM)

65. A Perfect Circle – Disillusioned
Den här låten är mindre arg än de flesta andra samhällskommentarer som det finns en mångfald av hos A Perfect Circle (och för den delen hos sångaren Maynard James Keenans andra band, såsom Tool och Puscifer) – ja, snarare än en utskällning är den en stilla vädjan till samtiden att ta sig samman. Bortom själva titelns tydlighet om att det handlar om en så gott som uppgiven och desillusionerad bön, lyckas låten uttrycka denna vädjan genom att, stick i stäv med gängse rocksnickarmall, gå från nervig intensitet i verserna till att bli nästan sömnigt nedtonad i vad som väl bör klassas som styckets refräng. Tystnaden trevar här efter, och lyckas fånga, vår uppmärksamhet för att sedan ta i på nytt, och i denna kontrastverkan ligger en stor del av låtens styrka. (HK)

66. Graveyard – Please don’t
Det finns så mycket bra med den här låten, men jag väljer ut ett guldkorn att hylla: Vid cirka 2.50 när man laddar upp för att sen komma in i gitarrsolot. Helvete! Jag har inte blivit så här peppad av ett gitarrsolo sen… nånsin? (FT)

67. Mascara Snakes – Vakternas skräck
Upproriska rörelser har en tendens att stelna, bli konforma och på så sätt tappa sin lite av kraft. Som punken till exempel. Mascara Snakes skaver dock mot mallen, kanske är det främst texterna som gör att de sticker ut. Textmässigt tangeras könspunk, men samtidigt finns det väl här mer budskap än vad som brukar finnas i den genren. Budskap om att oroa vakter till exempel, kanske ett lämpligt nyårslöfte. Att oroa vakter i högre utsträckning under 2019 alltså. Nå, ”Vakternas skräck” är hur som helst en av årets bästa rockpunklåtar. (MW)

68. Part-Time Friends – Streets And Stories
Franska popsnören som kämpat i motvind på hemmaplan eftersom man sjunger på engelska – och det ogillas skarpt tydligen. Part-Time Friends hade en superhit för några år sedan med ”Art Counter” som dök upp i en bilreklamkampanj. ”Streets And Stories” hävdar frontmannen Florent själv att han slängde ihop på två timmar när de höll på att spela in senaste albumet och väntade på att mastringen skulle bli klar – och det blev en supermegahit som fick tre miljoner streams på en månad. Den typen av poplåt med klatschig refräng – kan inte släppa visslandet, det går inte! – som ej kan glömmas, inte ens om du får en hjärnskakning. (JN)

69. Superorganism – Everybody Wants to be Famous
Vissa saker som släpps är så ”rätt” och ”2018” att man kan tro att det är Studio Total eller någon liknande som ligger bakom. Alla varningsklockor ringer när man tänker på Superorganism; kollektiv från London, inte helt uppenbart vem som är med och inte, klipp-och-klistra-sound som låter lite konstruerat otight, och psykedeliskt formspråk. Man borde hata detta lite. Men det går inte. ”Everybody Wants To Be Famous” är bara så satans bra. (DM)

70. Avantgardet – Alltid Bakom Er
Allt jag älskar med Avantgardet ryms i dessa fem minuter. Den skuttande glada musiken. Den som gör att även den pissigaste av dagar fylls av solsken. Texten som är hämtad från en verklighet som skiljer sig en hel del från min men som skulle kunna komma från min dagbok. Känslan, allt Avantgardet gör bär en stämpel av verklighet på sig. Jag tror på varenda ord Rasmus sjunger. Det är därför musiken borrar in sig så djupt i hjärtat. (RH)

71. Billie Ellish (med Vince Staples) – &burn
Det är något nästan erotiskt i denna lilla redogörelse för hur berättarjaget sätter eld på såväl exets bil (?) som sitt eget hjärta med den kärlekseld som tidigare tänts i henne. Inlindat i ett lika smekande som klösande sound blir den en snygg och effektiv musikalisk förnimmelse av komplexiteten i den känsloblandning av åtrå och förorättelse, av saknad och förebråelse, som kan glöda kvar efter att ett omöjligt förhållande tagit slut. (HK)

72. BLOW – New Moon Walker
Mer fransmän och denna gång electropop som bevisar att fransk musik är mer än Ed Banger Records och den s.k. french house-skolan. BLOW gör en debut som får tyskar att tro att bandet är just tyskar eftersom alla som gör riktigt bra electropop tydligen måste vara tyskar. ”New Moon Walker” lyfts upp tack vare att låten följer en klassisk struktur med refränger, bryggor, verser, stick och alla de byggstenar som symboliser en bra låt. Suggestiv sång uppbackad av falsettvokalister i bakgrunden och härliga bubblande synthljud i refrängerna. Har slagit stort i Tyskland, knappt uppmärksammade i Frankrike – för att de sjunger på engelska. (JN)

73. Twin Pigs – I Hate My Brain
Någon benämnde Twin Pigs för trall-hardcore, jag antar att det var tänkt som en förolämpning. Har själv svårt för epitetet trall, det var ju från början nedlåtande. Nå, det ligger något i beskrivningen, Twin Pigs dansar fram på gränsen mellan punk och hardcore på ett galant sätt. ”I Hate My Brain” borde bli signaturmelodi för alla oss som har fel i huvudet. (MW)

74. Yumi Zouma – In Camera
Yumi Zouma är ett av de mest produktiva banden idag. Första EPn kom 2014 och sen dess har de släppt antingen en EP eller fullängdare varje år. I en tid där band tar upp till fem år på sig är det befriande med band som vågar släppa grejer varje år. Det tar möjligtvis bort pressen något, men definitivt inte kvaliteten i detta fall. ”In Camera” är något av det bästa de
gjort, fortfarande dröm-poppigt med fokus på melodi framför rytm, men om möjligt ännu mer fulländat än tidigare. (DM)

75. Les big byrd – I fucked up I was a child
Älskar de meckiga trummorna och gitarrslingorna som krånglar sig fram. Det hade blivit nån slags sanning att LBB är bäst när Jocke Åhlund sjunger på svenska, men den här slår definitivt ”Two man gang” på fingrarna. (FT)

76. Little Jinder + First Aid Kit – Goldwing
Little Jinder teamar upp med First Aid Kit, behöver du egentligen ha mer motivering än så? ”Ensam på Rockawaystranden. Tårar och aska i sanden” Där. Så. Nu fattar jag Little Jinders storhet. Hon är en alldeles fantastisk textförfattare. Sen blir ju knappast låten sämre att den gästas av universums vackraste röster. (RH)

77. Lykke Li – deep end
De modigaste artisterna har alltid varit de som efter succéer vågar gå i en helt annan riktning, helt efter eget huvud och utan intresse för hur reaktionerna kommer bli. Lykke Li´s ”Wounded Rhymes” från 2011 var nästan så sönderkramad som en skiva kan bli, men det följdes upp med en avskalad, hjärtetung ”I Never Learn” fylld med stråkar. Till årets skiva har
hon jobbat med nya producenter, men till deras stora förtret valde hon att mixa om och ta bort allt som kan få låtarna att bli hits. Och tack för det! För skivan låter helt klockrent, och särskilt ”deep end” med närmast ett hiphop-beat, är fantastiskt bra. (DM)

78. Makeout Point – In Memories
Säker indie med punkig energi, väl värd att lägga på minnet. Och att uppleva live, se till att ta chansen att göra det om ni får den. (MW)

79. YONAKA – Fired Up
Storbritanniens framtidshopp på indierockscenen heter YONAKA (som jag av något skäl blandar ihop med min morgonfil, Onaka), ett av de grymmaste liveband som stått på scen under 2010-talet. Fantastiskt kaxig sångerska i Theresa Jarvis som också har en grym sångröst; det är svårt att undgå likheterna med en ung Gwen Stefani. ”Fired Up” är en av deras mer nedtonade låtar där Jarvis uppvisar ett fantastiskt röstregister och YONAKA en mycket mognare ljudbild än tidigare. Signade till Atlantic Records och vi sitter och väntar på vad debutalbumet har att erbjuda. Sa jag grymt liveband? (JN)

80. Hardcore Superstar – You Can’t Kill My Rock’n’roll
Efter några år som hetsigt thrashglam-band var det som att Hardcore Superstar tog ett kliv tillbaka och betraktade sig själva från utsidan inför årets ansträngning. Karriären har gått i cykler om tre album och här försökte de göteborgska gaphalsarna göra lite av det bästa från sina olika världar och epoker. I sina bästa stunder, som i det här anthem-liknande titelspåret, lyckades det alldeles lysande. (MM)

81. Janelle Monáe – Make Me Feel
Funkiga diskanter i inflikade gitarriff och plastiga årgångssynthar, omkrälade av sexigt flämtande försiktig intensitet – soundkyssarna från Prince här är perfekt balanserade mellan subtila och totalt jävla övertydliga, varför det musikaliska lånet blir lika mycket ett släktskapseko; en snyggt respektfull hyllning och en intertextuell förstärkningsflört, som ett avstamp för sitt mäktiga egenvärde (för det har låten, vilket understryks fint av det mullrande synthgrowl som trycker iväg refrängendelen). Och vetefan om inte Janelle Monáe är lite av en Prince-arvinge – likt Prince i den soulgrundade popvärlden var just prinsen vid sidan av King Jacko på 80- och 90-talen, är Monáe idag något av en prinsessa vid sidan av Queen Bey. En av musikvärldens coolaste kungligheter är hon hursomhelst. Powerful with a little bit of tender. (HK)

82. Markus Krunegård – Ben kött och känsler (spotify singles-versionen)
Wow! Jag tyckte låten var en av de svagaste på årets platta, men det var bara för att den hade fel kostym på sig. Fram med punk-influenserna så blev ju det här en fempluslåt! (FT)

83. Medborgarbandet – Blodet måste flyta
Suggestiv och desperat duett mellan Bob Hunds Thomas Öberg och JOY. Med Bob Hundsk underfundighet och JOYs kraft skapas här en modern skånsk duettklassiker. (MW)

84. Moneybrother – Precis Som Mamma Sa
Soul. Sprängfyllt med soul. Anders ”Moneybrother” Wendin gör det bäst i det här landet. Det är mer naket och nedskalat än vi vant oss vid vad gäller Moneybrothers produktioner. Men vissa saker tummar man inte på. Själen. Mindre betydde visst större. (RH)

85. MØ – Blur
Karen Marie Ørsedt, aka MØ, är troligtvis det bästa danska sen Tuborg. Hon är precis så kompromisslös, rastlös och modig som sina samtida artister som PJ Harvey, Björk och Cat Power. Ständigt i utveckling, aldrig återupprepa sig. På ”Blur” använder hon sin röst till fullo och produktionen slingrar sig på ett sätt som gör det nästan omöjlig hålla fast i. Varje gång man lyssnar upptäcker man något nytt. (DM)

86. Spring King – The Hum
Bra indierock är synonymt med Storbritannien och Macclesfield-baserade Spring King är ”bara” en i raden av satans så bra indierockband. Soundet har dock utvecklats enormt från debutplattan 2016 och med ”The Hum” drar man fram hela pedalregistret och lockar fram riktigt feta gitarriff i en tempostark indierockshistoria. De tillhör också ett av de mer udda banden där trummisen är lead singer tillika bandets grundare. (JN)

87. Les Big Byrd – I Tried So Hard
Plattan var lite spretig, men inte på något dåligt sätt. Bättre en spretig platta, än en enformig. Själv uppskattade jag den här malande psykrocklåten mest. (MW)

88. Markus Krunegård – Mot Vem Är Du Snäll När Du Släcker Din Eld
Jag föll faktiskt inte för Krunegårds skiva ”I huvet på en..” ääsch du vet vilken jag menar. Men jävlar va den här låten skiner. Tusen kilo pop rakt i mellangärdet på lyssnaren. Precis den Krunegård jag föredrar. (RH)

89. Mono Inc – Risk It All
För andra året i rad levererar tyskarna ett nummer som letar sig in på årsbästalistan. Jag gillar den svulstigt dramatiska framtoningen som de har, inte alls långt ifrån det som gjorde det tidiga Avantasia-materialet så intressant. Dessutom dryper Mono Incs material alltid av känslor och jag skulle tippa på att det är det jag har en soft spot för. Det är gråtmilt så det förslår. (MM)

90. Robyn – Missing U
Det skulle nästan gå att anklaga Robyn för att komponera lite väl strikt efter sitt hitrecept här; att hon i mångt och mycket gjort en copy-paste av ”Danicng on My Own” vad gäller både sound och tematik. Men likheterna till ”Dancing…” utgör snarare ett syskonskap än en kopiering, och de båda låtarna bildar tillsammans en diptyk som vi inte visste skulle komma att kompletteras när vi först knockades av ”Dancing…”. Visst – den nu åtta år gamla dansdängan är alltjämt snäppet vassare (till viss del kanske för att den kom först och visade sig vara en av svensk pophistorias mest glimrande guldkorn) men ”Missing U” når nästan lika långt – och det är fan inte illa. Kanske jag sedan gör en överdrivet grammatisk analys av låtens titel och refrängslut, men användandet av den (för känsloverb ganska ovanliga) progressiva ”-ing”-formen – ”I’m missing you” – ger textens tematiska saknad en ännu större kraft såsom en malande pågående process snarare än de tillfälliga inhugg av hågkomst som den enkla presensformen av det vanligare ”I miss you” härbärgerar. En liten genial nyansdetalj, som får låten att kännas ännu mer, oavsett om den varit medveten eller inte. (HK)

91. Satellite Stories – Wild Wind
Det tragiska meddelandet stod att se på Satellite Stories websida innan årets Europa-turné: ”Vi lägger ner för att vi är jävligt trötta på allt och alla som har med musikbranschen att göra”. Därmed försvinner också det enda bandet som låter mer Two Door Cinema Club än vad Two Door Cinema Club själva gör. ”Wild Wind” går i fotspåren av deras signatursound – glättig indiepop i högt tempo med refränger som fastnar vansinnigt lätt. Det är alltid simpelt när det gäller Satellite Stories men de lyckas alltid hamra ihop fantastiskt bra låtar och musikbranschen kommer definitivt vara något tråkigare när de lägger gitarrerna på hyllan (om de inte gör en Hellacopters). (JN)

92. The Essex Green – Don’t leave it in our hands
Blev introducerad för popparna i år när de släppte den här singeln, och sen kunde jag inte släppa taget om låten. Seriöst, den kan sätta sig som ett plåster på hjärnan. Antalet morgnar jag har vaknat och nynnat ”Don’t you leave it in our haaaaaaands…”. Men den är bra, det ska den ha. (FT)

93. The Mary Onettes – Cola Falls
I min värld är The Mary Onettes ett av Sveriges mest underskattade band. Skivorna har ända sedan debuten 2007 hållit en otroligt hög kvalitet, men de är alltjämt relativt förbisedda. Jag tycker helt enkelt detta är svårt att förstå, trots en konstant utveckling från ett post-punkigt sound till mer åt det drömska hållet på senare skivor. På ”Cola Falls” känns visserligen soundet igen, de fortsätter på den väg de påbörjade med ”Hit the Waves” från 2013, och vi får hoppas att det är en försmak av kommande släpp. (DM)

94. Christian Kjellvander – Faux Guernica
Jag vet inte riktigt varför jag lyfter fram den sista låten på Kjellvanders senaste album, ”Wild Hxmans”, som den bästa – även om plattan har gott om atmosfäriskt lugn så är Faux Guernica ett förhållandevis dovt och släpigt alster på en platta (och i ett live-skede av solokarriären) där han annars slagit an en något skränigare och intensivare ton än tidigare. Antagligen är det för att jag, även om jag verkligen gillar såväl ”Wild Hxmans” i sin helhet som det lite råare soundet, ändå uppskattar Christian Kjellvander mest i de stunder då han ger sig själv utrymme att verkligen känna in sin musik. Som just här, där de små tematiskt återkommande, strävhårigt mjuka, gitarrglidningarna är som garntåtar varsamt dragna från det gamla Lunda-bandet Loghs postrockiga soundnystan, och där Kjellvanders basröst blir ömt vemodig. (HK)

95. Colter Wall – Plain To See Plainsman
Colter Wall är född 1995. Coilter Wall är tjugotre år. TJUGOTRE ÅR!?! Colter Wall låter som om Conway Twitty och Johnnys Cash fått ett kärleksbarn. Han sjunger som en gud och just den här låten har under året fungerat som en fleecefilt för mig. Den skänker trygghet och lugn. Musik ändå. Ganska mäktigt. (RH)

96. Kacey Musgraves – High Horse
Då och då lyckas artister byta genre och således nå ut till en bredare publik. Ett uppenbart exempel är Taylor Swift, även om hon alltid var närmare pop än country, eller Kamsi Washington som nått utanför jazzen och fått mycket indie-cred de sista åren. Kacey Musgraves har gått samma väg, och även om hon fick en del uppmärksamhet för skivan ”Pageant Material” från 2015, och särskilt låten ”Miserable”, men på 2018 års ”Golden Hour” är förvandlingen fulländad. Det är närmast en ren popskiva, men en mycket bra sådan och ”High Horse” är en riktig dänga. (DM)

97. Only The Lonely – Strutter
Christine Björk är (kanske) känd från Nightmen. Hon släppte musik under namnet Only The Lonely under året. Bra musik, rockpunk med tempo och kraft. (MW)

98. Panic! At The Disco – The Greatest Show
Ibland behövs de där storslagna, lite melodramatiska låtarna för att piffa upp tillvaron. Titeln The Greatest Show matchar den här låten perfekt, det är ett drama, hämtat från Hollywood med en gigantisk refräng som det inte går att ducka. Panic! At The Disco fångade det filmiska perfekt när de fick chansen att spela in en ny version av låten från soundtracket till filmen ”The Greatest Showman”. Plastigt ja visst, men ibland är det just det insmickrande svulstiga som är det befriande. (MM)

99. The Ninth Wave -Collapsible People
Skottar från Glasgow! Nästan alla nya band som hamnat i spelaren i år är skottar och jag har också haft turen att få möta upp med samtliga band för intervjuer. Det är svårt att beskriva The Ninth Wave utan att prata livespelningar. Indierock men med oerhärt feta synthmattor i bakgrunden vilket skapar en ”köttig” ljudbild som ibland kan vara för mycket. Frontmannen Haydn är dessutom en modern kombination av David Bowie och Boy George, både till mode och karaktär på scen. ”Collapsible People” är en låt som representerar bandet bäst; man får ingen lugn stund alls eftersom ljudbilden är så massiv av överdubbade slingor. (JN)

100. Honungsvägen – Inga skor
Sprött och självsäkert i en alldeles underbar symbios där Christina Karlssons säreget vackra sång står i centrum för en reflekterande låt. Det är märkligt att Honungsvägen inte låter höra mer om sig än vad de faktiskt gör utanför de snävare kretsarna. (MM).