När Amanda Palmer gjorde Stockholm gjorde hon Stockholm ordentligt. Först en timmes gratisgig på Sjöhistoriska och sedan över tre timmar på Södra teatern.

Spelningen på Sjöhistoriska genomfördes under Open Piano for Refugees paraply. Open Piano for Refugees samlar in pengar till flyktingar genom att skicka runt kollekthatten i samband öppna pianokonserter. Ett sammanhang som passar Palmer utmärkt. Hennes insats bestod i att plocka upp önskemål från publiken och i de allra flesta fall uppfylla dessa önskningar. Då fonden utgjordes av slagskepp fick låtvalen viss slagsida åt det marina hållet, nämnas kan en cover på Nick Caves The Ship Song och Sjörövar-Jenny från Tolvskillingsoperan. Starkast var nog Strength Through Music, en sång om våldsamma vansinnesdåd. En i publiken som själv blivit utsatt önskade den och berättade i samband med det att låten hjälpt honom hantera traumat. Den stunden och hela eftermiddagen präglades av ett kärleksfullt möte mellan artist och publik.

Efter Sjöhistoriska tänkte jag att jag nog redan upplevt dagens höjdpunkt. Men kvällens konsert på Södra Teatern kom att överträffa eftermiddagens dito. Palmer har många strängar på sin lyra, eller snarare på sin ukulele. Den mastiga tretimmarsföreställningen bestod av en kronologisk berättelse om hela Palmers liv, illustrerad med musik. Spännvidden var stor. Från spröda ukulelelåtar, som den inledande Radio Head-covern Creep. Till mer bombastiska pianoattacker, som exempelvis Runs in the Family. Tunga ämnen, såsom terror, sexuella övergrepp och kampen för abort, blandades med en befriande, varm humor. En fanatisk kväll med en av vår tids största humanister. Är det någon vi behöver i en värld som präglas av fallande bomber och dårskap så är det den empatiska Amanda Palmer.