Foto Martin Wilson

Pussy Riot och Arbis Norrköping

2012 genomförde Pussy Riot det legendariska performanceframträdandet i frälsarkatedralen, Moskva. Resultatet blev 21 månaders fängelse och världsberömmelse. Medias strålkastarljus riktades mot det ryska samhällets brister. Pussy Riot-kollektivet har sedan dess fortsatt kampen. Medlemen Maria Alyokhina skapade boken och föreställningen Riot Days och tog den till Arbis i Norrköping.

Inför spelningen i Norrköping hade jag ganska nollställda förväntningar. Jag har följt och stöttat Pussy Riot sedan 2012, men jag kan inte säga att jag lyssnat på gruppen speciellt frekvent. Mitt intresse för bandet har väl mer handlat om politik än om den faktiska musiken. Inte heller hade jag kollat upp just den här uppsättningen i förväg. Mitt deltagande handlade nog mer om att supporta en bra sak, snarare än att ta del av en storartad musikalisk upplevelse. Men med låga förväntningar ökar chansen till positiv överraskning.
Och positivt överraskad blev jag.

För det första hade ryssarna riggat upp en projektor som projicerade foton och framför allt text bakom bandet. Ett problem med musik på främmande språk, såsom ryska, är att åhörarna har svårt att snappa upp budskapet. Och det är olyckligt, speciellt när det gäller ett så pass budskapsbetonat band som Pussy Riot. Tack vare bild och text gick det dock att förstå vad texterna handlade om, tror jag i varje fall. Mycket lyckat.

För det andra var själva musiken bra mycket mer njutningsbar än vad jag hade föreställt mig att den skulle vara. Taktfasta, pulserande trummor, skanderande sång och så blås på det. Mycket svängigt. Och varierat, ibland togs tempot ned så pass att artisterna hann med att ta en cigg på scen. Busig, old school och snyggt.

För det tredje är den känslan av gemenskap som kan uppstå i en publik oslagbar. Och den känslan blir ännu starkare när viktiga budskap kombineras med en fin musikalisk upplevelse. När det här skrivs har Corona lagt sig som en våt, droppindränkt filt över landet och kvävt all livekultur. Gemenskaper framför scener känns avlägsna. Hjärtskärande. Maria Alyokhina och Pussy Riot lyckades hur som helst skapa en upplevelse den där kvällen som även i efterhand värmer. Till och med mer än covid-19-feber.