Foto Martin Wilson

David Ritschard och Debaser

Det är svårt att skriva om David Ritschard och hans musik. Eller andra har i varje fall svårt att göra det. Ett läger har bestämt sig för att såga och avfärda honom som buskis. De har inte fattat någonting. Ett annat har bestämt att hylla honom som ett unikum. De har helt missat att Ritschard är den senaste i raden av en lång rad musiker som vandrat längs samma stigar. Om nu Ritschard ser längre än andra av dagens artister beror det i så fall att han står på tidigare giganters axlar. Bland föregångarna kan Alf Robertson, Pierre Isacsson och Björn Afzelius exempelvis nämnas.

Nå. Om jag nu själv ska försöka skriva något och dessutom något specifikt om den här aktuella kvällen i Debasers lokaler skulle jag nog koncentrera mig på samspelet mellan Ritschard och publiken. Och det samspelet uppstår inte i något vakuum, Ritschard har en oerhörd bra tajming. Både i musik och mellansnack. Så att samspelet är elektriskt bero på skicklighet både hos sångare och hos bandet. Sånger om fylla, bajern och kärlek skulle kunna avfärdas som banala, men Ritschard bottnar verkligen i text och musik. Utan denna autenticitet skulle musiken falla platt.

Ritschard har också den goda smaken att omge sig med bra musiker. Bandet är vasst och den här kvällen gästade dessutom Lisa Ekdalh. Duetten Triumfera framfördes. Väldigt plakatpolitisk, men världen behöver nog mer plakat. Av oklar anledning dök även en Skarsgård upp på scen, gissningsvis fanns det sportrelaterade orsaker till det.

Före spelningen kom jag i samspråk med en man som hejade på Djurgården. Eller om det nu var AIK, det är väl ungefär samma lag. Jag blev då lite förvånad, för jag trodde Ritschard mest hade bajenfans i publiken. Efter spelningen stötte jag på djurgårdaren (eller möjligen AIK:aren) igen, han log från örsnibb till örsnibb. Det säger nog mer om spelningen än vad jag mäktar med att beskriva själv, en spelning som till och med frälste fotfolk från fiendeled.