Jag brukar försöka skriva så lite om mig själv som möjligt när jag tvingar mig att skriva några rader om musik. Den här gången måste jag dock lämna brasklappar, jag var ovanligt dåligt skickad att ta in en konsert den här kvällen. Inte nog med att jag inte hunnit borsta bort dammet från en punkfinlandsbåtkryssning, jag hade inte hört en ton från bandets två senaste skivor. Trots de usla förutsättningarna måste jag ändå konstatera: det går inte att värja sig mot Avantgardet.

Nyckeln till framgångarna och de snudd på unisona hyllningarna är liveframträdandena. Sångaren Rasmus Arvidsson hjärta är störst i Sverige, han ger verkligen allt. Bandet har också en fenomenal känsla i sig. Daniel Gilbert till exempel. Det känns som pandemin gjort alla fyra år äldre, alla utom Gilbert. Då syftar jag inte på Gilbert Junior som också var med på scen, utan på Daniels säkra, oförstörda gitarrspel. Magiskt. Publiken måste också nämnas. Lite i grabbgapigaste laget ibland, men överlag fantastiskt fin. Det märks att vi fortfarande surfar på glädjen över att restriktioner lättats. Trots att över 20 låtar spelades kändes kvällen aldrig utdragen. Nya hits blandades med gamla. När det gäller de gamla kan jag nämnda klassiska ”Horsepundarpop”, ”Alltid bakom er” och ”Ut i natten”. Lysande pärlor. När det gäller de nya kan jag inte nämna någon alls, måste som sagt bara lyssna in mig. Det står överst på att-göra-listan. Som grädde på moset ramlade geniet Jocke Åhlund in som gästartist och det fick publiken att kräma ut det sista av energin.
Som sagt, det går inte att värja sig mot Avantgardet.