Vi har skrivit om henne tidigare. Och nu är det dags för ytterligare några rader – dels för att hon ju alltjämt är en intressant och tämligen ovanlig artist och musikskapare, men framför allt för att hon ju släpper en ny låt idag.

För Emma Essinger är ju inte bara en av Popsveriges mest eftertraktade gästsaxofonister för livegig och inspelningar (senast lånade hon exempelvis sina saxtoner till Little Jinders Travel Back In Time, vilket hon för övrigt gjorde så förnämligt att låten fick en egen ”Saxtramental remix”) – mellan varven lägger hon ju även en inte oansenlig mängd tid och själ på att komponera och producera egen musik. Huruvida rådande coronakris frilagt tillräckligt med egentid för detta arbete kan vi låta vara osagt, men nu är i alla fall rykande färska OH OH OH ute i musikströmmen.

Den kaxiga sången hoppar direkt in i förarsätet. Där får den snabbt får sällskap av lika intensiva rytmer, som med sin stompiga sound får ekipaget att cruisa iväg med en hel streetdance-trupp nerpackad i trunken. Och så slits vi med till ett noir-klösigt zumba-pass (but in a good way – alltså utan att man automatiskt föreställer sig en massa medelklassvitt flåshurtig medelålderskris insvept i vida Afrika-tyger, utan snarare förflyttas till en urban dance-off i en amerikansk storstadsgränd)

Essingers känsla för att prodda fram nästan påträngande starka rytmer, och att de här fokuseras långt fram i ljudbilden, betyder nu inte att toner och harmonier ignoreras. Men genom att låtens mer melodiösa element i viss mån får sätta sig i baksätet skapas en intressant dynamik – en särskilt finurlig detalj är hur den trallvänliga refrängen landar i en mollton i stället för den durklang som nog gängse popkonsuments öron omedvetet väntat sig. Det sker emellertid så subtilt, och lite glidande, att det skapas en ambivalens mellan moll och dur, vilket i sin tur ger det hela en härlig friktion och dessutom banar väg för låtens instrumentala parti (för jo, Emma Essinger lyckas på något vänster återigen med konststycket att en skapa modern ljudbild utan att behöva gömma det faktum att saxofonen trots allt är hennes huvudinstrument).
OH OH OH blir helt enkelt dansant, medryckande och väldigt catchy, men den väjer skickligt för att bli plastigt läskeblasknedsköljd mittfåreskval. Det skaver alldeles lagom.

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg