Eric Palmqwist
”Hej då”
Ella Ruth Institutet 

Hans musikkarriär tog fart i bandet Monostar i slutet av 90-talet, och hans initialer blev sedan utgångspunkten i den smått kultförklarade americana-kvintetten EP’s Trailer Park. Sedan ett halvt decennium har Eric Palmqwist emellertid satsat på solokarriären, och nu kommer hans andra fullängdare på svenska – vi vinkar glatt Hej till ”Hej då”.

Det är trummorna som slår mig först. Hårda, distinkta. Oklanderligt, men inte omänskligt, taktfasta. Att Jesper Jonsson – som ju för övrigt piskar skinn även i EP’s Trailer Park – bankar så distinkta takter längs ”Hej då”, och att trummorna getts en så framträdande plats i mixen, betyder emellertid inte att det på något sätt gör ont; slagen blir snarare till en perfekt perforering, längs vilken vi kan riva av ett vackert ark, vika det till en pappersbåt och skicka ut den på seglats över Rävarnas hav…
Om båten nu har tusen hål – som Eric Palmqwist sjunger i just Rävarnas hav – så utgörs de av den sårbarhet, de smärtor och det allvar som samtidigt ger plattan ett tematiskt kitt; den styrka som gör att färden blir trygg och stabil genom både höga vågor och över lugna vattenytor.

Kapten Palmqwist är själv bördig från Gotland, men han står här stabilt i fören, på en durk snickrad av ordentligt popvirke, från massiva svenska stammar i norrländsla skogar där exempelvis The Wannadies toner ekade mellan träden före och kring millennieskiftet. I vissa partier påminner Erics röst om en något mindre krampaktig Mattias Alkberg, och här och var, i både anslag och melodicitet – exempelvis i verserna på Änglar,Faller och på avslutande Håller fast vid en dröm fast den inte finns kvar – gör Andreas Mattssons mer finstämda och svävande popkänsla sig påmind. (Nämnda Popsicle-styrman har för övrigt inte bara hängt med i Eric Palmqwists kreativa produktionsfaggor ända sedan Monostar-tiden, utan har även sina klaviaturfingrar med i spelet här på ”Hej då”).

Men Palmqwists musikaliska inspiratioshämtande är inte något retronostaligiskt bakspegelgluttande, i alla fall inte bara, och han räds inte att låta våra tankar sväva iväg till de mer topplistevänliga indie-marker där exempelvis Veronica Maggio dansar omkring. Och när det stormar loss med härligt gnissliga gitarrdistar på Himlen faller ner ger det, med betongsvärtad Hurula-desperation, fartyget en välplacerad energiinjektion halvvägs längs resan.

En god hantverkare inom indie-skrået – vilket Eric Palmqwist sannerligen är – vet att hålla sig med såväl slitvilja och talang som förstklassigt råmaterial och goda medarbetare. Men musik är ju även en konst; något mer; en förmåga att förmedla det där svårfångade, det där som gör att vi behöver den och hela tiden återvänder till den. Det där som vi musikskribenter och konstkritiker jagar efter genom spaltmil och åter spaltmil. Låt oss, i brist på bättre terminologi, kalla det Äkthet.
Och Eric Palmqwists alster är verkligen mer än summan av hans inspirationskällor och gedigna hantverkskunnande. Om den utgörs av den uppbrottstematik som flyter genom hela skivan och de personliga erfarenheter som ligger bakom den, eller av Palmqwists känsla för sitt eget författande och framförande, det kan vi låta vara osagt. Men den finns där, Äktheten. Och sannolikt består den av både det ena och det andra.

Vemodet vinkar hej då, men lika mycket som att lämna något bakom sig andas Eric Palmqwists nya platta glädjen av att vara på väg till något nytt – det rör på sig och även om vågorna stundom gungar hotfullt höga och djupet stundom är mörkt, så är det en trevlig seglats vi får hänga med på.
Exakt vart den bär spelar därför mindre roll.

(Men i den mån vi ids blicka bortom horisonten så ryktas det om att där kan finnas ny upptäckter längs EP’s Trailer Parks stränder…)