Kanske var det lite väl ambitiöst att försöka upprepa tidsomfånget på förra årets premiärfestival och därtill trycka in ännu några akter under hela fyra dagar med musik på Djurgården. Eller så var det bara otur – att två av den första dragplåstren tänkta att bevista scenen på årets Rosendal Garden Party hoppade av och att festivalen (därmed?) drabbats av ”oförutsedda logistiska problem bortom allas kontroll”; efter att först haft idén att forma om den inledande dagens aktiviteter till en klubbkväll och flytta den till Frihamnen valde arrangören FKP Scorpio till slut att bita i det sura äpplet och stryka hela torsdagen från spelschemat.
Men kanske var det tur i oturen – för det skulle visa sig att den där frukten faktiskt smakade riktigt sött och gott. Förvisso tappade man en avsevärd hiphop-formad del från sitt genrepussel när inte bara grimegiganten Stormzy och R&B-stjärnan Tiana Major9 ställde in, utan även Cherrie och Asake därpå fick stryka på foten. Men tre dagar blev alldeles lagom, och blandningen av artister och sound kändes när allt kom omkring tämligen lyckad, i utomordentlig samklang med dessa tre oförskämt soliga (men ändå inte olidligt gassiga) inledande sommardagar.
❀ ❁ ❀
Efter att Warpaint, Hannes och Jehnny Beth i tur och ordning begåvat festivalområdet på Rosendal med sina toner var det dags för första dagens första huvudakt – ja, med det här (i sin ostressighet faktiskt väldigt trevliga) festivalformatet med en enda scen blir det ju lite som en radda konsertkvällar där de tidigare akterna agerar förband till de senare huvudnumren.
Decenniumjubilerande Amason är inte längre en ”supergrupp” i det avseende som uttrycket för tio år sedan användes för att beskriva konstellationen bestående av de namnkunniga och välmeriterade artisterna Amanda Bergman, Gustaf Ejstes, Nils Törnqvist och bröderna Petter och Pontus Winnberg. Nu är Amason ”bara” en supergrupp. I avseendet… en helt jävla superbra grupp. De är 2023, först och främst, mest och bäst – Amason.
Vilket innebär att vi får en förträffligt fin nysommarstund i den ljumma Rosendalskvällen, där Amanda Bergmans brisigt sträva röst svalkar oss alldeles lagom.
Till en början känns nästan framtoningen (till viss del nog på grund av bandets relativt lediga klädsel) lite väl mysbyxloj, men det dröjer inte många toner innan vi snarare gungas med i en härlig bekvämlighet, som på inga sätt innebär någon tafflighet – det är snarare en säkerhet som gör det möjligt för bandet att köra på med innerlighet och inlevelse, och för oss i publiken att känna trygghet i myset. Och där finns hela tiden en skön nerv som håller i ens fokus. Det har en hel del att göra med egenheten i Amasons musik, och dess förmåga att kännas både självklar och på många plan motsägelsefull samtidigt: det är exempelvis fascinerande hur de kan ha en så indiepoppigt organisk jordnärhet utan en enda gitarr i kvällens sättning – det är ju snarare tangenter, av vilka många är synthfästa, som står för instrumenttonerna. Men detta beror ju till viss del på att orglar och Rhodes-plink anstryker soundet med en snygg retrofernissa, vilken ger det hela ytterligare en trevlig dubbelhet. För Amasons musik låter ju samtidigt väldigt modernt och nutida, samtidigt som man hela tiden känner en ordentligt rockhistoriskt förankrad, även om tiden och platsen för detta ankare hålls tillbörligt diffust.
Dessutom har Amasons låtar den trevliga egenhet att den känns både jättesvensk och väldigt amerikansk samtidigt. De kanske inte direkt kan liknas vid ett lingonris i ett cocktailglas – de är snarare som en gammal riktigt dalasvensk gärdsgård uppsnickrad längs en slingrande väg i Kalifornien, där mystiska flumkaraktärer från nån Thomas Pynchon-roman sladdar fram i en cabriolet (eller i en… ja, gammal Amazon).
Denna mångfacetterade helhet som trots allt redan från början färdats fenomenalt säker i vår Amason har över åren slipats till en egenhet som numera blivit renodlad och självklar. Och här på Rosendal får vi inte bara prov på den musikdestination Amason nu har nått fram till – vi får även en resa genom den sedermera ganska gedigna repertoaren; möjligtvis är låtlistan anpassad till en någorlunda brokig festivalpublik, men i så fall är det utan att det för den delen känns insmickrande hitkavalkadig.
Inledande Duvan vaggar in oss i en och redan ett par låtar in tas vi med hela vägen till starten och bandets allra första låtsläpp, Margins, som framkallar härlig nostalgi, för att sedan rulla vidare längs behagligt välkända tonvyer i Kelly.
Efter ytterligare ett par låtar, precis vid rätt tillfälle ungefär i konsertens mitt, får vi en taktfast energiboost när bandet tuffar iväg i Älgen, för att sedan glida vidare till sköna You Don’t Have To Call Me. I följande mellansnack bjussar Gustaf Ejstes på en radda mer eller mindre knasiga faktoider om bandets medlemmar, som att Amanda är 25 år gammal och att han själv har tagit körkort – och att Petter vill gifta sig med Amanda. Något som han ju de facto redan gjort, vilket gör det kommande paret låtar extra gulliga. Att Marry Me Just For Fun och den förnämliga Foreigner-covern I Wanna Know What Love Is hör till Amasons absolut bästa alster gör ju inte saken sämre.
Det tuffande drivet från Älgen återkommer sedan i N.F.B. och det ger gigget en förnämlig skjuts till avslutande Ålen, i vilken Amanda Bergman, på ett sätt som vittnar om hur naturligt fria bandet blivit i sin självklarhet, hittar nya toner i sitt sångregister, vilka hittar sin självklara plats i konsertens avslutande toner. Det känns verkligen som årets första riktiga sommardagar i Stockholm, och även om solen inte verkar ha någon större lust att gå ner så har den under konserten plötsligt krupit så långt ner på himlen att Amasons toner gått från att svalka till att värma oss, när kvällskylan börjat smyga sig på. Sådan är den, Amasons musik; den är liksom precis vad man behöver, oavsett omständigheterna. Alldeles lagom trevlig.
❦
Ännu mer dragplåster för kvällen kan så klart The War on Drugs betraktas. Så det är en smula förlösande när den amerikanska septetten stegar ut på scenen lagom till att kvällen börjar glida över i skymning. Och inledningen, med An Ocean In Between The Waves, Pain och den förhållandevis gedigna hitten Red Eyes, känns betryggande stark. Adam Granduciels röst ligger där den ska, karaktäristiskt anstruken av Bob Dylans väsande drawl och Bruce Springsteens magmuskelanspänningar, kompad av hans gitarrplock och en ljudbild som är dränkt i 80-talsfluffigt reverb och pådriven av en statiskt rytmisk trumperfektionism. Det här är ett Dire Straits för millennials. Och för en ansenlig mängd lätt junikvällsfrusna medelåldrisar (det är väl det vi i Gen X blivit nu).
Ja, ljudligen är Granduciel och hans Stratocaster som en Mark Knopfler korsad med Bob Dylan, och sättningen av det band som håller honom om ryggen för onekligen tankarna till Bossens E Street Band. Fast ändå (kanske egentligen mer i sin fysiska framtononing än i soundet) tämligen hipsteruppdaterat. Vi skulle alltså kunna kalla det hela… tja, Bork Dypfler & the D Street Band.
Så – Bork Dypfler & The D Street Band maler på. Det är tryggt och trevligt, men efter ett tag lyckas det inte riktigt hålla kvällskylan borta från vår uppmärksamhet.
När konserten, ungefär halvvägs, kommer till en cover på Warren Zevon-låten Play It All Night Long utgör den en trevligt överraskande stund – men titeln är en smula illavarslande: för sedan återkommer känslan av att bandet vill spela var och en av låtarna hela natten lång, med bas-manglingar och ljudmattevävningar som lätt kavlas ut några takter – för att inte säga minuter – för länge. Den förhållandevisa enformighet som på platta utgör en stor del av den tryggt helgjutna charmen i bandets musik gör här, live och därtill under bar himmel, törsten för variation lite väl påtaglig.
Men att The War on Drugs är ett band med en såpass homogen, om än kvalitativ, repertoar innebär inte bara en risk för tjatighet – det för även med sig att de aldrig fallit offer för någon listsmickrande hit-krasch; i den mån någon låt stuckigt ut från mängden och fallit extra mycket i lyssnarnas gunst så gäller det över hela fältet. Så när The War On Drugs till slut når fram till Under the Preassure och låter plinkande slingor och fluffiga synthar skölja över oss blir det förlösande, och i därpå avslutande I Don’t Live Here Anymore och fina Occasional Rain blir greppet om såväl inbitna fans som mer flyktigt War on Drugs-bekanta gediget – här är det riktigt bra, både i uttryck, inlevelse och gensvar, och vi kan sedan ändå få traska hem genom juninatten och somna fullt nöjda efter festivalens första dag.
❀ ❁ ❀
Sara Parkman har inlett den andra festivaldagen, följd av norska performancesaxofonisten Bendik Giske och därpå ett dj-set med Sherelle som har lett lördagen fram till kvällens huvudakter – och till ett dagstema som möjligtvis kan sammanfattas med orden ”konstnärligt” och ”elektroniskt”.
De dragplåster som väntar är nämligen båda ordentligt förankrade i elektroniken – och de har båda utpräglade ambitioner som sträcker sig bortom det rent musikala.
För när Karin Dreijer svassar in på scenen i sin nuvarande, ”Radical Romantics”- Fever Ray-inkarnation – i bylsig beslipsad herrkostym liknar hon en svennefierad kontorsvariant av Riff-Raff från ”The Rocky Horror Picture Show”; ett slags strålskademonstruöst freakskruvad personifikation av ett gubbigt mellanchefshelvete – är hela uppenbarelsen som en postapokalyptiskt queerelektronisk psyko-opera av Roy Andersson på LSD. Så när hon tar ton, flankerad i både sång, dans och skådespel av Helena Gutarra och Maryam Nikandish, blir hon centralgestalt i en feministisk performancetrio, föredömligt uppbackad av batteristen Romarna Campbell och synthförande kapellmästare Minna Koivisto – det blir mer än en konsert; det är en musikalisk föreställning.
Hade det bakom namnet Fever Ray gömt sig någon mindre helgjuten allkonstnär, så hade den koreograferade teater säkert riskerat att halka ner i en ganska pajig helhet. Och de öppna vidderna under den molnfritt blåa sommarhimlen och i Rosendals grönska gör knappast den avgörande myskodimensionen i Fever Rays konstnärsskap några tjänster.
Men nu råkar Karin Dreijer vara ett geni, och den musik som trots allt utgör föreställningens huvudroll är är lika egensinnigt äkta som den är hänförande. Bakom det lätt psykotiska skräckleendet har hon hela tiden med en skön tramsdistans till allvaret och den konstnärligt högt lagda pretentionsribban, som gör att den mystiska blandningen av elektroniska beats och synthar, kostymer och koreografi, introvert sårbarhet och utlevd samtidsaggression, skräck och sexpositivism, hålls ihop föredömligt – den gassande sommarkvällssolen till trots. When I grow Up koreograferas med sprattelgubbedans; To the Moon and Back blommar ut i sin ekivoka hittighet och får ordentligt gensvar från publiken; Shiver fortsätter den rytmiska köttsligheten, och i Even It Out utrustas Karin Dreijers medsångare utrustas med varsin keytar, vilket gör den visuella showen extra glättig – och skapar en extra skarp, och därmed väldigt effektfull, kontrast till låtens tematiska råhet.
Från An Itch rullas det vidare till ett allt mer technosprakande crescendo, varefter den sjungande och dansande trion försvinner för en stund. De återkommer snart, draperade i mörka kåpor, och i ”gamla” If I Had A Heart är vi så tillbaka i den brummande mystiken där Fever Ray på scenen nu framstår som en mysigt mässande dödskult.
En inte alls tokig sinnesbild att begåva oss med inför vad som komma skall …
❦
Om Fever Ray var Roy Andersson på LSD så är Aphex Twin de där trippigaste delarna av ”2001: A Space Odyssey”, fast i en råmörk skräckfilmsversion regisserad av David Lynch. Typ.
Till brusande dialoger från årgångsbio i högtalarna skruvas de sista ögonblicken av förväntan upp i publikhavet innan och vi gungas in i en filmiskt hänförande nervighet. För att irländaren Richard D. James, alias Aphex Twin – som med fog kan kallas IDM-genrens både fader, son och helige ande, och som satt sin prägel på det mesta av vad ambient och elektronisk dansmusik heter – äntligen (!) hittat till en svensk festivalscen är stort. Och när hans närvaro så briserar från scenen är energifrekvenserna i den taggade publiken perfekt synkad med explosionen av ljud och ljus.
Akademiskt inbitna Aphex Twin-analytiker skulle säkert kunna dra kopplande sladdar mellan det vi nu får höra till namngivna alster som häxmästaren fångat på diverse skivspår – men för oss andra (som ”bara” lyssnat ändå en hel del på Aphex Twin genom åren, och ikväll möjligtvis hör vissa bekanta klockor ringa) så rör det sig föga om några ”låtar” här (om man konsulterar setlist.fm så finns det några dylika kartlagda från kvällen – men det mesta förblir alltjämt ”unknown”): det är snarare främst frågan om en himskans massa ljud och beats som manglas ut från högtalarna och det som Herr James trollar fram där på sitt höga podium. Detta konstaterande kanske någon vill tolka som en diss – men det är verkligen allt annat än; för det här är alldeles jävla underbart.
Det är stundtals vackert, stundtals hypnotiskt sinnesmättande, brutalt och besvärligt … but in a good way. Som ett Johnny Mnemonic-epileptiskt anfall eller som om en konstnärligt medveten AI dragit in en i en musikalisk snökrasch bland ettor och nollor, där en kluven nanosekund vränger ut och in på ens tidsbegrepp (jo, nästan bokstavligt talat: när jag plötsligt tänker denna tanke under spelningen så tar jag och tittar på klockan – den visar att gigget hållit på i 35 minuter, men det hade lika gärna kunnat ha gått en kvart eller två timmar).
Ja, ni märker ju hur märkliga och smått löjliga mina liknelser blir här – till och med mina litterära referenser är uråldriga, då även science fiction-klassiker ligger hopplöst bakom den framtid från vilken Aphex Twin skickar ut sina ljudlandskap. Nej, det här går helt enkelt inte riktigt att beskriva i ord, hur mycket jag än försöker. Och mina taffligt mobilfångade Insta-klipp är måhända inte många snäpp bättre på att göra spektaklet ens en liten gnutta rättvisa – men här har ni ett ändå:
Visa detta inlägg på Instagram
Här kan det vara läge att för en stund flytta fokus från öron till ögon – för den eller de som knåpat ihop den fullständigt bombastiska ljus… förtjänar en nästan lika stor del av eloge-kakan. På skärmarna bakom honom, på kuben ovanför honom och på sidorna av hans podium sprakar bilder och psykedeliska former fram i rasande fart, och strålkastarna dansar vilt över scenen och ut över folkmassan framför den, genomskjutna febrilt svepande knippen av laserstrålar.
När den visuella upplevelsen blandas med ljudet blir det till en fantastiskt välsmakande och tokmäktig synestetisk soppa med Aphex Twin som en kubikcerebral variant av gängse namnkunnig arena-dj som får andra unz-unz-evenemang att framstå som danskalas med Babblarna i jämförelse (även om inbitna fans av Swedish House Maffia och dylikt möjligtvis skulle klassa det här som väldans svårt och pretto – men antagligen skulle även de vara lika tagna).
Och här sker inget annat än en storslagen IDM-upplevelse: man kan stuffa sig smått fördärvad – men också helt skippa de fysiska övningarna; det går att i stället göra det hela till en meditativ mindfulness-gymnastik, att bara stå och ta in ljuden och ljusen och låta synapserna rejva loss till hjärtats/hjärnans lust inne i sitt huvud.
Och det är faktiskt ett alldeles utmärkt sätt att skjutas in i sommarnatten efter den andra festivaldagen. Man skulle kunna tro att denna fullständiga hjärnmangling skulle eka kvar i ett skärande sömnhindrar-brus långt in på småtimmarna, men det blir märkligt nog tvärt om – kanske är det att alla lösa skruvar i skallen snarare liksom har skakats på plats, i en konstigt njutbar kompatibilitet med det explosiva vansinne av intryck jag just upplevt på Rosendal – och jag slocknar i ett slag och sover som ett barn.
❀ ❁ ❀
Så jag är i (förhållandevis) god och pigg form när jag tar mig an festivalens sista dag, som bjuder på en helsvensk och till antalet något mindre samling akter. Hur som helst är det en ytterst behaglig söndagseftermiddag på Rosendal när Nicole Sabouné med band tar ton på scenen.
Man skulle kunna befara att hennes aningen gothskuggiga och postpunksstrama pop skulle skära sig mot den skarpa sommarsolen och grälla grönskan på Rosendal – men om de farhågorna funnits så flyter de snabbt bort med brisen och med Sabounés ljudvågor.
Med sin omedelbara röst håller hon utomordentligt stabilt i både de sköra och de intensiva passagerna, och vi får en gemytlig blandning av lugn och explosivitet. För Nicole Sabouné har ju en samling ordentliga stänkare i sin arsenal – Lifetime rycker med oss föredömligt, och när Surrender ljuder ut är det bara att kapitulera: Nicole Sabouné är bannemej en av det här landets bästa artister.
Det är helt enkelt storslaget, och när hon och bandet lämnar oss med Win This Life står det bortom alla tvivel att hon varit som gjuten för att bana väg på scenen till de snudd på kungliga artister som snart står på tur.
❦
Jo, något slags kunglighet kan vi ju utan problem tillskriva henne, Sveriges svala popdrottning Eva Dahlgren, och här på Rosendal håller hon hov med ett band vars förnämliga styrka kan poängteras genom att exempelvis nämna närvaron av fenomenala musiktalanger som Jennie Abrahamsson och Deportees-gitarristen Anders Stenberg.
Men främst är det så klart Eva Dahlgren själv som står för den påtagliga glansen, med ett välkänt uttryck som är starkt i sin väna försiktighet. Även om det kanske är på gränsen att bli lite väl ”peace and love”-utsvävande i mellansnacken så är de precis vad man förväntat sig från henne, och de medmänskliga kärleksbudskapen landar fint och skönt, och förstärker intrycket av att det här är en speciell konsertupplevelse.
Den här känslan av unicitet beror inte bara på att en Eva Dahlgren-konsert är något som inte helt naturligt skulle hitta sig in i just min konsertkalender, utan också på att det faktiskt är en uttalat speciell spelning, även för Eva Dahlgren och bandet – det är deras enda Sverige-gig för i år, och låtlistan har snickrats ihop särskilt för ikväll, med alster som Dahlgren säger betyder extra mycket för henne.
Vi bjuds på fina exempel från hennesa senaste decennium, som Taxi, och skönt maskinrytmiskt vågiga Säg mitt namn och alldeles rysligt vackra Filmen om oss men också välkända inslag från hennes 32 år gamla storverk ”En blekt blondins hjärta” och mitt en gång tonåriga P3-hjärta slå lite extra ”Tracks”-nostalgiskt i takt med Lev så, Vem tänder stjärnorna, Jag Är Gud och Kom och håll om mig.
Den Kent-maffigt dansdrivna Fåglarna blir en energisk kulmen, varpå Hela världen står i blom får oss att landa skönt och alldeles utmärkt påpassligt i Rosendals somrigt lummiga lugn, där vi kan meditera oss vidare på spelschemat i den – nästan – avslutande Alla dagar du inte visste att du var lyckligt.
Ja, nästan – för det blir en liten sångsnutt till, om än från publiken. För bara ett par dagar sedan har ju Eva Dahlgren nämligen fyllt 63 år, vilket (även om det är något som hon nu själv måste be om) föranleder folkhavet att ta allsångston i Ja må hon leva.
Vilket blir ett passande konstatedrande att sätta utropstecken med: Ja, må Eva Dahlgren och hennes musik leva!
❦
Publiken under festivalens första dag var helt okej tilltagen. Dag två var den emellertid märkvärt större. Under den tredje och avslutande dagens kulmen är den ungefär lika ordentlig, och det är tämligen packat framför scenen. Medelåldern är emellertid påtagligt högre, och det är tydligt vem flertalet är här för att se och höra.
Så när Joakim Thåström drar igång med Söndagmåndagsång kan många sjunga ”vad bryr jag mig om fredag, vad bryr jag mig om lördag” och samtidigt signalera sin festivalfokus – en fokus som sitter där den ska.
När man har några Thåström-gig i sin ryggsäck med konsertupplevelser så blir det lätt att man, vare sig man medvetet vill det eller inte, suktar efter vissa låtar; efter vissa riff; vissa harmonier och textfraser. Så det blir en hel del vi inte får: vi får inte va president eller sjunga blues som Jeffrey Lee Pierce med The Haters; vi får inte åka långtbort i limousine (förstås) eller i ett tåg av längtan, ens halvvägs ut till Farsta; vi får inte Rolle Stoltz autograf eller beväpna oss med vingar i sällskap av Miss Huddinge ’72 i vare sig en vacker död stad eller St Ana katedral – vi får inte ens svära fan, fan, fan över dessa uteblivna allsångsstunder.
Men grejen är ju att detta inte gör ett minsta lilla dyft. Vilket vi kan tacka Thåströms numera ordentligt tilltagna låtskatt för – samt det faktum att egenheten i hans musikaliska uttryck är så genomgående; det har en sån där lika mäktig som mystisk homogenitet. Den där brottartunga intensiteten i sound och uttryck är hela tiden närvarande, precis som hans spastiskt struttiga gång över scenen, hans fladdrande fingrar, hans sätt att hänga från mikrofonstativet, och hans förmåga att göra minimala vardagsdetaljer i texterna till gigantisk och Marianergravsdjup dramatik.
Och det får vi i form av så mycket annat ur låtskattkistan: vi får Körkarlen, TOLEDO och Alltid va på väg; vi får Kom med mig och en hjärtskärande vacker Men bara om min älskade väntar; vi får se hur ordentligt (men inte överdrivet) förfriskade 55+:are skrålar med i varenda ord av den gamla Imperiet-klassikern Kriget med mig själv och krama om varandra med tårar i ögonen – och det är hur jävla fint som helst.
Vi får hänga i Axel Landquist Park och följa med Pimme ner i hans värld, i hans bottenlösa Hål, för att där bli totalt själamanglade och aldrig komma därifrån; vi hamnar i Centralmassivet, och vi får som extranummer en monotont malande fylla på just den där positionen på Old Point Bar som blir en effektivt gospelmässande och brottartung kontrast till en vackert patinerat och gripande knarrig version av Flicka med guld…; vi får ännu ett encore och får sjunga för Thåström, matade med elektricitet i Södra korset och släpps ut i natten och en i det närmaste religiös luftighet.
Här har fyra låtar tuffande trots sina olika uttryck det gemensamt att de drivs framåt av en nästan hypnotisk monotoni – något som extra poängterar det där speciella med Thåström; den där förmågan att, utan att någonsin fastna i upprepning eller tjatighet, knyta ihop sin musikaliska egenart i en säker homogenitet inom vilken han kan blomma ut med hela sin tyngd i ändlösa variationsmöjligheter. (Utan jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på J Mascis, som lyckas återuppfinna sitt eget unika men välrullande hjul till varje solo- och Dinosaur Jr-platta; välbekant och tryggt, men inte för en sekund enformigt eller oinspirerat.)
Vi har helt enkelt fått en Thåström-konsert som helt enkelt är komplett, trots att en smärre drös hits inte stått på låtlistan. Och inom ramen för den där homogeniteten så är det trots allt välkommet med omväxling: vi har måhända inte fått återuppleva just den där sången som var så mäktig förra gången vi såg honom – men vi har fått nya minnen som kanske kommer formas till omedvetna önskemål till nästa gång vi hamnar framför Pimmes scen. Önskemål som då kanske kommer infrias, kanske inte – och vilket det blir kommer säkert inte spela någon större roll då heller.
❀ ❁ ❀
Några festivalbetraktelser som möjligtvis är lite off-topic… men ändå:
✿ Är du man och vill genomgå en total förvandling? Enkelt: Anlägg långt hår och stort yvigt skägg, och förbli klädd och igenkänd i dessa under sissådär minimum tio år. Raka sedan av skägget och bli kortklippt i prydlig frisyr. Case in point: Petter Winnberg. Jag kunde först inte vara säker på att Amason inte hade genomgått ett medlemsbyte vid basen. Hursomhelst – han var stilig innan, är stilig alltjämt (se bild ovan), och gör alltjämt en storstilad insats vid instrument och mikrofon.
✿ Vill du som evenemangsarrangör undvika att bli utsatt för diverse civilt olydiga manifestationer från miljörättsaktivister? Enkelt: Ge dem en plattform att förmedla sitt budskap från redan från början!
”Greenwashing”, kanske någon cyniker gnäller… men vi väljer den välvilliga tolkningen och tycker att det är föredömligt av FKA Scorpio att exempelvis ge både Greenpeace och Fridays For Future (liksom ordentligt synlig och narvarorepresenterad spons från ett välkänt elbilsmärke och dess miljöambitioner) utrymme och tid på festivalen på Rosendal. För det är verkligen inte oviktigt att konsertvärlden tar sitt miljöansvar och gör vad de kan – särskilt när man tänker på hur många vindkraftsparker som krävs för att producera el till Aphex Twins ljusshow.
✿ ”Sweden Rock!”…? Jo, den festivalen ägde ju rum samtidigt, i Norje utanför Sölvesborg. Så jag får anta (och hoppas) att denna adressering från Thåström i ett blixtkort (men jämförelsevis långt) mellansnack/utrop var en lite skämtsam vink, och att han faktiskt var fullt varse att han befann sig i sin hemstad, och på RGP – inte på SRF i Blekinge.
✿ Festivaler är ju tillfällen då massa artister grötar ihop sig på ett och samma stället. (Vilket även innefattar kändisar som inte själva uppträder, men ändå vill vara med och leka bakom kulisserna; i synnerhet när festivalen ifråga äger rum i en hyfsat kändistät stad som Stockholm.) Ibland tar att festivalakter därför vara på möjligheten att gästas av andra artister på sina gig, och därmed bjuda publiken på något lite extra. Så det är inte utan att man, exempelvis inför Thåströms avslutande gig, drömmer lite om något sådant litet extra. Ett besök av Titiyo på Papperstunna väggar skulle ju inte sitta fel – eller varför inte ta vara på Eva Dahlgrens närvaro på Rosendal och låta henne gästa i en duett? Det hade sannerligen inneburit ett extra minne; en guldkant av originalitet på en redan glimrande kväll. Men nåja – när man står där och skopar i sig Thåströms konsert så känns ändå dylika önskningar tämligen naiva; allt är så helgjutet att det inte finns några naturliga utrymmen för sånt.